DET TALADE ORDET GÄLLER

Från början var det tänkt att jag skulle ha talat här i Sälen under rubriken Skyldigheten att skydda. Det känns naturligt att programmet för Rikskonferensen ändrats med anledning av Asienkatastrofen och att vi kopplar en diskussion om Sveriges säkerhetspolitik till denna stora och svåra kris. Och när vi gör det, måste vi konstatera att skyldigheten att skydda människan, individen måste stå i fokus i vår säkerhetspolitik. Det är det som är grunden i det breda säkerhetsbegreppet. Förmår vi inte ta ansvar för den mänskliga säkerheten, uppnår vi heller aldrig säkerhet för Sverige eller för vår omvärld.

Årsskiftet gick i sorgens tecken. Flodvågorna i Sydöstasien på annandagen är en av de värsta naturkatastroferna i modern tid, med en omfattning och med konsekvenser som är svåra att ens beskriva i ord: Miljoner människor har drabbats, i regionen och här. Hela samhällen har jämnats med marken. Hjälpbehovet är oerhört.

Även vårt land bär på sorg. Vi sörjer de familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater som dödades i katastrofen. Vi oroas över de besked som vi ännu inte fått, över saknade som vi fortfarande söker efter. Vi känner ilska, över det orättvisa, det grymma i att så många dödats och skadats, över de liv och drömmar som spolades bort av flodvågen. Själv kommer jag aldrig att glömma den bottenlösa förtvivlan jag mötte i Phuket hos dem som förlorat ett barn, som sökte en förälder, som saknade en älskad make eller ett syskon. Samma förtvivlan möter oss i Indonesien, i Sri Lanka och på så många andra håll i Asien och här i Sverige idag. Samtidigt kommer ingen av oss heller att glömma den värme och medmänsklighet, den givmildhet och solidaritet, som visats offren och de drabbade länderna. Det är detta som ger oss hopp och kraft för framtiden.

Vi måste blicka framåt. Det görs enorma ansträngningar att stödja alla dem som drabbats av katastrofen, här hemma och i Asien. Många av er är djupt engagerade i arbetet med att stödja de familjer som drabbats i Sverige, i skolor, på arbetsplatser och inom vården. Omfattande biståndsinsatser når också de drabbade i Asien. Givarkonferensen i Genève den 11 januari, som följde på det möte de drabbade länderna och FN hade i Jakarta några dagar tidigare, var viktig för att mobilisera det bistånd som kommer att behövas under mycket lång tid för att möta de akuta humanitära behoven och påbörja ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete. Sverige är en av de stora givarna.

Vi behöver dra lärdomar av denna fruktansvärda katastrof, nationellt och internationellt. Vi kommer att analysera vad som borde ha gjorts annorlunda, snabbare och bättre. Tsunamikatastrofen har visat en otillräcklighet i vår och omvärldens förmåga att stödja egna medborgare i omfattande katastrofsituationer långt bort från hemlandet, trots de stora insatser som gjorts. Vi har anledning att självkritiskt ganska hur denna del av vår krishanteringsförmåga är uppbyggd.

Under flera års tid har diskussionen pågått om den svenska förmågan att hantera svåra kriser. Efter katastrofen finns flera konkreta slutsatser att dra. Sverige har till skillnad mot flertalet andra länder inte ett ministeriesystem med sammanflätade departements- och myndighetsfunktioner. Det svenska Regeringskansliet är i en internationell jämförelse litet och utgör endast en stabsorganisation som stöd till regeringen. I en krissituation är det myndigheterna och inte Regeringskansliet som har operativa uppgifter. Men UD med utlandsmyndigheterna utgör ett undantag. Här finns ingen annan myndighet. Konsekvenserna av detta blev att när 20 000 svenskar direkt eller indirekt drabbades av katastrofen i Asien och behövde hjälp blev det UD:s konsulära enhet som fick lösa uppgiften. Det säger sig självt att vår konsulära enhet och Ambassaden i Thailand aldrig var varken dimensionerade eller konstruerade för att lösa en uppgift av denna omfattning.

På UD vidtar vi några åtgärder för att stärka vår beredskap. Vi påskyndar arbetet med att ta fram ett databaserat konsulärt informationssystem för hela utrikesförvaltningen. Både möjligheterna till att ta in information, bland annat från allmänheten och att sända ut information, som exempelvis våra sms-utskick under Asienkrisen, måste förbättras. En konsulär beredskapsstyrka inrättas vid UD. Den ska vara startklar dygnet runt för att kunna rycka ut och snabbt förstärka berörda ambassader och konsulat. Detta är viktiga åtgärder. Samtidigt får vi inte glömma att nästa större kris troligen inte kommer att orsakas av en Tsunami utan av någonting helt annat.

