Välfärd är ett brett begrepp. Det innefattar människors hälsa, nivån på den sociala standarden, de materiella omständigheterna, barnens uppväxtvillkor och kvalitén på miljön. Bara för att nämna några värden.

Välfärden har i denna tappning genomgått en radikal utveckling de senaste 100 åren.

Vi har lämnat den direkta fattigdomen bakom oss. Lungsoten och statarlängorna hör historien till.

Människors hälsa har förbättrats. Kvinnor förväntas idag leva till de blir 82 år gamla och män till de blir 78 år gamla.

Människor är avsevärt rikare och inkomstskillnaderna har minskat radikalt. Vi har nått en välståndsnivå där socialtjänsten ger ekonomiskt bistånd för inköp av TV- och radioapparater och medel till rekreation.

Den utveckling Sverige genomgått är inte enbart ett uttryck för den allmänna höjningen av levnadsstandard som människor i hela västvärlden tagit del av.

Utvecklingen är också ett bevis för de prioriteringar som Sverige haft när det gäller offentlig välfärd i förhållande till privat konsumtion.

Numera rankas Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar, enligt flera internationella undersökningar i topp när det gäller det samlade värdet av materiell välfärd, miljö, hälsa, utbildningsmöjligheter och andra välfärdsparametrar.

***

Det finns två huvudorsaker till detta:

Den första orsaken är den höga ekonomiska tillväxt som Sverige och resten av västvärlden njutit frukterna av.

Den teknologiska utvecklingen under både industrialismen och det postindustriella samhället har gjort att produktionsvolymerna stigit och de relativa priserna fallit på varor och tjänster som mat, kläder, transportmedel och resor.

Det har inneburit en omedelbar ökad materiell välfärd åt alla. I Sverige har BNP per invånare mer än trefaldigats de senaste 50 åren.

Bara de senaste tio åren har Sverige haft en tillväxt på 2,9 procent per år medan tillväxten i OECD-området varit 2,7 procent per år och tillväxten i EU varit 2,2 procent per år.

Vi i Sverige har den höga tillväxten gemensamt med våra nordiska grannar. Det förefaller som om en långt gången jämlikhet och en utbyggd offentlig sektor leder till hög tillväxt.

Tillväxt och välfärd är varandras förutsättningar.

Den andra orsaken till den enorma utvecklingen i välfärdsnivå är utvidgningen av samhällets ansvar.

Dels genom att fler aktiviteter i vårt land har kommit att finansieras eller utföras av statliga myndigheter, kommuner och landsting.

Dels genom att andelen av våra inkomster som går till samhällets kärnverksamheter och till transfereringssystemen vuxit över tiden.

Exemplen är många. Utbildningsväsendet har byggts ut vid flera tillfällen. Grundskolan blev 9-årig under 1960-talet. Idag är målet att 50 % av varje ungdomskull ska studera vid högskolan. Resurserna till handikappade ökar för vart år. Stöden till barnfamiljer genom barnbidrag och underhållsstöd har ökat.

Satsningar som dessa har främst finansierats med högre skatter. Den samlade skattenivån i samhället har ökat från omkring 20 procent av BNP som den låg på 1949 när Ernst Wigforss avgick som finansminister till omkring 50 procent av BNP i dagsläget.

Förändringen är stor och vittnar om den oerhörda ambitionshöjning som ägt rum de senaste 50 åren.

Sverige har i stor utsträckning kommit att bli det starka samhälle som Tage Erlander drömde om under sin tid som statsminister.

***

Höjningen i välfärdsnivå sätter fingret på en viktig sak: finansieringskällan.

Den stora höjningen av skattenivån ägde rum från 1950-talets början till 1980-talets slut. De senaste tio till femton åren har skattenivån legat stilla på cirka 50 procent av BNP.

Hur kommer det att se ut i framtiden? På vilket sätt ska välfärden finansieras?

***

Eftersom välfärd är ett brett begrepp måste vi göra en begränsning när vi diskuterar dess finansiering.

Förvisso är det en intressant fråga att diskutera vilka ekonomiska system som främjar god hälsa och bra miljö. Det finns mycket viktigt och intressant att säga om det.

Men för att göra ämnet överblickbart tänker jag hålla mig till de så kallade välfärdstjänsterna. Jag tänker då i synnerhet på vård, skola och omsorg.

Dessutom måste en begränsning även göras beträffande tidshorisonten. Det kan säkert vara stimulerande att fantisera om välfärdens finansiering på 100 år sikt.

Men ett sådant perspektiv riskerar att bli lite väl mycket Science fiction och lite väl lite Statens offentliga utredningar. Jag tänker istället uppehålla mig kring det samhälle som hägrar 10 till 20 år framåt i tiden.

