I New York har jag samtalat med Jan Egeland, ansvarig för FN:s humanitära insatser, om behovet att göra mer i konflikter som i Sudan. Med generalsekreterare Kofi Annan talade jag om fredsprocessen i Mellanöstern och utvecklingen i Irak. Men framför allt om hur vi kan stärka FN så att utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter kan komma alla till del.

Vår samtids stora utmaningar och förändrade hot kräver gemensamma lösningar. Kraven och förväntningarna på FN har ökat. Kofi Annan har konstaterat att världssamfundet står inför ett vägval mellan att fortsätta i gamla spår, eller att förändra och modernisera organisationen för att få ett mer effektivt och legitimt FN.

Vid toppmötet i New York i september i år måste världens länder svara upp mot Kofi Annans långtgående förslag om hur FN skall utvecklas.

Mitt budskap till Kofi Annan var klart: Den svenska regeringen välkomnar hans ambitiösa förslag och kommer att göra allt för att få dem antagna av medlemsstaterna. Nu handlar det inte om enskilda frågor. Nu handlar det om att se till att det överhuvudtaget blir något resultat av dessa reformansträngningar. Rapporten och dess förslag måste ses som en helhet, och måste genomföras i sin helhet.

Det kommer inte att bli lätt att uppnå ett genomgripande och långtgående beslut vid toppmötet. Parallellt med reformvilja finns det hos många länder också en försiktighet och en förändringsobenägenhet. Olika nationella, regionala och politiska intressen vägs in. Frågan om säkerhetsrådets utvidgning är i sig en tillräckligt stor stötesten för att riskera att stjälpa hela processen.

Jag har lyft fram några förslag som är särskilt viktiga för Sverige.

Biståndet måste förstärkas och förbättras. En tidtabell för uppnående av 0,7-procentsmålet skall upprättas. Alla utvecklingsländer skall till 2006 ha infört fattigdomsstrategier som inkluderar satsningar på jämställdhet, hälsosystem, utbildning, stads- och landsbygdsutveckling, forskning och utveckling, och tidsbundna mål för miljöhållbarhet. Ökade investeringar i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är också nödvändigt. Sverige kommer därför, att verka för att dessa frågor uppmärksammas under Millennietoppmötet.

Synen på säkerhet måste breddas och världssamfundet måste enas kring ett stärkt kollektivt säkerhetssystem.

Skyddet för individers säkerhet måste förstärkas. Det primära ansvaret för människors säkerhet måste alltjämt ligga på staten. Men stater kan, vilket historien visat, vara ovilliga eller oförmögna att stoppa övergrepp. Då måste det internationella samfundet kunna agera.

Av FN-stadgan följer att säkerhetsrådet måste ta sitt ansvar för att förhindra folkmord, massmord och etnisk rensning. I de fall säkerhetsrådet inte tar detta ansvar måste det, efter en bedömning av de politiska och folkrättsliga aspekterna, övervägas vad som på andra sätt kan göras för att i akuta lägen rädda människor från grova övergrepp. Denna skyldighet att skydda är ett gemensamt ansvar.

Irakkrisen visar både på behovet av klara kriterier för våldsanvändning och på det ansvar säkerhetsrådet måste axla för att agera - också med tvångsåtgärder när det är påkallat. Beslut om våldsanvändning måste utgå från bestämmelserna i FN-stadgan. Ett antal generella bedömningskriterier bör ligga till grund för varje enskilt beslut om våldsanvändning, säkerhetsrådets centrala roll bör stärkas och rådet skall ha möjlighet att besluta om förebyggande våldsanvändning om så är nödvändigt för att upprätthålla fred och säkerhet.

Inom nedrustning och icke-spridning behövs bland annat ett verifierbart avtal om produktionsstopp för klyvbart material för vapenändamål, liksom ett avtal som ger alternativ till att stater utvecklar egen anrikningskapacitet.

Kampen mot terrorism måste förstärkas. Det måste gå att få en global accept för att ingen kamp kan motivera våld mot civila. FN måste ta fram en anti-terrorism strategi, där en övergripande konvention mot terrorism skall ingå. Mänskliga rättigheter och rättstatens principer måste respekteras fullt ut.

Rättsstatssäkerhet, såväl den internationella (folkrätten) som den nationella aspekten är central.

Förslaget om en fredsbyggande kommission har från början haft ett starkt svenskt stöd. Generalsekreteraren vill ge kommissionen en tydligare roll i post-konflikt situationer, vilket vi också välkomnar. Ett inrättande av en fredsbyggande kommission kan bidra till att hantera det gap som idag finns mellan konflikthanteringens kortsiktiga respektive långsiktiga fas.

FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Sammansättningen av rådet måste bättre spegla att världen har förändrats sedan 1945. Sedan FN-stadgan antogs har antalet medlemsstater flerdubblats och ett antal länder har utvecklats till viktiga politiska och ekonomiska aktörer.

Regeringen anser att dessa stater bör få en roll i säkerhetsrådet som motsvarar deras växande betydelse, vilja och möjlighet att bidra till FN:s arbete. Genom en utvidgning skulle säkerhetsrådets legitimitet och relevans förbättras, inte minst i Afrika, Asien och Latinamerika. Genom att begränsa vetorätten kan dess effektivitet förbättras.

Samtidigt är vi väl medvetna om att frågan om säkerhetsrådets reformering är den svåraste frågan av alla i det reformpaket vi nu har att hantera. Även om de flesta är överens om att en utvidgning bör ske, råder inte enighet om hur den bäst genomförs.

Sverige ställer sig bakom uppmaningen om att ett beslut om utvidgning av säkerhetsrådet måste fattas före toppmötet. Det mest angelägna är att det verkligen blir ett sådant beslut, som gör rådet mer representativt och därmed mer legitimt, utan att man därmed vidgar vetorätten till några nya medlemmar. Det vi vill undvika är att det hela slutar i status quo, utan någon förändring överhuvudtaget.

Generalsekreterarens förslag om att inrätta ett särskilt MR-råd, som väljs direkt av generalförsamlingen och består av ett mindre antal länder, kan ge ökad politisk legitimitet åt behandlingen av MR-frågorna inom FN. Ett organ som arbetar med dessa frågor året runt, och inte bara några veckor varje vår, bidrar också till ökad tyngd.

Samtidigt är det av vikt att slå vakt om frivilligorganisationernas möjligheter att aktivt delta i detta arbete, att MR-kommissionens viktiga verktyg behålls och att alla medlemsstater har möjlighet att aktivt engagera sig i främjandet och skyddet av de universella MR-normerna.

Regeringen har sedan länge varit uttalad förespråkare för reformer och välkomnar nu den möjlighet som finns för förändring. Regeringen kommer under tiden fram till toppmötet arbeta intensivt för att driva processen framåt i alla relevanta forum: i den nordiska kretsen, inom EU, i vängrupper, genom bilaterala samtal, särskilt med u-länder, och i direktkontakt med FN. Genom att ambassadör Jan Eliasson i juni 2005 kommer att väljas till president för den 60:e generalförsamlingen ges därtill Sverige en central plattform i den viktiga processen inför septembermötet.

Nu återstår bara fyra månader till toppmötet. Vi har förhandlat om flera reformfrågor i över tio år. Nu är tiden inne för reella beslut.

Laila Freivalds
Utrikesminister