Just därför är det är helt nödvändigt att förbättra vår nationella förmåga. Den kapacitet vi har för krisberedskap nationellt är i många avseenden styrande för vår förmåga att bidra till insatser utanför Sverige. Men det finns också ett behov av att utveckla EU-samarbetet på området. Att göra detta är en naturlig del av EU-solidariteten. Solidaritetsklausulen i det nya fördraget täcker såväl konsekvenserna av terroristdåd som av naturkatastrofer. Solidariteten EU-medlemmar emellan omfattar naturligen också en situation som katastrofen i Asien. Denna solidaritet bör prägla EU:s arbete också när det gäller EU-medborgare som befinner sig utanför EU-ländernas territorium. Det finns fyra områden där jag redan nu ser utrymme för förbättringar:

För det första: Sverige föreslog i höstas att EU skulle inrätta civila snabbinsatsgrupper. Vi kan bygga vidare på det förslaget, och på de tankar som kommissionen presenterat om hur EU kan bistå vid exempelvis evakuering av EU-medborgare. För svensk del kommer centrumet för internationell räddningstjänst i Kristinehamn att kunna ge viktiga bidrag till vårt fortsatta agerande.

För det andra: EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik omfattar redan idag naturkatastrofer och räddningsuppdrag, men har fått ett fokus på hantering av kriser och väpnade konflikter. ESFP bör också användas i praktiken vid naturkatastrofer och räddningsuppdrag, till exempel när det gäller transportkapacitet.

För det tredje: Kommissionens mekanism för räddningstjänst skulle kunna få en roll i att stödja EU-medborgare i kriser utomlands.

Slutligen tror jag också att det finns mer att göra för att utveckla EU-samarbetet på det konsulära området, särskilt vad gäller resurser i fält. Sverige kommer att driva denna linje i de pågående diskussionerna om en särskild utrikestjänst inom EU.

Årets rikskonferens ger ett tillfälle att - med Asienkatastrofen på näthinnan - diskutera vissa mycket grundläggande säkerhetspolitiska frågor. Hur ser de säkerhetspolitiska hoten ut idag och hur möter vi dem? På vilka sätt berör naturkatastrofen säkerhetspolitiken? Hur behöver instrumenten för att hantera kriser och katastrofer förbättras? Hur kan de traditionella säkerhetspolitiska instrumenten användas för att lindra nöden i naturkatastrofer? Och hur kan traditionell katastrofhjälp indirekt bidra till att främja internationell fred och säkerhet?

Sveriges säkerhetspolitiska läge har förbättrats i grunden, främst genom förändringarna i vårt närområde. Vi kan glädjas åt att de traditionella, mellanstatliga hoten minskat. Åt FN:s vidgade roll. Åt EU:s stärkta utrikes- och säkerhetspolitik. Åt de framsteg för fredsprojektet Europa som EU:s och Nato:s utvidgningar innebär. Nu senast åt det vägval för demokrati och för Europa som det ukrainska folket gjort, också det på annandagen. Utvecklingen i Ukraina är av mycket stor säkerhetspolitisk betydelse för Europa

Men ingen här kan underskatta allvaret i de, delvis nya, hot som vi även i Sverige möter idag. Det som gör Sverige sårbart och svenskar sårbara är hot som inte känner gränser. Vi har lämnat invasionshotet bakom oss. Konflikter långt borta kan indirekt få konsekvenser för vår säkerhet., men det ger inte hela bilden, Terrorattackerna i Bali, Madrid och New York, utvecklingen i Mellanöstern och fredsansträngningarna i Afghanistan, visar att vi påverkas och drabbas på nya, direkta sätt. Men också naturkatastrofen i Asien visar på liknande effekter trots olikheterna vad gäller orsaker, åtgärder och rättssystem. Vi inte bara påverkas och drabbas - vi påverkar och är direkt berörda genom att vi är en del av en globaliserad värld

Globalisering innebär att människor reser fritt, får möjligheter att utbyta idéer och teknologi, med ökat utrymme för handel och finansiella flöden. Samtidigt måste vi vara beredda att lösa de problem som följer med en globaliserad utveckling. Enskilda individer eller grupper kan idag, med relativt enkla medel, attackera hela samhällen. Sjukdomar och epidemier kan snabbt spridas over allt större områden en attack med biologiska vapen kan därmed också få oanade konsekvenser .En attack mot ett datasystem på en annan kontinent kan slå ut vitala samhällsfunktioner i Sverige. Och vi reser i en omfattning som aldrig skådats tidigare. Det säger sig självt att denna utveckling ställer nya krav och förväntningar på såväl regeringar och myndigheter som på det internationella samarbetet.

