Nalin Pekgul: Jag kommer att rösta ja till euron den 14 september.
7 juli 2003 19:03
| | | | (Publicerad i Expressen 030707)
Jag kommer att rösta ja till euron den 14 september. Det var inte lätt att fatta det beslutet. Ibland är det svårt att både inför sig själv och inför andra erkänna att man haft fel i en viktig politisk fråga. Men jag ser det som en styrka att kunna ändra mig och göra det som är rätt och riktigt.
Jag tillhörde dem som röstade nej i folkomröstningen om EU 1994. Men jag har ångrat det efteråt. När jag har sett vilka möjligheter medlemskapet har gett Sverige har jag kommit till slutsatsen att Europasamarbetet, trots alla dess brister, i grunden är något positivt. Jag tror inte längre att vi vinner något på att hela tiden framträda som motsträviga och negativa. Under Irakkriget lyckades Sverige få ett enigt EU att ställa sig bakom kravet att Turkiet skulle låta bli att invadera kurdiska områden i norra Irak. Turkiet avstod också från en invasion. Om Sverige ensamt hade fört fram samma krav hade det självklart inte haft samma tyngd. Turkiet hade struntat i vad Sverige sade men de kunde inte strunta i ett enigt EU.
Jag har också länge varit negativ till den gemensamma valutan. Min resa från ett starkt nej till euron till att jag nu tycker att fördelarna överväger, började för ett par år sedan. 1999 reserverade jag mig i socialdemokratiska partistyrelsen mot beslutet att föreslå ett svenskt medlemskap i valutaunionen. Men efterhand blev jag alltmer osäker och tyckte så småningom inte att mina argument höll längre.
Euron är ett faktum och sedlar och mynt finns. Mina tidigare farhågor om att den gemensamma valutan inte skulle fungera har visat sig inte stämma. Jag tror heller inte längre att euron hotar välfärden.
Men det som framförallt fick mig att se positivt på EMU är inte de ekonomiska utan de politiska argumenten. Europas historia är full av krig och konflikter. Eurosamarbetet är ytterligare ett led i att ena Europas folk. Den 1 juni formulerade PM Nilsson på Expressens ledarsida detta politiska argument på ett mycket bra sätt: "Kalla kriget var ett fortsättningskrig på andra världskriget, som var ett fortsättningskrig på första världskriget. EU är ytterst en organisation för att fånga upp och civilisera de spänningar som tidigare utlöste krigen. Sverige har ett absolut intresse av att värna denna historiskt unikt ljusa europeiska ordning och det gör vi bäst genom fullt medlemskap och inte genom att bidra till att Europa delas i utanför och innanför." Jag tror dessutom att ett starkare EU kan vara en balanserande politisk kraft till USA:s dominans i världen.
När jag lyssnar på de svenska euromotståndarna slås jag av hur de fastnat i en dagordning som säkert var bra tidigare men som inte fungerar nu. De säger sig värna om den svenska modellen, men tror inte att vi har någon möjlighet att påverka övriga Europa att gå vår väg. För mig som står till vänster i politiken framstår det som väldigt uppgivna argument. Varför ska solidariteten stanna vid nationsgränsen?
Europas arbetarrörelse vill att Sverige ska spela en aktiv roll i EU. Socialdemokratin har alltid varit en internationalistisk rörelse som sett fördelarna med utveckling och samarbete över nationsgränserna. Alla socialdemokratiska partier i EU är för euron och alla de nya ansökarländerna vill gå med i eurosamarbetet.
Samtidigt ser jag hur de mest konservativa i Storbritannien kämpar med näbbar och klor mot euron och hur andra högerkrafter spjärnar emot. Talet om att EMU skulle vara ett nyliberalt projekt, som många inom den svenska vänstern hävdar och som jag också tidigare varit rädd för, klingar alltmer ihåligt. Utpräglade nyliberaler som Fria moderata studentförbundet är ju exempelvis mot att Sverige deltar i eurosamarbetet.
Många euromotståndare säger att det är bättre att säga nej nu eftersom vi kan "vänta och se" Jag tycker att det är ett konstigt sätt att se på demokratin. Om det blir ett nej i folkomröstningen i höst kan vi inte ha en ny folkomröstning om bara ett par år. Det vore att visa dålig respekt för folkets åsikt. Nej-sidan borde istället erkänna att om vi säger nej nu så kommer det att dröja många år innan vi har chans att komma med.
Jag är orolig för att de progressiva vänsterkrafterna i EU försvagas om vi nu självmant ställer oss utanför. Mitt förnuft och mitt hjärta säger mig att vi ska vara med och ta ansvar för Europas gemensamma framtid.
Som politiskt aktiv kvinna har jag fått allt svårare att motivera varför vi ska stå utanför och gå miste om inflytande, samtidigt som vi ändå påverkas av den politik som förs inom Euroområdet.
Tvärtom har jag blivit övertygad om att vi genom Eurosamarbetet skapar möjligheter för politiken att ta tillbaks en del av den makt som demokratin förlorat till marknaden. Vi har under de senaste 20 åren sett hur ekonomin har blivit alltmer internationell och hur det internationella kapitalet fått ökad makt. Marknadens aktörer struntar i frågor som handlar om rättvisa och solidaritet. För dem är det bara en fråga om att tjäna pengar. Vi utsätts för en press på att sänka skatterna och skära ner den offentliga sektorn, något som framförallt kvinnorna och de mest utsatta i samhället skulle förlora på.
En gemensam valuta ökar svängrummet för politiken och demokratin kan flytta fram sina positioner. Det ökar också möjligheterna att föra en socialt ansvarsfull politik som kan utjämna inkomstklyftorna.
Mitt socialdemokratiska engagemang grundar sig i att jag vill göra något åt de orättvisor jag ser i samhället. Alla som någon gång varit politiskt aktiva vet att om man ska kunna påverka så måste man sitta med vid förhandlingsbordet. Den som väljer att ställa sig utanför har inte så mycket att säga till om. Jag tror nämligen inte att vi kan kräva att bli behandlade som en fullvärdig medlem samtidigt som vi väljer att stå utanför EU:s viktigaste projekt.
Nalin Pekgul |
|
38%
18%
44%
