??Debattartikel publicerad i SvD, 22 juli 2013.

Den 22 juli 2011 miste 77 människor livet i terrordåden på Utøya och i Oslo. Det har bara gått två år sedan dess men som med så många andra omvälvande händelser så känns de avlägsna, som om de inträffade i en helt annan tid. Inte bara därför att dåden i sig var så ofattbart grymma och oförståeliga utan också för att livet på så många plan tycks ha gått vidare.

Ur många aspekter är det naturligtvis bra att samhällen och enskilda inte lamslås av ofattbara händelser. Att vi förmår resa oss och leva vidare. Det visar på en grundläggande styrka och en inneboende trygghet att det norska samhället lyckats gå den väg som Jens Stoltenberg direkt efter dåden så tydligt pekade ut när han slog fast att ”Vårt svar på våldet är mer demokrati och mer öppenhet, vårt svar på ondska är mer vänskap och vårt svar på hatet är mer kärlek”. Ändå finns det fog att känna oro för att vi lever vidare som om dåden aldrig har hänt. Som om det inte finns några lärdomar att dra av historien.

Trots domen mot terroristen och trots den massiva massmediala rapporteringen som följde efter 22 julidåden och den efterföljande rättegången så tycks det idag vara lätt att glömma att dåden i första hand var politiska. Riktade mot det norska samhällets demokratiska institutioner och mot den norska arbetarrörelsen hjärta: dess ungdomsrörelse. Det är viktigt att minnas detta men också att bomben i Oslo och dödskjutningarna på Utøya inte bara hade tydliga politiska syften utan också skedde i ett samhällsklimat som blivit alltmer polemiserat.  

I juli 2011 laddade det politiska Norge upp inför höstens valrörelse. Den politiska debatten hade dittills varit hätskt och präglats av ett vi-och-dom-tänkande där invandrare pekades ut som problem och Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen hävdat att Norge riskerade att ”smygislamifieras”. Efter terrordåden kom den politiska debatten istället att handla om vilket ansvar de politiska partierna hade för samtalsklimatet och hur detta tillsammans med det växande näthatet kunde ha bidragit till politiskt våld. Det fanns en chans att vända en utveckling som under många år gått åt alldeles fel håll, inte bara i Norge, utan också i Sverige. 

Det har bara gått två år men ibland känns det som vi inte har lärt oss någonting.  För när vi ser oss omkring kan vi konstatera att alla de variabler som fanns på plats i juli 2011 också finns omkring oss idag. Dåden blev ingen vändpunkt, inte ett tillfälle för de demokratiska krafterna att sätta stopp för högerextremism och främlingsfientlig populism. Vi förmådde inte samla oss. Istället tvingas vi se hur samhällsutvecklingen har tagit ytterligare steg i fel riktning. Näthatet har vuxit och debatten på internet har blivit råare. I flera europeiska länder hörs återigen stöveltramp på gatorna och i Norge kan samma Siv Jensen som kort före terrordåden 2011 varnade för en smygislamifiering ta plats i regeringen efter höstens val.

Idag är det två år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är en dag för att hedra offren och deras familjer men också de värderingar och ideal för vilka de dog. Låt oss därför ta chansen på nytt att vända samhällsutvecklingen i rätt riktning. Sverige och Norge, eller för den delen, Europa och världen, behöver inte mer hat och avgrundsdjupa uppdelningar i vi och dom. Istället behöver vi återupprätta tron på demokratin och politikens kraft att förändra livsvillkor och skapa möjligheter: föra människor samman och bygga ett samhälle grundat på tillit, hopp och framtidstro.
 
Carin Jämtin
Partisekreterare

Gabriel Wikström
Förbundsordförande SSU