Nedan kan du läsa Göran Perssons anförande i sin helhet.

Tack Skorpan, för välkomsthälsningen.

Jag tror att boken för studiecirkeln hette "Plundring, svält, förgiftning". Vi hade en kursbok till som hette "Vietnam - hökens år" av Sven Öster.

En studiecirkel var ingen dålig början på ett politiskt engagemang. Och många av de där tjejerna och killarna som gick i den där studiecirkeln har fortsatt med politik eller fackligt arbete.

Jag har mött dem i livet och möter dem i olika funktioner idag. Och visst är det lite märkligt att det är fyrtio år sedan. Å andra sidan, det är också en beskrivning av hur fort ett liv går och hur snabbt generation läggs till generation.

För talar man om trettiofemåriga, fyrtioåriga perspektiv så är det ju en generation. Ändå är det nyss, väldigt nyss. Det innebär att de år som ligger framför oss inte blir så mycket längre de. De kommer också att gå fort.

Om fyrtio år vet jag ju inte om jag är med på någon kommunalkongress, precis. Men om jag är det, så tänker jag tala om samma sak som jag ska tala om idag. Nämligen det som är vår drivkraft, varför vi är i politiken och varför vi ägnar oss åt fackligt arbete.

Därför att det är tidlöst. Detta är inget som växlar med generationer, utan det är tidlöst. Och det handlar ytterst om våra värderingar. Vad som bär oss, vad vi drömmer om, vad vi kämpar för.

Ett avtal - ja, det är viktigt. Eller en social reform, det är viktigt. Eller ett bostadsområde som uppförs, det är viktigt. Men det är ju inte därför vi ägnar oss åt fackligt arbete eller politik. Det gör vi därför att vi tror att vi genom att göra de här insatserna, kan åstadkomma ett samhälle som är bättre för människor. Som är mer rättvist. Som är mer solidariskt. Som präglas mer av gemenskap.

Om detta har vi människor rätt att drömma, och rätt att kämpa för, och rätt att tro på. Och ni ska inte tro att det tar slut med oss, eller att vi var först. Vi är en länk i en mycket lång kedja där människor före oss och efter oss har drivits och kommer att drivas av samma enkla tanke: om alla får vara med, om alla behandlas rättvist, om alla blir sedda så blir livet bättre för oss alla. Det är det vi drömmer om och det är det vi kämpar för. Det är det fackliga arbetets kärna och ursprungliga uppdrag.

Ideologi, värderingar. En del säger att det där är uttjatat. Det är det naturligtvis inte. Vissa saker ska man tala om, och tala om oupphörligt. De blir egentligen bara bättre av att de upprepas. Så är det ju i livet självt, och så är det i politik och fackligt arbete. Tänk exempelvis på hur det är i relationer människor emellan. Man lever i ett äktenskap. Om det är gott så blir det ju inte uttjatat av att man varje dag säger "jag älskar dig". Det är bara fint.

Om politik och fackligt arbete är bra, så blir det ju inte uttjatat. Det blir inte sämre av att jag varje dag säger att jag kämpar för jämlikhet, att jag drivs av tanken om solidaritet och rättvisa. Det blir bättre av det, och det blir finare. Det ger lite lyster åt den grå vardagen.

Visst, vi gör något under vår tid på jorden. Men vi gör det för höga och vackra idéer, som människor har brunnit för och kommer att brinna för. Det där ska vi påminna oss själva om. Därför att det ger kraft och det ger stolthet. Stolthet över att vi tillsammans med andra bär det här arvet vidare.

Och det är inte vilka som helst som har burit den här tanken genom årtusenden. Det började med de grekiska statsdemokratierna, en man - en röst. Gå vidare över predikan på berget. Ni kan se på den franska revolutionen, den amerikanska revolutionen. Ni kan peka på Nelson Mandela och ni kan peka på Martin Luther King. De är några av frihetskämparna som trodde att världen skulle bli bättre om vi hjälptes åt.