Vi kan inte hantera dessa hot vart och ett för sig. Och vi kan inte hantera dem ensamma. Ett av de viktigaste slutsatserna i rapporten från FN:s högnivåpanel är att det behövs en ny och bredare syn på kollektiv säkerhet. Det är en utmaning för det internationella samfundet. Vi har en mycket viktig uppgift framför oss när rekommendationerna från FN:s högnivåpanel skall omsättas i handling. Generalsekreteraren kommer att ha Sveriges fulla stöd i detta arbete. Ambassadör Jan Eliasson kommer som generalförsamlingens ordförande nästa år att spela en central roll jag är stolt över det. Vi bör ta detta tillfälle att stärka FN och det multilaterala samarbetet, och ge organisationen de verktyg den behöver för att axla sitt ansvar.

Det behövs även en helhetssyn på säkerhet och utveckling. Orättvisor, förnedring och avsaknad av utveckling är grogrund för konflikt. Och även om fattigdom inte alltid leder till konflikt så leder krig och konflikter alltid till fattigdom. Därför kan säkerhetspolitiska och fredsfrämjande insatser vara en förutsättning för utveckling i konfliktdrabbade områden. På samma sätt kan ett utvecklingsprojekt i sin tur påverka säkerhetsläget och minska risken för konflikt.

Sverige har sedan länge arbetat för att knyta samman våra insatser inom konflikthantering och utvecklingssamarbetet så att de bidrar till såväl ökad säkerhet som minskad fattigdom.

Katastrofen i Asien visar hur viktigt detta samband är. Misslyckas återuppbyggnadsinsatserna efter katastrofen kommer också säkerheten att drabbas. I Afrika ser vi ett antal andra förskräckande exempel på detta: i Darfur, Mano River-regionen, Stora Sjöarna. I rapporten från FN:s högnivåpanel finns ytterligare en talande bild av hur säkerhet och utveckling hör ihop idag, när man skriver att terrordåden den 11 september innebar att antalet fattiga i världen ökade med 10 miljoner. Vi måste använda de olika instrument som står till buds inom utrikes-, säkerhets och utvecklingspolitiken, och andra politikområden, på ett samordnat och koherent sätt om vi ska hantera denna verklighet. Under naturkatastrofen i Sydöstasien tillhörde tusentals svenskar under några timmar och dagar de mest utsatta, de drabbade, de fattiga som vi annars mest läser om. Det var en grym påminnelse om att vi alla är en del av en och samma värld och att vi alla har ansvar för den. Detta är egentligen den djupaste innebörden av den politik för globalt ansvar som är en del av Sveriges politik för global utveckling. Katastrofen i Sydöstasien blev i ett slag verkligheten bakom politiken.

Vi måste stärka vårt eget och det internationella samfundets agerande mot hela bredden av dagens hot. Detta är en fråga om vår egen säkerhet, men också om ansvar och solidaritet. Jag vill peka på några konkreta utmaningar:

Den första är att se till att vi har den bredd av instrument, de strukturer och den kunskap som behövs, globalt, regionalt, nationellt och vill jag hävda - lokalt. Att hantera dagens säkerhetspolitiska hot berör och kräver ett engagemang inte bara från stater och mellanstatliga organisationer, utan också från kommuner och landsting, det civila samhället, från företag.

Vi behöver bli bättre på den underliggande analysen av hoten hur vi bygger upp vår kunskap och analys av de problem och krisområden som utgör grogrund för hoten och hur vi vidarebefordrar sådan information.

Vi måste mobilisera den politiska viljan att använda de säkerhetspolitiska verktygen när det är påkallat, både nationellt och internationellt. Vi måste mobilisera denna vilja tidigt bli ännu bättre på att förebygga, att agera i tid. Det gäller såväl förebyggande av väpnade konflikter som behovet av insatser för att förhindra och tidigt upptäcka naturkatastrofer.