***

Vad kan man då säga om de kommande 10 till 20 åren? Det går att urskilja tre utvecklingstendenser på välfärdstjänsternas område:

1. För det första kommer befolkningen att vara äldre än den är i dag. Det beror dels på att människor lever längre, dels på att det föds få barn. En äldre befolkning leder till högre efterfrågan på vård och omsorg. Samtidigt minskar antalet personer i arbete i förhållande till personer utan arbete.

2. För det andra har det visat sig att ju rikare människor blir desto större blir efterfrågan på vård, skola och omsorg.

Ju mindre pengar vi har som människor desto större andel av våra resurser går till mat, boende och kläder. När vi blir rikare lägger vi mer pengar både på fritidssysselsättningar och på sjukvård och omsorg. Vi människor vill både ha en god hälsa och bo i ett tryggt samhälle. Det går att utläsa ur enskilda länders utveckling över tiden och när länder jämförs med varandra.

3. För det tredje blir personalintensiva verksamheter som vård, skola och omsorg allt dyrare över tiden i förhållande till varor som tillverkas maskinellt. Maskinerna kan nämligen trimmas och uppdateras i mycket snabbare takt än vi människor.

De tre tendenserna ställer en viktig fråga: Är det möjligt att tillhandahålla tjänster i tillräckligt hög utsträckning trots att de blir dyrare med tiden, efterfrågas i ständigt högre utsträckning, samtidigt och produceras av allt färre människor?

***

Denna ekvation är inte olösbar. Det finns flera svar. Valet av svar bygger på vilken utgångspunkt man har. Hur stor ens tilltro eller misstro är till samhället, ens värderingar.

En lösning är givetvis att låta människor bekosta sin välfärd själv. Det är möjligt. Men det leder också till att ojämlikheten i nyttjandet av välfärdens kärna kommer att öka dramatiskt.

Min utgångspunkt är att vård, skola och omsorg är gemensamma angelägenheter. Människor i vårt land ska få tillgång till dessa verksamheter oavsett man är uppvuxen på herrgård eller i hyreslägenhet. Det är inte människors inkomster eller förmögenheter som ska styra möjligheten till konsumtion av dessa tjänster.

Därför måste merparten av finansieringen vara gemensam. Utan skatter ingen jämlikhet.

Med detta som utgångspunkt blir det uppenbart vilka alternativ som står till buds.

Två ting måste göras för att möta den ökande efterfrågan på vård, skola och omsorg. Dels öka den offentliga sektorns inkomster, dels använda skattemedlen mer effektivt.

***

Hur ska de offentliga inkomsterna öka?

Den bästa metoden är att få fler människor i arbete.

Ju fler som arbetar desto större blir skatteintäkterna. Och ju större skatteintäkter, desto mer pengar kan avsättas till barns utbildning och äldres omsorg.

Dessutom innebär fler människor i arbete att statens och kommunernas utgifter för arbetslöshetsersättning, sjukersättning och socialbidrag minskar.

Sverige måste alltså få fler i arbete.

Det gäller dock att ha en sak klar för sig. Sverige har redan ett högt arbetsutbud.

OECD presenterar varje år siffror på sysselsättningsgraden för personer mellan 15 och 64 år i olika länder. Den senaste mätningen visar att Sverige har en högre sysselsättningsgrad än vad OECD och EU har.

Den svenska sysselsättningsgraden var i fjol 74 procent för detta befolkningssegment. Bland de forna femton EU-länderna är blott 65 procent av befolkningen sysselsatta. Detsamma gäller för OECD-länderna.

Den främsta förklaringen till det internationellt höga arbetsutbudet är kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden, vilket bland annat kommer sig av en generös barnomsorg.

Vidare har Sverige en aktiv arbetsmarknadspolitik som ser till att utveckla människors kompetens så att de klarar av att gå från arbetslöshet tillbaks till arbetsmarknaden med nya kunskaper i bagaget.

Sverige har också en hög och bred utbildningsnivå som gör människor attraktiva på en alltmer krävande arbetsmarknad.

Sverige har satt upp eget sysselsättningsmål som säger att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara reguljärt sysselsatta. Idag är 77 procent av befolkningen sysselsatt.

Långtidsutredningen som publicerades i mars i år gjorde beräkningar som visar att om sysselsättningsgraden ökar till 80 procent kan den offentliga konsumtionen höjas med nästan sex procent.

Om regeringen når sitt 80-procentsmål kommer sålunda den offentliga sektorn få ett resurstillskott på över 50 miljarder kronor.