Kravet var: av var och en efter hennes eller hans förmåga, åt var och en efter deras behov. I den idétraditionen arbetar vi. För detta brinner vi. För det vill vi fortsätta arbeta och hjälpas åt. Skorpan och jag, du och jag, under ett helt långt liv.

* * *

Det sägs numera att välfärd är någonting som får allt bredare politisk uppslutning. Ja, det är möjligt. Det sägs att en del som varit motståndare till välfärdspolitik har lagt ned motståndet. Så är det därför att de, åtminstone för tillfället, ser att det inte lönar sig politiskt.

Ni har bevisen - Heja välfärden! Jag skulle kunna säga så här, att utan välfärden så har vi ingen utveckling i Sverige. Välfärd driver utveckling. Utveckling driver välfärd. Det är en god spiral. Jag vill inte vara av med den spiralen.

Många år har vi mötts av dem som har sagt att det är för mycket välfärd. Välfärden den gör människor slöa och slappa. Välfärdsnarkomani har man sagt, ofantlig sektor. Det talet är borta nu. Det är ingen som uttrycker sig så längre.

Därför att allt fler blir varse det samband som vi hela tiden har trott på. Att om alla får vara med. Om så många som möjligt är friska. Om så många som möjligt får tillgång till en bra utbildning. Om landet hålls ihop regionalt. Ja, då utvecklas vi också ekonomiskt.

Ekonomi är ingenting som drivs på av stora klyftor. Särskilt inte i ett land som egentligen saknar arbetskraft. Ska ekonomin utvecklas i vårt land, så krävs att människor känner trygghet. Att människor upplever att de är sedda. Att människor orkar med sina arbeten.

Kalla det gärna för välfärd och välfärdspolitik, men en sak står blixtklart, efter tio års saneringsarbete efter den senaste - förhoppningsvis sista - borgerliga regeringen: Vi har haft en bättre utveckling än andra länder i Europa. Och vi har inte övergivit vår välfärdspolitik. Vi har hållit fast vid den.

Vi har fått skära ned i välfärden, vi har fått anpassa den, men fortfarande finns huvuddragen där. Huvuddrag som handlar om att den ska vara gemensamt finansierad, den ska tillkomma alla efter behov. Och det är en kraft i sig, som vi tror driver på ekonomisk utveckling.

Jag blev lite förvånad nyligen, inför det socialdemokratiska partiets kongress som handlade om tillväxt, när jag satte mig ned och gick igenom utvecklingen. Jag tittade på utvecklingen i vårt land och Europa övrigt, men också jämfört med USA som är det land som ofta lyfts fram när det handlar om ekonomisk utveckling.

Om man tar ett korrekt mått på vår ekonomiska utveckling och jämför Sverige och USA de senaste tio åren, så har vi haft en bättre ekonomisk utveckling. Det har vi haft trots att vi har världens högsta skatter. Är det rentav så kanske, att det är så tack vare att vi har världens högsta skatter?

Jag har aldrig någonsin tillhört dem som har trott att skatten i sig hindrar eller driver på ekonomisk utveckling. Däremot tror jag att det är på det viset, att det sätt vi använder skattepengarna på, avgör om vi får en god utveckling eller inte.

Så om vi har en hög skatt och använder de pengarna på ett produktivt och klokt sätt, då driver det på ekonomisk utveckling. Har vi en hög skatt och slarvar med våra pengar, då blir det en broms på den ekonomiska utvecklingen. Har vi en låg skatt så kan vi mycket väl också ha en svag ekonomisk utveckling, eller i vissa fall en god ekonomisk utveckling. Skatten som sådan är inte den kritiska faktorn. Hur vi använder skattepengarna är det avgörande.

Jag tror att om vi lägger pengarna på utbildning, barn och ungdomar; om vi lägger pengarna på att se till så att dagis fungerar bra, att vi har en förskola värd namnet; om vi lägger pengarna på vård och omsorg, så att vi lever lite längre och är friskare - ja, då driver detta på ekonomisk utveckling.

