Regeringen har valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar och grundläggande ideologiska förändringar. Följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Min förtvivlan är stor över hur Sverige förvandlats till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här framträder skillnaden i människosyn som tydligast. Jag vill stå upp för en kulturpolitik som uppmuntrar till eget skapande, som öppnar museer och kulturens arenor och respekterar det engagemang som landets kulturarbetare står för

I ett samhälle där klyftorna i tillgång till kultur ökar, och allt reduceras till enbart individuella projekt, där vinnarna och förlorarna är givna på förhand, där bryts också tilliten och de viktiga samhällskontrakten. Jag vill driva på för ett samhälle där det gemensamma spelar roll igen. För detta synsätt spelar kulturen en avgörande roll.

Som ordförande för Socialdemokraterna kommer jag att stå upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.
 
Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet: människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad.

Jag ser på kulturen som samhällets värderingsmätare. Min utgångspunkt är enkel. Ett gott samhälle där konsten får ta plats och där vår öppenhet och nyfikenhet mot omvärlden, historien och framtiden, frodas. Det ska finnas plats för både den lättillgängliga och den provocerande, både den kommersiellt gångbara och den obekväma.

Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet. Det behövs fler arenor för debatt, där olika synsätt och idéer kan mötas och brytas mot varandra. Och det behövs ökade möjligheter att uttrycka och ta del av olika perspektiv och kulturyttringar.

Kulturen har flera viktiga roller i samhället. Att spegla den tid vi lever i. Att låta oss förstå våra egna och andras känslor och upplevelser. Att förmedla spännande berättelser och människoöden. Men kulturen spelar också en mycket viktig roll i att ifrågasätta, i att kanalisera protester mot orättvisor, i att måla upp en annan, möjlig och bättre värld.

Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden. Den har lika många ansikten och uttryck som det finns människor och tankar. Den känner ingen annan herre än de begränsningar vi själva sätter på vår kreativitet och fantasi.

Men tillgången till – och möjligheterna att utöva – kultur ser olika ut. Här spelar politiken en viktig roll, inte för att gå in och detaljreglera innehållet i olika verk, filmer, låtar och annat, utan för att öka möjligheterna för alla – oavsett bakgrund och storlek på plånboken – att ta del av och själva vara med och utforma böcker, filmer, tidningar, konstverk, teaterföreställningar och musikstycken.

Under lång tid har det ansetts självklart att konsten och kulturen inte kan överleva och vara fri om den hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja. Likformighet, utarmning och kultur som elitprojekt blir resultatet. Kring detta har det också under lång tid funnits ett brett stöd i riksdagen. Nu är fältet upprivet.

När moderatledaren Fredrik Reinfeldt utsåg sin första kulturminister – dåvarande Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò – var det en tydlig stridssignal. Det skulle vara slut på samsynen och det offentliga stödet. Här skulle rensas och marknadsutsättas och bäva månde varje kulturarbetare. När hon fick avgå tonades revanschismen ner men i sak har regeringen valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet.

Det har blivit neddragningar, nedläggningar, utrensningar, kontrollsystem, och grundläggande ideologiska förändringar – så ska exempelvis kulturpolitiken inte längre ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Att låta kulturen styras av kapitalstarka krafter är problematiskt både därför att det minskar kulturens och kulturutövarnas faktiska oberoende, och för att det bidrar till att öka snarare än att minska klyftan i tillgång till kultur. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag.

Författaren Marie Silkeberg sammanfattade i våras i tidskriften 10-tal hur hon och andra upplever situationen: ”Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda. när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder”.

Det är marknadsideologin och det bristande intresset som slår igenom. Så var exempelvis återinförandet av avgifter för museibesök mindre en fråga om pengar än ideologi: Man skall inte subventionera vuxnas kulturkonsumtion, hette det från de borgerliga. Verkligen? Byt ordet vuxna mot medborgare. Är det då inte en ovanligt bra idé att ge medborgarna fritt tillträde till våra gemensamma museiskatter och andra kulturupplevelser? Eller måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?

Jag ser Norge som ett föredöme när det gäller kulturpolitiken. I opposition bestämde sig Arbeiderpartiet för rejäla satsningar, och de genomfördes också när man kom till makten. Särskilt viktigt var att kulturpolitiken blev en viktig del av den ”stora” politiken, inte undanskuffad i ett hörn. Vi socialdemokrater har inspirerats av Norge och jag som partiledare vill säkerställa att vårt parti tar fortsatta steg i samma riktning. Sverige behöver ett rejält kulturlyft.

Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.

Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt.

Håkan Juholt
partiordförande (S)