(Det talade ordet gäller.)

Rubriken "Vart är handikappolitiken på väg?" är uppfordrande och också viktig att ställa. Vi som har varit med ett tag vet att handikappolitiken på många sätt har haft en fantastisk utveckling. På 60-talet hade vi 16.000 institutionsplatser för utvecklingsstörda och ända fram till 80-talets mitt bodde 8.000 kvar på institutioner. Idag bor i princip alla i eget boende. Här har omsorgslagen och LSS har haft en enorm betydelse för väldigt många människor. Assistansreformen som trädde i kraft 1994 har som ni alla vet dramatiskt förändrat livssituationen för många med omfattande funktionshinder. Genom assistansreformen har personer med omfattande funktionshinder idag möjlighet att bestämma vem som ska vara assistent och hur assistansen ska läggas upp.

Personlig assistans ger möjligheter till självständighet och oberoende. Det handlar om små vardagliga saker som att själv kunna bestämma när man vill gå till affären eller när man vill gå till discot med sina kompisar - utan att tvingas anpassa sig till ett personalschema.

Genom reformerna har var och en större möjligheter att påverka sin egen vardag. Att ha makt och inflytande över sin vardag är en av de viktigaste målsättningarna med handikappolitiken.

Jag tror det är viktigt att inte reducera handikappfrågorna till bara ekonomi och organisation. Visst är det viktigt. Men jag tycker att det är oerhört viktigt att ständigt föra en ideologisk diskussion om grunderna för handikappolitiken. Hur viktigt det är att vi för en stabil och långsiktig handikappolitik.

Vad är handikappolitik? Jag skulle vilja säga att det handlar om att föra en politik för livet. Det handlar om att alla människor ska kunna få en bra skolgång, att kunna få ett jobb, att fungera som förälder, att uppleva en ålderdom i trygghet och frihet.

Allt detta utan att hindras av att du inte ser, inte hör, eller tänker som andra. Att du inte på grund av ett funktionshinder hindras från att vara delaktig. Eller för att omgivningen har förutfattade meningar om vad du klarar av.

För att göra förändringar krävs att vi jobbar på flera plan samtidigt. Det är en levande process och det finns inte en enda patentlösning. Vi har kommit långt men har mycket kvar att göra! Bland annat kommer vi att behöva införa såväl ny som skärpt lagstiftning inom flera samhällsområden. Men handikappolitik är mer än lagar och regelverk. Handikappolitik är att tänka stort och helt. Låt mig ge tre illustrationer.

För det första så måste vi utveckla den välfärdspolitik som vi har byggt upp i Sverige. För mig är detta en helt grundläggande fråga. Jag är nämligen övertygad om att det inte finns något samhällssystem som på ett bättre sätt förenar människor än ett välfärdssystem som omfattar alla.

Alla bidrar - alla får del av välfärden. Skillnaden mellan generell och selektiv välfärd handlar mycket om ifall vi ser välfärd som en rättighet eller som en gåva. Detta har stor betydelse för personer med funktionshinder. För ett välfärdssystem där du måste vara fattig eller arbetslös för att få hjälp med t ex hjälpmedel eller personlig assistans, det systemet leder till att du förlorar allt stöd om du får jobb eller skaffar dig högre inkomster. Detta är en fattigdomsfälla i ordets rätta bemärkelse!

För det andra måste vi på allvar se handikappfrågorna som en fråga om mänskliga rättigheter. Titeln på den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är "Från patient till medborgare". Den titeln sammanfattar väldigt väl vad vi vill åstadkomma. Ett perspektivskifte.

Från ett vård- och omsorgsperspektiv till ett synsätt där människor med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Vare sig mer eller mindre! Ett genomslag för ett sådant synsätt kommer att få stora följdverkningar. Det är först då som begrepp som delaktighet och jämlikhet kan sägas få ett reellt innehåll och ytterst är detta frågan om demokrati.

För det tredje måste handikapperspektivet på allvar får genomslag inom samhällets alla områden. I handlingsplanen för handikappolitiken satte vi upp ett tydligt mål att staten ska vara ett föredöme i detta arbete. Varje myndighet har ett grundläggande ansvar för att inom sitt ansvarsområde leva upp till de nationella målen för handikappolitiken.

Enligt en särskild förordning är de statliga myndigheterna idag skyldiga att jobba i enlighet med de handikappolitiska målen. Dessutom har regeringen utsett 14 myndigheter som har ett s.k. sektorsansvar för handikappolitiken. Det är ett bra sätt att jobba på tycker jag. Dessa myndigheter har lagt ned ett stort arbete på att ta fram etappmål för sina sektorer.

De ska vara pådrivande inom sin samhällssektor för att dom handikappolitiska målen genomförs. Detta sätt att jobba på är nödvändigt för att vi ska kunna riva hindren, område för område. Jag tror att även många kommuner och landsting borde arbeta på det sättet. Först då kan det bli möjligt att skapa ett samhälle för alla.

I den nationella handlingsplanen pekade vi ut att till 2010 skulle många åtgärder ha vidtagits för att riva hindren i samhället. Även om mycket återstår så har många steg redan tagits. Ett exempel är den vidgning av diskrimineringslagstiftningen som trädde ikraft 1 juli 2003. Då infördes en ny lagstiftning om förbud mot diskriminering.

