Stolta men inte nöjda. Så brukar vi socialdemokrater beskriva oss själva.

Men vad menar vi med det?

Jo:

Vi tog över regeringsmakten 1994 i vad som utan överord var en djup kris för Sverige. Budgetunderskottet närmade sig 250 miljarder kronor och staten måste låna (ännu mer) pengar enbart för att kunna betala räntorna. Den totala arbetslösheten låg kring 13 procent. Tillväxten i den svenska ekonomin hade stått på minus två år i rad.

Vi har vänt allt detta. Statsbudgeten visar överskott. Sverige betalar av på statsskulden. Den totala arbetslösheten är ca 7 procent. Tillväxten har i flera år legat mellan 3 och 4 procent.

Det har inte skett av sig självt. Det är resultatet av medvetna politiska åtgärder. Alla har inte varit lätta och behagliga.

Att få bort budgetunderskottet var nödvändigt, för utan sunda statsfinanser får man inte igång arbetsmarknaden igen.

Men det krävde nedskärningar i utgifter som var viktiga för den sociala välfärden, och som förstås kändes för många familjer. Vi skar inte ner för att vi tyckte det var bra att minska sociala välfärden. Utan för att det var nödvändigt för att häva krisen.

Och på nytt få pengar att satsa på sådant som vård, skola och omsorg.

Och precis som vi lovade under de hårda saneringsåren har vi den gångna mandatperioden, när krispolitiken fått resultat, satsat mer pengar på välfärden. 13 miljarder kronor i nya pengar har anvisats till sjukvården. Skolan får under en femårsperiod extra årliga anslag på flera miljarder. Stödet till bostadsbyggandet har ökat. Kunskapslyftet, den största satsningen någonsin på vuxenutbildning, har gett åtskilliga hundratusen svenskar bättre grundutbildning - och med det bättre möjligheter till jobb. Maxtaxa har införts i barnomsorgen och kraftigt sänkt kostnaderna för många barnfamiljer, med ibland ett par tusen i månaden. Tyvärr har dock barnfamiljerna i Karlstad inte fått del av detta, eftersom den moderatledda majoriteten är emot maxtaxa.

Det är skälet till att vi som socialdemokrater är stolta: Vi har klarat en tuff ekonomisk krishantering. Och med det byggt en plattform för nya reformer.

Men vi är ändå inte nöjda.

För det finns luckor i välfärden. Och budgetsaneringen, hur nödvändig den än var, har skapat sina egna problem. Det är platsbrist i vården. Skolorna i socialt utsatta områden har problem. Barngrupperna på dagis är ofta för stora. Långtidssjukskrivningarna ökar.

Men om vi ska kunna komma till rätta med allt detta - ja, då krävs det den orts politik som socialdemokratin står för.

Köerna inom vården, eller de stora barngrupperna på dagis, beror på att resurserna inte räcker.

Det botar man inte genom att sänka skatterna - som moderaterna vill. Det botar man genom en politik som steg för steg ökar resurserna. Vi vill fortsätta att öka anslagen till vården. Vi vill göra lika stora satsningar på förskolan som dem vi påbörjat för skolans del.

De ökade långtidssjukskrivningarna hänger ihop med den ökande pressen inom arbetslivet. Den minskar man inte genom att - som borgerligheten vill - försämra arbetsrätten och ytterligare öka osäkerheten för de anställda. Att minska pressen i arbetslivet måste handla om åtgärder som ökar de anställdas inflytande och skapar vettiga scheman och klok arbetsorganisation.

Och också om att tillföra mer resurser till den offentliga sektorn. Dels därför att de anställda där slits hårt av att de är för få i förhållande till allt det som behöver göras. Dels därför att brister inom vård och omsorg slår tillbaka på framför allt kvinnorna, som utöver sitt eget arbete då måste ta ett ökat ansvar för vården av exempelvis äldre anhöriga. Och som slits ner av de många kraven.

Vi reagerar starkt på den diskussion om sjuktalen, där alltför många tycks vilja få det till att människor fuskar och försöker smita undan, att man egentligen inte alls är sjuk utan bara vill ha litet ledigt. Samma debatt finns om arbetslöshetsersättningen: folk söker inte jobb tillräckligt ihärdigt, folk fuskar med ersättningen, folk vägrar ta de jobb som finns osv.

Det ligger ett djupt förakt för vanliga människor och vanliga människors livsvillkor i den sortens resonemang. De kan tydligen bara göra ett bra jobb med piskan över sig (till skillnad mot högutbildade direktörer, som behöver höga löner och goda avgångsvillkor för att jobba bra).

Men inte blir pressen på tredubbelarbetande kvinnor mindre för att man försämrar sjukförmånerna! Inte blir det fler jobb i glesbygderna för att man försämrar a-kassan!

Sjukfrånvaro och arbetslöshet handlar inte om moraliska brister hos individen. Sjukfrånvaro och arbetslöshet är samhälleliga problem, som beror av ekonomi, arbetsmarknad och sociala villkor. De kräver samhälleliga lösningar.

För att öka resurserna till välfärden, och för att skapa fler jobb, behövs tillväxt.

Men då kan man inte använda sig av former, som leder till nya problem. Man skapar helt enkelt inte tillväxt genom att slita ut folk mer, göra det svårare att kombinera familje- och yrkesliv, göra anställningsvillkoren mer osäkra och stöta bort alla ur arbetslivet som inte är hundraprocentigt friska och flexibla. I slutändan kostar det mer än vad det ger.

När man lyssnar till borgerliga debattörer får man känslan att tillväxt är något som bara går att åstadkomma på bekostnad av löntagarnas intressen av rättvisa och trygghet. Det är precis tvärtom. Tillväxt skapas inte av några få specialister och entreprenörer. Tillväxt skapas av alla i arbetslivet. Den skapas av samverkan mellan olika yrkesgrupper, mellan företag och offentlig sektor, mellan politik och marknad.

Därför måste tillväxtpolitiken bygga på respekt och hänsyn för de arbetandes krav och behov. Inte se dem som maskindelar, som arbetsgivare ska kunna plocka fram vid behov, hårdköra och sedan kasta bort.

Och det är egentligen vad årets val handlar om. Inte bara valet till riksdagen, utan lika mycket valen till kommuner och landsting. För Sverige är ett decentraliserat land. Mycket av det som är viktigt för människors välfärd bestäms av kommuner och landsting.

Ska de kommande fyra årens politik bygga på att alla är viktiga i samhällsbygget - och göra alla delaktiga i resultaten? Eller ska politiken bygga på (den felaktiga) teorin att om man låter de starkaste ta för sig och låta klyftorna öka, så skapar det så mycket välstånd att det i alla fall stänker över på andra sidan klyftan också ?

Lars Stjernkvist
partisekreterare, socialdemokraterna

(Artikeln publicerad i Värmlands Folkblad den 13 augusti 2002)