Sverige vill förbättra den internationella krishanteringsförmågan över hela skalan av uppgifter, såväl civilt som militärt. Att förverkliga ambitionerna om bättre multifunktionella insatser, förbättrad samverkan i fält mellan civila och militära aktörer, bättre övergång från fredsfrämjande till fredsbyggande insatser, från akut krishantering till långsiktig återuppbyggnad. Inte minst EU har här en stor potential inte minst i att samordna civila och militära insatser.

Mer behöver göras för integrera jämställdhetsfrågor i krishantering, inkl genom att uppmärksamma kvinnors roll som aktörer i arbetet med att förebygga och lösa konflikter i enlighet med säkerhetsrådets resolution 1325.

De alarmerande rapporter från UNICEF, Rädda Barnen och Ecpat i Sverige om trafficking av barn i tsunamins köldvatten påminner oss om barns särskilda utsatthet i krissituationer.

Vi behöver ytterligare uppmärksamma betydelsen av respekt för de mänskliga rättigheterna för möjligheterna att förebygga konflikter. Jag välkomnar att EU beslutat utse en särskild rådgivare för mänskliga rättigheter.

Vi behöver bli snabbare. Vi är stolta över att Sverige, tillsammans med Finland och Norge, sätter upp en militär snabbinsatsstyrka inom EU. Dessa styrkor blir ett mycket verkningsfullt instrument, inte minst till stöd för FN. Det finns också ett behov av att kunna agera snabbt på andra sätt än genom en militär närvaro. Därför tog Sverige initiativet om inrättande av civila snabbinsatsgrupper inom EU. Vi vill att EU inom bara några dagar skall kunna skicka ut till exempel poliser, experter på rättsstatsområdet, räddningstjänst, administratörer eller politiska rådgivare till ett krisområde.

- För Sverige är det mycket viktigt att förverkliga den ambitionshöjning när det gäller deltagandet i hela bredden av internationella insatser inom FN, EU, Nato/PFF, OSSE - som ingår i försvarsbeslutet. Vi gör mycket. Regeringen vill göra mer. I sammanhanget vill jag välkomna det ministermöte inom partnerskapet med NATO som hålls i Sverige i maj i år.

Vi måste fortsätta att bekämpa terrorismen, internationellt och nationellt. Vi måste arbeta aktivt för att förhindra terrordåd och förebygga de underliggande orsakerna till att terrorismen gror och får fotfäste. Från svensk sida kommer vi att fortsätta att agera bilateralt mot terrorismen, liksom inom FN, EU, OSSE och inom partnerskapet med Nato. Det internationella normsystemet mot terrorism behöver stärkas. Vi kommer att fortsätta att verka för att kampen mot terrorismen förs med full respekt för den internationella rätten, inkl de mänskliga rättigheterna. Det behövs ett internationellt tryck mot de stater som inte visar vilja att agera mot terrorism. Och ett aktivt stöd till stater som vill, men saknar förmåga att agera verkningsfullt. Det finns mer att göra när det gäller praktiska, konkreta samarbetsformer.

Att intensifiera ansträngningarna mot spridning av massförstörelsevapen är angeläget. Arbetet med att konkretisera och genomföra EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen fortsätter. I sammanhanget är det särskilt viktigt att fortsätta att verka för att internationella konventioner som icke-spridningsfördraget mot kärnvapen upprätthålls, att bedriva effektiv exportkontroll, att säkra kontroll över nukleärt material och att se till att staters lager av kemiska vapen förstörs. Den resolution som antogs av säkerhetsrådet i april i fjol var ett mycket viktigt nytt steg: där åläggs stater att vidta konkreta åtgärder, genom bl a lagstiftning, gränskontroll och effektiva exportkontrollregimer, för att förhindra spridning av massförstörelsevapen till icke-statliga aktörer. Vi stödjer det s k Proliferation Security Initiative, som är ett operativt samarbete inriktat på att förhindra och stoppa misstänkta transporter av massförstörelsevapen, relaterad materiel och vapenbärare.

Att förhindra människohandel är en säkerhetspolitisk och humanitär nödvändighet. I denna fruktansvärda trafik utnyttjas människor hänsynslöst. Sverige ligger långt framme när det gäller att utbilda personal för fredsfrämjande insatser om människohandel. Dessa erfarenheter för vi nu vidare inom bl a EU, Nato/PFF och OSSE.