LO har i sin rapport Kan framtidens välfärd finansieras? tagit fram ett mått på sysselsättning, som de kallar för i-arbete-graden. Det måttet tar hänsyn till att många sysselsatta inte är på jobbet på grund av sjukdom eller ledighet. Enligt deras mått är 65 procent av befolkningen i arbete.

LO visar att om i-arbete-graden ökar från 65 till 70 procent, kommer kvoten mellan totalbefolkningen och antalet personer i arbete att vara densamma år 2030 som den är i år.

Det innebär alltså att de problem som vi ser framför oss de närmsta 20-30 åren kan lösas med fler människor i arbete.

Målsättningen är inte omöjlig. LO pekar i sin rapport på att det finns flera faktorer som talar för att sysselsättningsgraden borde kunna höjas:

Hälsotillståndet i arbetskraften har förbättrats, utbildningsnivån har höjts, färre har tunga och slitsamma jobb, fler bosätter sig i tätorter där tillgången till arbete är större, marginaleffekterna har sjunkit.

I Sverige är sysselsättningen lägre inom vissa grupper. Det handlar om ungdomar, invandrare, äldre och sjuka. Ska vi klara våra mål måste sysselsättningsgraden bland dessa grupper öka väsentligt.

Regeringen har under de senaste åren vidtagit flera åtgärder för att få upp arbetsutbudet.

Regelförändringar har genomförts för att minska konkurrenskompletteringen inom komvux. Medel har avsatts till arbetsplatsintroduktion för invandrare. Rätt till arbete till 67 års ålder har införts. Sjukpenningen till arbetslösa har justerats så att den inte skall överstiga den högsta arbetslöshetsersättningen. Vården har fått extra resurser för att öka tillgängligheten och korta köerna.

Nya åtgärder vidtas även i årets budget.

Från och med den 1 januari 2005 kommer arbetsgivarna att få betala 15 procent av sjukkostnaden som pågår mer än två veckor. På så vis ökar arbetsgivarnas drivkrafter för att förebygga sjukfrånvaro och medverka till att sjukskriven personal får effektiv rehabilitering. Samtidigt sänks arbetsgivaravgiften.

Den så kallade 3:12-skatten sänks, vilket innebär att småföretagare får det lättare att bedriva sina verksamheter.

Regeringen har också tillsatt en utredning som ska titta på pensionssparandet. De finns nämligen en risk att de nuvarande generösa reglerna leder till ett förtida utträde ur arbetskraften vilket inte är avsikten. Anledningen till att de finns är att ska ge människor en möjlighet att höja sin ekonomiska standard när de går i pension.

Viktigast av allt är dock att myndigheterna ser till att dagens regelverk på alla politikområden efterföljs till punkt och pricka.

***

Att höja den offentliga sektorns inkomst är det första steget. Men skattemedlen måste också användas mer effektivt.

För att åstadkomma detta måste produktiviteten i den offentliga sektorn höjas. Mer måste göras för samma mängd resurser.

Detta är förknippat med vissa svårigheter.

Det finns naturliga begränsningar i hur mycket produktiviteten i den offentliga sektorn kan förbättras eftersom det handlar om en verksamhet som är personalintensiv till sin natur. Människor kan inte springa hur fort som helst.

Men det är inte omöjligt att nå resultat.

Statskontoret har visat hur flera statliga myndigheter, som arbetsmarknadsverket, universitet och högskolor, skatteverket, med flera, under åren 1990-1997 ökat sin produktivitet med 0,7 procent per år.

Det kan låta lite, men det är inte försumbart.

LO visar i sin rapport Kan framtidens välfärd finansieras? att om produktiviteten i offentlig sektor skulle stiga med 0,5 procent per år, så skulle stora delar av den framtida efterfrågan på välfärd kunna finansieras.

Det finns också flera exempel på hur olika offentligt finansierade verksamheter förbättrat sin produktivitet genom nya ledningsmetoder samt ökad och bättre användning av informationsteknologi.

Eftersom produktionen av välfärdstjänster är utspridd på olika kommuner och landsting finns det också stor potential att lära av varandra.

***

Vård, skola och omsorg måste finansieras även i framtiden. Frågan är hur? Om välfärden finansieras individuellt riskerar klyftorna mellan människor att öka. Det är ingen utveckling jag förespråkar.

Min grundhållning är att välfärden ska finansieras gemensamt. Samtidigt är jag medveten om problemen.

Befolkningen åldras. Vård, skola och omsorg blir dyrare. Människors anspråk på samhället växer.

Lösningen ligger i högre tillväxt genom mer arbete och högre produktivitet i offentlig sektor. Det är stora utmaningar. Men de är inte ohanterliga. Vi ska lösa dem.