Ett år som också naturligtvis, så småningom, kommer att bära med sig möjligheter, glädjeämnen, framgångar.

Vår stora uppgift blir nu att dela en svår tid med varandra.

Att stötta varandra genom förtvivlan, sorg och saknad.

Att hålla samman genom dagar, veckor och månader.

Därför kan jag känna värme när jag ser er alla här ikväll, som står så tätt tillsammans. Vi är så många, vi är starka och vi kan hjälpas åt.

Låt vårt löfte för det nya året bli detta: vi ska vara medmänniskor i ordets bästa bemärkelse.

Vi ska möta dig, som var där när flodvågen drev liv mot död.

Vi som står här, ska möta andra när det är som svårast.

Minns, att sorgen är dubbelt tung att bära ensam.
Tala, men lyssna ännu mer.
Ha inte bråttom, ha tålamod, vänta.

Var inte rädd att glädje ska göra ont värre den behövs som luft att andas.

* * *

Det är bara minuter kvar till tolvslaget.

Vi skulle ha firat med fyrverkerier och fest.
Vi kan lyfta blicken ändå, mot allt det som ska födas, väckas och växa i en ny tid.
Vi hälsar det nya välkommet, och jag säger: Gott Nytt År!

Samtidigt går våra tankar till alla dem vi saknar,
till alla dem som plågas av ovisshetens ångest,
till alla dem med vilka sorgen slagit följe.

Vi hälsar år 2005 stillsamt och värdigt här på Skansen.

Därför väljer jag att avsluta mitt tal med att läsa Mikael Wiehes vackra Nocturne:

Nu vilar vind
Nu slumrar mörka vatten
Nu falnar glöd
Nu faller dag
till ro

Nu stillnar tid
Nu saktar livet stegen
Nu stiger dröm
Nu tystnar äng
och skog

En kort sekund
En tyst minut
En liten stund
låter sig livet hejdas
Nu sover jord
Nu blundar solens öga
Nu kommer natt
Nu faller dag
till ro

Tack.

(Det talade ordet gäller.)