Lagen täcker en rad områden i samhällslivet, bland annat diskriminering vid handel med varor, tjänster och bostäder. Det betyder att det nu är förbjudet att hindra någon på grund av ett funktionshinder att handla i affärer, ta ett banklån, gå på restaurang, köpa eller hyra en bostad, på samma villkor som andra.

Den som bryter mot förbudet kan bli stämd och få betala skadestånd. Vi har också en särskild utredning som arbetar med att ta fram ett förslag på en bred diskrimineringslag som också omfattar bristande tillgänglighet.

Förbättrad tillgänglighet är ett av de prioriterade områdena i den nationella handlingsplanen. För mer 1,5 år sedan började Boverkets föreskrifter till Plan- och bygglagen gälla om hur enkelt avhjälpta hinder för tillgängligheten ska tas bort. Föreskrifterna innebär att åtgärder för att öka tillgängligheten nu ska genomföras i flertalet offentliga miljöer.

Det gäller till exempel butiker, kaféer och restauranger, bibliotek, lekplatser, gator och torg. Brister i utformning och placering av fast inredning ska tas bort. Boverket har också i uppdrag att rapportera till regeringen hur arbetet går.

I dagens samhälle hämtar vi mycket information via Internet. Här har det länge funnits brister. Men kraven har nu skärpts och finns formulerade i såväl Handikappombudsmannens riktlinjer för tillgänglig statsförvaltning som statskontorets vägledning för 24-timmarswebben. Dessa krav måste spridas även till andra samhällsområden.

Hjälpmedel är en viktig fråga för flera av er. Som ni säkert vet så har det funnits en LSS- och Hjälpmedelsutredning. De har lämnat en mängd olika förslag, bland annat att avgifter inte ska få tas ut på hjälpmedel utan endast besöksavgifter när man provar ut och förskriver hjälpmedel.

Reformen föreslås att finansieras via en höjning av högkostnadsskyddet. Utredningen föreslår också en rad olika förslag inom IT-området. Det gäller tex regionala specialistcenter liksom en satsning på brukarnas kompetens om IT. Utredningens båda betänkanden har varit på remiss och son ni säkert förstår är det för tidigt att säga hur vi kommer att ställa oss till utredningens olika förslag. Jag hoppas att jag kan återkomma med ett ställningstagande i början av 2006.

För att uppnå målen om delaktighet och jämlikhet krävs inte bara en ökad tillgänglighet. En viktig faktor är också synen på människor med funktionshinder. Ett exempel på hur viktigt det är hur synen på psykiskt funktionshindrade har förändrats. Väldigt ofta, inte minst i media, har denna grupp utmålats som farliga och några som bör låsas in.

Debatten är idag något mer nyanserad. Men fortfarande återstår mycket att göra innan vi betraktar psykisk sjukdom på samma sätt som fysiska sjukdomar. Det ska inte vara skam eller en stigmatisering att ha ett psykiskt funktionshinder! Vi måste komma åt de fördomar och okunskap som ligger till grund för detta utanförskap.

Jag skulle också vilja kort nämna det arbete som pågår internationellt med att ta fram en FN-konvention för funktionshindrades mänskliga rättigheter. Detta är idag en av de mest spännande frågorna som pågår inom handikappolitiken idag. Det sker ett intensivt arbete att utarbeta en sådan konvention inom FN-systemet.

I mitt arbete som ansvarig för barn- och familjepolitiken har jag på nära håll kunnat konstatera hur stor betydelse FN:s barnkonvention har haft för att förbättra situationen för barn både här hemma och ute i världen. Jag har också följt arbetet med FN:s kvinnokonvention och ser vilka möjligheter den erbjuder. Jag är övertygad om att en FN-konvention om funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter skulle leda till lika stora framsteg som dessa båda konventioner.

Från svensk sida är det självklart att det handlar om en konvention om mänskliga rättigheter. Den måste också ha hög kvalitet och kännas meningsfull för både fattiga och rika länder. En konvention skulle få stor betydelse även i Sverige att tydliggöra handikappfrågorna som mänskliga rättigheter.

Avslutningsvis skulle jag vilja återknyta lite till det jag inledde med nämligen något om det handikappolitiska arbetet generellt, som jag tror gäller oavsett om vi jobbar på nationell eller kommunal nivå. För att göra förändringar krävs att vi jobbar på flera plan samtidigt. Det finns inte en patentlösning. Handikappolitik handlar idag lika mycket om att stärka enskildas rättigheter som att bedriva ett brett samhällsförändrande arbetet.

Genom att strukturera arbetet, genom att man sätta upp mål, utarbeta planer, genomföra dem, utvärdera och redovisa, ja då åstadkommer man långt mer grundläggande förändringar. Den nationella handlingsplanen sätter upp klara prioriteringar och målsättningar.

I januari 2006 kommer den andra skrivelsen om hur arbetet fortlöper (den första kom i december 2002). Jag tror att vi då har kommit en bra bit på vägen mot ett förändrat och förbättrat samhälle, tillgängligheten kan förbättras ytterligare och att handikappfrågorna blir en alltmer naturlig del i allt politiskt arbete.

Men jag tror också att vi aktivt måste arbeta med att modernisera även det traditionella individuella stödet i linje med vår moderna handikappolitik att människor med funktionshinder är medborgare med rättigheter och skyldigheter. Som sagt - ytterst är detta en fråga om demokrati.

Tack!