Tsunamikatastrofen ställde svensk sjukvård inför en helt unik situation: att svensk sjukvårdspersonal skulle vårda svenska patienter i ett annat land på andra sidan jorden. Fram till idag har det normala varit att om svenskar på semester utomlands drabbas av terrordåd, skador och sjukdomar, så söker man vård inom värdlandets vård, med personernas egna försäkringar som grund och SOS Internationals personal som kan bistå.

Mig veterligt har svensk sjukvård aldrig tidigare ställts inför uppgiften att vårda svenska patienter i annat land på det sätt som nu skedde.

Svenska sjukvårdsinsatser utomlands har tidigare handlat om att sköta hemtransport för ett mindre antal skadade människor, eller som en del av biståndsaktiviteter i tredje världen, eller att personal som arbetar åt t.ex. Räddningsverket vårdats av svensk vårdpersonal.

Trots det unika i situationen - avsaknaden av plan, träning eller färdig organisation - så fungerade insatsen bra i väsentliga avseenden.

Under annandagen och måndagen byggdes ett nätverk upp på initiativ av Socialstyrelsen och SOS Alarm. I Nätverket Tsunami, som det kom att kallas, ingick Socialstyrelsen, de tre landstingen i storstadsregionerna, UD, Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri och fler kom att ansluta sig efter hand.

Den svenska sjukvårdsorganisationen fungerade väl, redan på måndagen skapades grunden för beredskap och bemanning på de aktuella flygplatserna, liksom att sjukhus öppnade och bemannade avdelningar, tömde andra avdelningar, höjde beredskapen och kallade in extra personal med specialistkompetens. Personalen ställde beredvilligt upp. Dessutom fanns det tidigt beredskap för att sända personal till Thailand.

En rad frågor krävde lösningar. Vem skulle ha vårdgivaransvar för respektive sjukvårdsteam? Hur skulle ledning och samordning på plats fungera? Hur säkerställa vilka vårdinsatser, kompetens, utrustning och kvalitet som krävdes? Dessa frågor hade inget givet svar men på ett flexibelt och resultatinriktat sätt löste man detta inom ramen för Nätverk Tsunami. Det fanns en röd tråd som genomsyrade hela organisationen: ingen som kom hem, skadad, traumatiserad eller i behov av annan hjälp, skulle behöva få en upplevelse av att man bollades emellan myndigheter. Tvärtom skulle man ta ansvar för att ge vård, hjälpa och stötta de som kom, och ordna formaliteter efter hand.

Dagarna före nyår sändes flera sjukvårdsteam till Bangkok och Phuket för att ta hand om patienter på plats. Team sändes också till Danmark och Norge för att möta svenskar som anlände till Kastrup och Gardemoen. Det formella uppdraget för teamen och ansvaret för dem stod respektive landsting för. Arbetet koordinerades mellan sju landsting och inblandade myndigheter.

Under tisdagen sändes sjukvårdsteam till Thailand, först med uppdraget att som vårdpersonal följa hemresande patienter på flygplanen hem. Från och med onsdagen utfärdades det direkta uppdraget att utgöra medicinsk stab i katastrofområden och ta hand om patienter på plats i katastrofområdet, på sjukhus och flygplatser. Landstingen ansvarade formellt för uppdragen att löpande ta hand om vård under transport och för vård på plats, och för sammansättning av team, medicinsk utrustning med mera. Insatserna samordnades genom Nätverk Tsunami. Den personal som reste hade mycket hög kompetens.

Förutom att sända trauma- och sjukvårdsteam utomlands arbetade Nätverket Tsunami med att koordinera inrikes ambulanslogistik.

Vid flygplatserna i Sverige har respektive landsting ansvar för sjukvård, och den kommun där flygplatsen är belägen ansvarar för frågor som rör socialtjänst för de hemvändande. Även på flygplatserna byggdes nätverk med kommuner, landsting, polis, räddningsverk och frivilliga från olika organisationer.

För att underlätta identifiering av omkomna i Thailand insåg man tidigt att det skulle vara ett stort stöd att använda den så kallade PKU-biobanken, och en lagändring förbereddes i rekordfart inom socialdepartementet. Riksdagen tog sedan över frågan för att ytterligare påskynda arbetet.

Kommunernas och landstingens organisationer är mycket skickliga i att hantera krissituationer. Men bland de katastrofscenarier som övats finns inte denna, att vårda svenska patienter i annat land. Att uppgiften kunde lösas beror på många duktiga människors insatser inom Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter, och framför allt engagemang och handlingskraft hos sjukvårdspersonal och sjukvårdsledningar som arbetade pragmatiskt, smidigt och målinriktat.

Ett stort antal kompetenta yrkesmänniskor från sjukvården anmälde sig frivilligt, inte bara till landstingen utan även till myndigheter och till socialdepartementet. Vi saknade kapacitet att ta hand om alla dessa erbjudanden. Tyvärr kom en del att uppleva att deras speciella kompetens inte togs tillvara.

Det är ett styrkebesked, att det varken uppstod panik, kaos eller passivitet utan som helhet kan den svenska vården förmodligen få ett gott betyg för sina insatser. Det fanns en beredvillighet hos kompetent och relevant sjukvårdspersonal att snabbt ställa upp i detta läge, och denna vilja att ställa upp och jobba var en viktig orsak till att allt gick bra.

Vi har anledning att vara stolta över en väl fungerande svensk sjukvård efter katastrofen och över att så många engagerade individer på olika nivåer i sjukvårds-Sverige tagit ansvar och på ett utmärkt sätt löst de uppkomna problemen. Men för mig står det ändå klart att arbetet i vissa avseenden, framförallt på den statliga nivån, kunde gått snabbare om det funnits en färdig organisation och plan för denna situation.

Vi måste nu dra lärdom av detta och förändra beredskapen framförallt på den statliga nivån. Socialstyrelsen kommer även att bjuda in kommuner och landsting för att ta del av deras erfarenheter och synpunkter. Allt fler människor reser på långa semestrar till fjärran länder och vi har anledning att noga överväga hur det bör påverka vår organisation.
Utan att föregripa kommande utvärderingar och granskning så vill jag ändå säga att jag redan idag ser områden där vi behöver utveckla beredskapen:

• Beredskap för att i mycket tidigt skede sända svensk sjukvårdsexpertis till katastrofplatsen för att göra medicinska bedömningar av insatsbehov.
  
• Beredskap för att sända svenska sjukvårdsteam utomlands för att ta hand om svenska patienter. Frågor som måste lösas är bl a vårdgivaransvar, logistik, transporter, organisation och ledning på plats.
  
• Beredskap för att ta tillvara den resurs som alla de kompetenta yrkesmänniskor som anmäler sig frivilligt utgör.
  
• Tydligare beslutsstrukturer inom och mellan myndigheter liksom krav på samordning av insatser.

Jag vill som ansvarig minister rikta ett varmt tack till alla professionella medarbetare inom svensk sjukvård och berörda myndigheter för det utmärka sätt som man arbetat i denna katastrofsituation. På mitt eget ansvar faller att ta initiativ så att vi kan stå än bättre rustade för framtida utmaningar.

Ylva Johansson
Vård- och äldreomsorgsminister