Ett friskt folk arbetar troligen mer än ett sjukt. Ett välutbildat folk är troligen mer konkurrenskraftigt än ett mindre välutbildat. Så kan vi använda gemensamma resurser på ett bra sätt och samtidigt se satsningarna som ett uttryck för viljan till jämlikhet.

Det är nämligen så att en barndom går inte i repris. Den utbildning vi fick som unga, den kan vi inte göra om. Vi kan försöka ta ifatt den som vuxna, men det är svårt. Några av oss har lyckats, men det är väldigt svårt att komma igen i vuxen ålder. Därför är det så viktigt om man står för jämlikhet, att se till att skolan har högsta kvalitet. Att de killar och tjejer som inte riktigt tycker att skolan är toppen blir sedda. De som tycker skolan är pest och pina.

Klarar man dem genom skolan med en del nyfikenhet i behåll och hyfsat goda baskunskaper, då har man gjort en enorm insats för dessa unga människor och deras frihet. Men det är också en insats för samhället som sådant, och för vår ekonomi. Därför ger en satsad krona, en satsad miljon eller hur vi nu vill uttrycka det, på barn och unga, något som också ger någonting tillbaka. Det är därför det är så viktigt att förstå att stora gemensamma satsningar, en stor gemensam sektor - om den är rationell och sköts väl - också bidrar till ekonomisk utveckling. Den bidrar till att Sverige kan ligga längst där framme och hävda sig i konkurrens med andra.

Den modellen behöver vi inte skämmas för. Tvärtom - den har visat sig mycket hållbar och framgångsrik. Den modellen ska vi utveckla, och vi ska göra det tillsammans. Utveckling kan ibland vara svårt. Då ska man ompröva ett och annat man har gjort förut. Men det ska göras, därför att man måste hela tiden ligga i framkant.

Jag tror på den gemensamma sektorn. Jag tror på välfärden som en drivkraft för ekonomisk utveckling. Och jag vill att Sverige ska vara med längst där framme och konkurrera med andra länder.

Därför ska vi satsa på det här och fortsätta att satsa på det tillsammans - fackligt och politiskt.

* * *

Tio år har vi nu hållit på sedan Carl Bildt och de andra tågade ut ur Kanslihuset. Det är en väldigt lång tid egentligen, också det. Ganska nyss.

Det har gått rätt hyfsat för Sverige under de tio åren. Vi kan vara stolta, men inte nöjda. Det ska bli bättre och kan bli bättre. Jämfört med andra har vi klarat oss bra.

Framför oss, menar jag, ligger en strävan framför allt att se barn och unga. Det finns ingenting som är mer förknippat än framtid än barn och unga. Det finns ingenting som är viktigare för ett samhälle, än att barn och unga får en bra start i livet.

På barnen satsar vi med medveten familjepolitik. Bra dagis som kan bli bättre, vettiga stöd till barnfamiljerna så att det går att kombinera yrkesliv och ansvar för familj. I skolan, framför allt grundskolan, har vi satsat extra resurser för att höja lärartätheten. Nu börjar de resultaten på att komma.

Men vi har en grupp som, om vi tittar på det självkritiskt, har kommit ganska illa ut ur 90-talskrisen. Det är de unga, ungdomarna. De som befinner sig någonstans efter gymnasieåren. Det är de killar och tjejer som inte kommer in på högskolan, eller som inte vill satsa på en högskoleutbildning. Och det är halva ungdomsgruppen.

Nu har vi byggt ut högskolan kraftigt och allt fler väljer den typen av start på sitt vuxenliv. Det är bra - det är jättebra. Och den sociala snedrekryteringen håller på att om inte försvinna så i alla fall att minska. Det är också jättebra.

