Maktkampen inom vänsterpartiet inför valet av ny partiledning och partistyrelse är allt annat än en personfråga. I grunden handlar konflikten om partiets politiska och ideologiska vägval. Med valet av Lars Ohly till ny partiledare och förslaget till nytt principprogram tonar bilden fram av en parti som mera blickar bakåt än framåt. Förnyelsen av vänsterpartiet har avstannat och vänts till sin motsats.

Striden i vänsterpartiet står mellan två huvudsakliga falanger. Realisterna, å ena sidan, är pragmatiker som gärna samarbetar med socialdemokraterna och som tydligt vill distansera sig från partiets kommunistiska tradition. Plakatfalangen, å andra sidan, misstror parlamentariska uppgörelser och har flera anhängare som vägrar överge kommunismen.

Det är självklart vänsterpartiet eget vägval. Men i en demokrati har partierna en skyldighet att kritiskt granska varandras ställningstagande. I vänsterpartiets fall handlar det dessutom delvis om åsikter som borde vara främmande för en demokratiskt sinnad människa.

I maj förra året skrev 181 vänsterpartister under ett upprop som varnade för att partiet höll på att bli "ett smalt nykommunistiskt parti" kännetecknat av "sekterism och utanförskap". Valet av Lars Ohly är ett tydligt steg i just denna riktning. "Jag har varit kommunist sedan jag gick med i Kommunistisk ungdom 1978 och aldrig förknippat det med diktatur eller förtryck", sa Lars Ohly i en intervju i maj 2000. Ge ett exempel på ett land som förenat kommunism med demokrati. Omöjligt. Därför är det lika möjligt att vara demokratisk kommunist som köttätande vegetarian.

Det blir inte bättre när man läser förslaget till principprogram. Vänsterpartiets egna historiska kontakter med kommunistdiktaturer kritiseras inte. Däremot skriver man att vänstern dragit lärdom av historien. Övertygad blir man emellertid inte: "Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats."

Menar vänsterpartiet att Sovjetunionen och Lenins maktövertagande från början byggde på en god tanke, "drömmar om en bättre värld", och att det sedan råkade spåra ur? Har vänsterpartiet glömt att det var Sovjetunionen som tvingade många öststater att införa diktatur? Det handlade knappast om att de frivilligt "följde samma väg". Det grumligt uttryckta är det grumligt tänkta brukar det heta. Kanske är det ett olycksfall i arbetet, men jag tror tyvärr inte det.

I principprogrammet beskriver vänsterpartiet sin framtidsvision:

"Socialismen är förverkligandet av ett ekonomiskt och politiskt demokratiskt system/.../Kapitalismens grund är fåtalets ägande av och makt över produktionsmedlen, vilka styrs i eget vinstintresse./.../ Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande."

Vänsterpartiet reducerar det goda samhälle till ett systembygge. Partiet har en stark övertro på betydelsen av olika ägandeformer. Den bristande jämställdheten mellan könen och diskrimineringen av invandrare upphör knappast genom att privata företag förstatligas. Dagens offentliga sektor är ett bevis på detta.

Vad som istället behövs är en värderingsstyrd politik som utgår ifrån orättvisorna i dagens samhälle. Problemet är att vänsterpartiet varken utvecklar sin syn på grundläggande värderingar som frihet, jämlikhet och solidaritet, eller gör en hållbar analys av dagens samhälle. Dogmerna har blivit viktigare än verkligheten. Vänsterpartiet har inte förstått att politiken ställs inför nya utmaningar när samhällsekonomin, som under de senaste 15 åren, genomgår stora förändringar. För att påstå sig vara ett parti influerat av marxistisk teori är vänsterpartiet förvånansvärt omarxistiskt.

Det nya kunskapssamhällets framväxt verkar helt ha undgått vänsterpartiet. I dagens klassamhälle är kunskap och utbildning avgörande för möjligheten att hävda sig på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Ett livslångt lärande för alla borde vara en av huvudstrategierna för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Men i sitt nya principprogram passar vänsterpartiet. Vänsterpartiet presenterar heller ingen trovärdig politik för att möta den nya globala finanskapitalismen. Vänstern i andra europeiska länder - socialdemokrater, fackföreningar och till med vänsterpartiets systerpartier - ser EU som en självklar politisk motvikt till marknadskrafterna. Men för vänsterpartiet är det fördjupade europasamarbetet enbart ett hot mot den nationella suveräniteten.

Kongressens beslut i person- och programfrågor behöver inte få någon omedelbar betydelse för partiets agerande i kommuner och riksdag. Men på sikt måste det rimligtvis finnas ett samband mellan vad man vill långsiktigt och vad man gör dagspolitiskt. Därför är vänsterpartiets kongress viktig för fler än vänsterpartisternas aktivister. Varje steg i plakatpolitisk riktning, där dogmerna ses som viktigare än praktiska resultat, är också ett steg bort från politiskt inflytande och gemensamt ansvarstagande.

Lars Stjernkvist

Partisekreterare socialdemokraterna