Sverige skall anslutas till ett europeiskt nätverk för specialistsjukvård. Det ökar möjligheterna för EU-medborgare att få expertvård vid komplicerade och sällsynta sjukdomar. I Sverige förutsätter det bättre samordning av sjukvårdsresurserna och ökad direkt statlig styrning av den specialiserade sjukvården. Ett antal specialsjukhus ska inrättas. Sådana förändringar i sjukhusvården måste kombineras med utbyggnad av närvården, skriver socialminister Lars Engqvist.

I dag möts Europas hälsoministrar på Irland för att förbereda ett beslut som har avgörande betydelse för den svenska sjukvårdens framtid. Beslutet tar sikte på ett ökat samarbete inom den högt specialiserade sjukvården och den medicinska forskningen. Med rätt förberedelser i vår egen sjukvårdsorganisation kan Sverige ta en tätposition i den framtida europeiska sjukvården.

Diskussionen inom ministerrådet om ett utvecklat samarbete på sjukvårdsområdet tog fart på allvar f ör två år sedan.

EU-domstolen hade då klargjort att EU:s medborgare har rätt att på hemlandets bekostnad söka vård i ett annat land. För primärvård behöver patienten inte ha något förhandsbesked från hemlandet för att få ersättning. Däremot kan det krävas ett sådant besked för sjukhusvård i annat land. Hemlandet har emellertid skyldighet att ge ett positivt förhandsbesked om inte hemlandet kan erbjuda vård inom medicinskt rimlig tid.

De flesta medlemsländerna såg att ökad möjlighet till gränsöverskridande vård i allt väsentligt är bra för patienterna. Och i likhet med den svenska regeringen kunde de konstatera att domarna sä tter positiv press på de nationella vårdsystemen att erbjuda högklassig vård i rätt tid.

Men det fanns oro för att den gränsöverskridande vården skulle försvåra planeringen i de nationella sjukvårdssystemen och göra den långsiktiga finansieringen mera osäker. Flera röster höjdes också för att det skulle bli svårare att upprätthålla ambitionen att garantera alla medborgarna vård efter behov på lika villkor.

Inte minst genom aktivt engagemang från svensk sida tog ministerrådet i juni 2002 initiativ till en grundläggande diskussion om hur medlemsstaterna skulle möta det förmodat växande anspråket på gränsöverskridande vård. Från svensk sida ville vi klargöra att ökade möjligheter till vård i andra länder inte stod i konflikt med medlemsstaternas nationella ansvar och bestämmanderätt över de egna sjukvårdsystemen. Vi menade att det med utvidgat samarbete mellan medlemsstaterna går det att förena en ökad gränsöverskridande vård med en långsiktigt hållbar nationell finansiering.

Dessa diskussioner resulterade i höstas i ett antal förslag, som nu har beretts av kommissionen och ska diskuteras p å dagens informella ministerrådsmöte på Irland. Beslut fattas på rådets möte i juni.

Förslagen tar sin utgångspunkt i ett principiellt ställningstagande för medlemsstaternas nationella beslutsrä tt och ansvar. Varje medlemsstat fattar själv beslut om hur sjukvården ska vara finansierad, hur vårdens resurser fördelas, hur omfattande det offentliga vårdåtagandet ska vara, hur nödvändiga prioriteringar ska ske och vilka medicinska riktlinjer som ska gälla för vård och behandling.

För att kunna erbjuda alla EU:s medborgare vård av hög kvalitet och god tillgänglighet måste emellertid samarbetet mellan medlemsstaterna utvecklas.

I EU tillsätts nu en så kallad högnivågrupp för att stimulera samarbetet. Gruppen ska bestå av framträdande representanter för medlemsstaterna.

En av de viktigaste uppgifterna för högnivågruppen är att skapa ett europeiskt nätverk av högspecialiserade sjukhus och kliniker. Dessa "centres of reference" ska kunna ge vård för sådana diagnoser som kr äver koncentration av resurser och expertis, i synnerhet gäller detta för komplicerade och sällsynta sjukdomar. De ska också erbjuda medicinsk utbildning och forskning, sprida kunskap och göra utvärderingar.

Eftersom den svenska högspecialiserade vården och forskningen möter stor internationell respekt sätts det runt om i Europa stora förhoppningar på ett aktivt engagemang fr ån svensk sida i skapandet av detta nätverk. Om den svenska sjukvården nu förbereder sig på rätt sätt för denna utmaning kan Sverige inta en tätposition i den framtida europeiska sjukvården.

Våra egna förberedelser handlar om att vi måste bli bättre på att använda våra resurser när det gäller den kliniska forskningen och den högt specialiserade vården.

För ett effektivare resursutnyttjande och en mera sammanhållen syn på investeringar i forskning och medicinsk utveckling fordras en nationell samordning. Det innebär att det svenska, decentraliserade huvudmannaskapet för sjukvården måste kompletteras med en direkt statlig styrning.

I höstas presenterade en expertgrupp inom regeringskansliet ett program för en sådan statlig styrning.

Gruppen hade övervägt om den skulle föreslå förändringar av det nuvarande huvudmannaskapet, men menade att ett ökat statligt ansvar för att samordna den högspecialiserade vården och forskningen kan utvecklas oberoende av huvudmannaskapsfrågan. En ökad statliga styrning kan alltså mycket väl förenas med ett i övrigt decentraliserat huvudmannaskap.

För den högt specialiserade vård som har hela riket som upptagningsområde föreslog expertgruppen att det inrättas en statlig nämnd med uppgift att fatta beslut om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan vårdens olika enheter. Naturligtvis skulle region- och universitetssjukhusen i första hand beröras av nämndens beslut, men också verksamheten på andra högt specialiserade kliniker skulle påverkas.

Men denna samordning av rikssjukvården är inte tillräcklig. Också i övrigt måste den svenska sjukvårdens organisation reformeras.

Den nuvarande svenska sjukhusstrukturen behöver moderniseras för att möta framtida patientkrav. Det innebär inte att en mängd sjukhus ska läggas ner, däremot att sjukhusen blir mer specialiserade och att resurser inom vissa områden koncentreras. En del av våra nuvarande sjukhus bör inriktas på selektiva behandlingar för att minska väntetiderna och förkorta köerna. Andra bör bli närsjukhus för att ge stöd åt primärvården.

Erfarenheten visar att förändringar av sjukhusstrukturen möts med oro. Medborgarna vill att vården ska vara nära. Därför måste beslut om förändringar i sjukhusvården kombineras med en förstärkning och utbyggnad av den nära vården.

Det finns således ett tydligt samband mellan en utbyggnad av familjemedicinen och en satsning på ett samarbete inom den högspecialiserade vården i Europa. Och det samarbetet kan enklast beskrivas på följande sätt:

För att framtidens patienter ska få snabb tillgång till de medicinska landvinningarna och till en specialiserad vård av högsta internationella klass krävs samarbete mellan sjukhusen i Europa. Ett sådant samarbete kräver en förnyelse av den svenska sjukhusstrukturen. Och en sådan förändring fordrar en kraftfull satsning på den allra närmaste vården, på primärvården.