Men under överskådlig tid kommer det att vara så att väldigt många - kanske halva ungdomsgruppen - väljer att efter gymnasieskolan göra någonting i direkt arbetsliv. Och de har inte haft en bra period.

Dels så kan man ju konstatera att arbetslösheten är hög i den gruppen, av och till väldigt hög. Och de arbetsmarknadspolitiska program vi har för att pressa tillbaka arbetslösheten måste vi se upp med, så att de inte har för låg kvalitet. De får inte bli till någon slags organiserad väntan på någonting som ska komma sedan. De ska vara utvecklande.

Dessutom är de jobb som ges till den här gruppen ofta tillfälliga anställningar, osäkra anställningar. Det är deltider. Jag möter unga människor som kanske både har två och tre jobb - osäkert hur lång veckoarbetstiden kommer att vara. Man går och väntar på få ett påhugg i en butik eller någonstans för att på så sätt få ihop sina timmar, så att man klarar att betala för den lägenhet man har fått hyra i andra hand. Därför att man inte har ett fast jobb. När man möter dessa ungdomar så ser man, att där finns en grupp som har kommit ur 90-talskrisen på ett väldigt, väldigt dåligt sätt.

Och det är konstigt att vi inte kan skärpa till arbetsrättslagstiftning och andra instrument så att vi klarar denna grupp! Vi kämpar ju tillsammans med ert förbund om heltider och deltider. Nu ser vi att åtminstone att antalet deltider ökar hos vissa kommunala arbetsgivare. Men då ökar å andra sidan tillfälliga anställningar i stället. I sektorer med stadigvarande behov av arbetskraft, så är det märkligt om vi inte skulle kunna driva fram mer av heltidsanställningar, som är trygga jobb.

* * *

De unga är sämst ute. Sedan frågar vi oss också varför man inte bildar familj. Och det är klart, att bilda familj är ju inte bara en fråga om kärlek och ömsesidig attraktion och allt sådant. Det är inte helt oviktigt förstås, men att bilda familj handlar också om att kunna ta ansvar för de barn man sätter till världen. Att ha en bostad att börja leva sitt vuxenliv i.

Jag tycker att detta borde vara de kommande årens stora arbetsuppgift: att se till så att de ungas ställning i samhället stärks. Att de får en bättre chans - också de ungdomar som inte väljer att skaffa sig en högskoleutbildning.

Även bland de högskoleutbildade kan det finnas anledning att fundera på förbättringar. Men de har ändock oftast studentlägenheter. De har ett bra studiemedelssystem. De har en meningsfull utbildning. De har ett mål.

Många av de killar och tjejer jag talar om, som inte skaffar sig en högskoleutbildning, vet kanske inte riktigt vad de vill bli, vad de ska göra. De går och väntar på ett vuxenliv, och de lever många gånger ett ganska dåligt liv. Detta borde vi se, och göra någonting åt.

* * *

Talar vi om det som ligger framför oss, så törs jag nog säga att jag är ganska optimistisk om våra möjligheter att göra radikala förbättringar.

Jag har varit med ganska länge i politiken. Sedan 60-talets mitt. Jag har aldrig någonsin förut upplevt ett läge då vi har stått inför en konjunkturuppgång och samtidigt haft överskott i de gemensamma finanserna. Nu talar vi om kommunernas ekonomi, om statens ekonomi och om pensionssystemets ekonomi. De tre tillsammans går med ett överskott. Så har vi aldrig haft det förut.

Det innebär att vid den konjunkturuppgång som nu kommer, så behöver vi inte börja med att under de första åren ta de resurser som skapas för att lägga i svarta hål. Utan nu kan pengarna användas. Antingen för förbättrade reformer eller för skattejusteringar nedåt, eller för amortering av statsskulden. Eller för en kombination av alla dessa tre åtgärder.

