Nu när julen är över och det nya året inlett kommer många barn berätta för varandra i skolan om allt fint de fått i julklapp, om allt roligt de gjort på jullovet, om all mysig tid tillsammans med familjen. Det är få som kommer att berätta om julklapparna som uteblev, om pappan som drack för mycket eller om de långa ensamma dagarna när föräldrarna arbetade och ingen tillsyn fanns. Men så ser julen och jullovet ut för tusentals svenska barn.

Redan för några år sedan slog Rädda barnen larm om att Sverige hade en kvarts miljon fattiga barn – sedan dess har lågkonjunkturen dragit in i vårt land, klyftorna har vidgats och gjort att ännu fler familjer, ännu fler barn, i dag lever med minimala marginaler.

I Sverige stiger arbetslösheten, den generella välfärden har urholkats och sjuka människor kastas ut ur sjukförsäkringen.

Socialbidragen ökade under 2009 med 20 procent och 578 barn blev tillsammans med sina familjer vräkta från sina hem.

I Astrid Lindgrens ”Madickens jul” säger den lilla flickan Mattis: ”Jultomten kommer bara till de rika, aldrig till oss.” Och berättar stolt för Madicken att ”Vi har fått en skinka från fattigvården, akta’re vad den är god.” ­Madicken konstaterar sakligt på barns vis att till vissa kommer jultomten, till andra bara fattigvården.

Det är en bild av Sverige i början av förra seklet, och det skulle kunna vara en bild av hur de drygt 229 000 barn känner som i dag benämns som fattiga i Sverige. Visst är det mesta betydligt mycket bättre i dag jämfört med i Astrid Lindgrens barndom. Allt fler har fått del av folkhemmets tillväxt och välfärd.

Men de farhågor som vi har haft och pekat på länge har blivit verklighet. Det går snabbt att rasera vår generella välfärd. Vi förstår inte hur någon ska bli friskare av att försörjningen dras undan, på samma sätt som det inte skapas några nya jobb för att man sänker a-kassan. Ökade klyftor är inte lösningen på Sveriges problem.

Regeringen saknar barnperspektiv i sina ofta snabba beslut och gör inte någon analys av vilka konsekvenser deras förändringar i ekonomi och trygghetsförsäkringar får för barnen.

Senast i raden av segregerande förslag är regeringens öppning för frivilliga avgifter i skolan. Det får inte bli mer vanligt att föräldrarna ska betala för olika aktiviteter i skolan. För det är de redan mest utsatta barnen som får betala priset av att inte kunna vara med – och de får stå ensamma med skammen av att vara utanför.

Insatser mot barnfattigdom minskar inte bara lidandet. De ger också en långsiktig ekonomisk vinst för samhället.

Några av de saker vi vill genomföra för att minska klyftorna och minska utsattheten för familjer som lever på marginalen är att se till att det är anständiga nivåer i trygghetsförsäkringarna, liksom att höja taken i den tillfälliga föräldrapenningen. Vi vill att familjer som behöver skall ha tillång till barnomsorg på obekväm arbetstid. Och självklart vill vi ha en skola som ska vara helt avgiftsfri.

Vi vet att jobb är det viktigaste för att lyfta människor ur fattigdom, både för de enskilda familjerna liksom för hela samhället. Nu när det står klart att regeringens jobbpolitik har misslyckats så blir det allt tydligare att också barnen får betala priset.

Ett välfärdssamhälle måste göra allt för att minska barnfattigdomen. Det handlar om värdighet.

Regeringen måste ta ansvar för sin politiks orättvisa konsekvenser och de ökade klyftorna. Sverige ska vara möjligheternas land för alla. För det är en fråga om medmänsklighet. Det är en fråga om anständighet. Det är en fråga om våra barns framtid.