Den organiserade brottsligheten, som närs av både människohandel och andra former av trafficking, utgör idag också ett ökat hot mot vår säkerhet. Ökade ansträngningar behövs i sammanhanget för att stävja spridningen av små och lätta vapen. Och vi kommer inte till rätta med dessa företeelser utan internationellt samarbete.

Vi behöver också bli bättre på att hantera de situationer där flera hot sammanstrålar. Särskilt allvarliga är de fall då stater faller samman, där en kollaps i strukturerna skapar ett livsfarligt utrymme att sprida hot. Här blir det internationella samfundets förmåga att kombinera instrument från fredsbevarande till fredsbyggande av avgörande betydelse.

Vi ser en ändrad hotbild, en förändrad uppfattning om säkerhet. Vi får samtidigt ett nytt, förändrat suveränitetsbegrepp, en förändrad uppfattning om vad som är statens uppgift. Om suveränitet traditionellt förknippats med nationell säkerhet, med staters säkerhet, handlar suveränitet idag i allt högre utsträckning om att värna människors säkerhet. Det är inte en uppsättning rättigheter och privilegier som stater och regeringar kan skydda sig med. I stället är suveränitet idag ett ansvar. Stater skall skydda och hjälpa invånarna, och stater är ansvariga inför såväl sina medborgare som det internationella samfundet. Det innebär bland annat en skyldighet att skydda. Som det uttrycks i rapporten från den internationella kommissionen om statssuveränitet och intervention, Responsibility to Protect, detta är en skyldighet för en stat gentemot den egna befolkningen. Men det är också en skyldighet för det internationella samfundet om staten inte tar detta ansvar att skydda. Jag är glad att Gareth Evans är här för att tala mer om dessa frågor senare idag. Han har Sveriges stöd för kommissionens förslag.

Sverige vill stärka folkrättens roll. Folkrätten är kittet i världsordningen. Den anger gränserna för vad som är acceptabelt beteende, den skyddar offer för övergrepp. Folkrätten ger oss verktyg för att hantera säkerhetspolitiska hot. Den ger legitimitet, legalitet och effektivitet. Folkrätten måste utvecklas i takt med att utmaningarna förändras. Som FN:s högnivåpanel uttryckt det är det en förutsättning för ett effektivt, globalt system för kollektiv säkerhet att beslut både är legala och allmänt uppfattas som legitima.

Fredsfrämjande insatser måste självfallet genomföras i enlighet med folkrätten. Det pågår en debatt om vilket mandat som krävs för olika typer av insatser. Låt mig redovisa regeringens position. Utgångspunkten är att fredsfrämjande insatser skall ske med ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Denna utgångspunkt gäller i allra högsta grad fredsframtvingande insatser. Vi skall i dessa fall alltid söka säkerhetsrådets godkännande. Det finns också andra typer av militära krishanteringsinsatser, som inte har något fredsframtvingande element. Även om vi också i dessa fall föredrar ett stöd från säkerhetsrådet kan det konstateras att folkrätten tillåter att sådana operationer även sker med den mottagande statens samtycke utan ett säkerhetsrådsmandat. Det kan röra sig om en insats som beslutas av OSSE, eller som genomförs av en annan regional organisation.

Säkerhetsrådet måste axla sitt stadgeenliga ansvar för internationell fred och säkerhet. Den svåra frågan ett verkligt dilemma är vad vi gör om säkerhetsrådet inte tar detta ansvar, om rådets medlemmar borde fatta beslut om en insats, men inte gör det, trots att den klart vore förenlig med FN-stadgan. I sådana fall menar jag att vi, efter en noggrann bedömning av de politiska och folkrättsliga aspekterna, måste kunna överväga vad som på andra sätt kan göras för att i akuta lägen rädda människor från folkmord och andra grova övergrepp. Att stå med armarna i kors i sådana nödlägen är heller inte någon utväg, och det är därför som detta är ett dilemma. Men låt mig i sammanhanget understryka det högnivåpanelen säger FN:s säkerhetsråd har mandat enligt FN-stadgan att ta sig an hela bredden av säkerhetspolitiska hot. Jag håller helt med panelen om att uppgiften för oss inte är att hitta alternativ till säkerhetsrådet som källa för auktoritet, utan att få rådet att fungera bättre än det gjort.

Vi har gått från rätt att ingripa till skyldighet att skydda. Nu måste vi gå vidare från skyldighet att skydda till skyldighet att förebygga och använda hela bredden av insatser.

Tack

Mer information
Folk och försvars webbplats >>