Varje krona som skapas i en uppgång i ekonomin, har vi nu friheten att själva bestämma över. Det är ett unikt läge. Dessutom är det så att tidigare var vi väldigt hämmade av någonting som vi kallade för underskottet i bytesbalansen. Nämligen det faktum att vi köpte mer från omvärlden än vad vi sålde till omvärlden. Sedan några år tillbaka gäller motsatsen. Sverige har som nation inte längre någon skuldsättning i förhållande till omvärlden. Vi bygger nu upp stora tillgångar, två-trehundra miljarder kronor per år, som är vår fordran på omvärlden. Därför att vår exportindustri går som tåget.

Det är en situation som påminner om den norska, fast de har ju sina tillgångar i en gemensamt ägd oljefond. Våra tillgångar hamnar i betydligt fler ekonomiska aktörers fickor. Men som nation är vi på väg in i ett sådant läge. Så den restriktion vi alltid hade förut för inhemsk konsumtion, för offentlig konsumtion, när bytesbalansen höll emot - den finns inte längre.

Det är också en effekt av den sanering av ekonomin vi gjort, och de tio år vi har regerat sedan det borgerliga debaclet. Vi är fria också i den meningen.

Jag såg till och med nyligen något bankinstitut som var ute och sade att: "Vi har för låga löner i Sverige". Och då blir man ju lite knottrig. Därför att, skulle vi nu efter de framgångsrika lönerörelser vi haft släppa loss en lönepolitik som inte var disciplinerad, så skulle vi ganska snabbt hamna i en inflationsutveckling. Det är jag rätt säker på. Och därmed så skulle reallöneutvecklingen för de grupper som bl.a. ni företräder vara i fara. Vi har haft en bra reallöneutveckling de senaste tio åren, sedan vi fick ordning på inflationsbekämpningen. Det ska vi vara rädda om.

Däremot kan det finnas andra aktörer i ekonomin som får möjlighet till större utrymme, när vi nu har en så bra situation som vi har. Jag tänker exempelvis på Riksbanken, som har möjlighet att fortsätta att hålla en låg ränta. Och det är oerhört viktigt, inte minst för människor som har lånat, exempelvis för att köpa en bostad.

Vi har ett mycket bra utgångsläge för de kommande åren. Det har vi inte fått gratis. Och då måste vi ta vara på det på ett sådant sätt att vi inte skadar det vi har byggt upp.

* * *

De kommande tio åren kommer också att vara tio år som präglas alltmer av samarbete med andra länder i vår omvärld. Det kan vara länder i Europa. Det kan vara länder utanför Europas gränser.

Det Tommy sade, när han hälsade välkommen, att det inte går att skapa någonting utan att det finns fred, det blir ju allt mer sant. Det har troligen alltid varit sant. Men det blir allt mer sant.

Vi vävs allt mer ihop. Vi kommer allt närmare varandra. Och när vi ser på våra TV-skärmar om hemska överfall, terrordåd i Mellanöstern, amerikanska fängelsevakternas sätt att behandla sina fångar, eller när vi följer utvecklingen i Sudan eller någon annanstans på jordklotet, så gör vi det samtidigt.

Någon annan ser exakt samma TV-bilder. I Köpenhamn, i Washington, i Peking, i Bangkok, i Kapstaden eller var ni vill på jordklotet. Till och med i Flen. Där, samtidigt upplever vi det hela. Vi är inte bara beroende av varandra, vi delar alltmer också varandras upplevelser. Och vi upprörs över samma saker.

Vi talar om globalisering ibland. Och menar därmed oftast kapitalrörelsernas flykt över jordklotet. Det är inte bara kapital som rör sig, också information rör sig. TV-bilderna rör sig, och rör sig samtidigt. Vi ser samma saker. Vi upprörs över samma saker. Och vi kommer att se att vi är väldigt lika varandra vi människor, när vi upplever saker som beskrivs på samma sätt. Oavsett vilken Gud vi tror på, vilken hudfärg vi har eller vilket språk vi talar. Så reagerar vi som människor, därför att vi bär ofta samma värderingar. Det är inte rätt att göra på det här sättet. Det är inte bra.

Det här har inte kommit för att sedan ersättas av någonting nytt. Det här kommer att fortsätta och fortsätta. Vi kommer att komma allt närmare varandra. Vi kommer att bli alltmer beroende av varandra.

Och det jag nu oroas över är: Får vi fler terrordåd i Mellanöstern som riktar sig mot oljan? Denna smetiga produkt som vi gärna skulle vilja vara utan, men som vi tyvärr är beroende av. Får vi fler sådana terrordåd?

Ja, då kan den uppgång som vi nu har i världskonjunkturen komma av sig. Och kommer världskonjunkturens uppgång av sig, då kan vi vara alldeles säkra på att då rasar på eftermiddagen någon börs i USA. Och någon tiondels sekund senare så rasar börsen i Stockholm. Och samtidigt som den rasar, så faller värdet på pensioner och andra typer av placeringar, som vanliga svenska hushåll har. Och det går blixtsnabbt!

När jag gick i studiecirkel med Skorpan så tog sådant här ett halvår åtminstone, innan det slog igenom. Kanske ett år. Nu sker det på tiondelar av en sekund, därför att vi ser samma saker. Ett terrordåd till i Mellanöstern oavsett av vem, riktat mot oljeindustrin, höjer hyrorna i Eskilstuna om en vecka. Så fungerar ekonomin idag.

Eller ett terrordåd till och vi kan vara tillbaka i ett läge där man börjar tro att det inte blir någon konjunkturuppgång. Man blir försiktig. Man håller igen, och sedan så ser vi att arbetslösheten börjar på att växa.

* * *

Vi blir allt mer beroende av varandra. Det där kan vi tycka illa om. En del tycker bra om det. Sak samma vilket. Det är så. Och det är inte en pendel som svänger. Det är någonting som har kommit. Inte för att stanna, utan för att fortsätta att utvecklas.

Och om jag tror på politik, om jag menar allvar med att jag vill engagera mig för att påverka min samtid, så måste jag ju söka mig till organ där jag också kan ha ett inflytande. Där besluten verkligen påverkar. Därför är det så viktigt att politiken också får bygga upp organ som står över nationen, för att kunna ha en motkraft att mobilisera.

En sådan motkraft är Europeiska unionen. Den är inte idealisk, långt därifrån. En annan är FN, långt ifrån idealisk den också. Men det är de vi har. Och jag brukar säga att om man inte får det man älskar, så får man älska det man får. Och det är likadant med EU och FN. Man får älska dem och försöka att se till att de blir bättre.

Därför att vi vet en sak - vi måste i framtiden någonstans kunna ta beslut som sätter någon typ av spärr. Eller ger ett positivt alternativ, om vi kommer så långt, till marknadskrafterna. Sedan kan man drömma sig tillbaka till en tid som har varit, men den kommer inte igen. Därför är det viktigt att också se till att de människor som ska ta besluten på de här överstatliga nivåerna, också bär värderingar av det slag som vi tycker är de riktiga.

Det är inte bara att säga att "Det där gillar inte jag. Det ligger för långt bort. Det är för svårt för att förstå. Det där får andra ta hand om" - samtidigt som man förfasar sig över det man ser på TV i stort sett varje kväll.

Nej, skicka människor till Bryssel som ni har förtroende för! Skicka människor som ni vet bär de värderingar som vi i arbetarrörelsen har! Skicka människor som brinner för det vi tror på! Sedan, vilka frågor de har att ta ställning till, ja det kan variera.

Det blir säkert tusentals frågor som ska avgöras i Europaparlamentet under de kommande fem åren. Vilka det exakt blir vet jag inte. Men jag känner mig mycket mer trygg med en majoritet i Europaparlamentet som ligger till vänster, än med en högermajoritet.

Särskilt som vi vet att de kommer att komma in på frågor om sådant som rör "hur fritt ska kapitalet flöda?". "Hur långt ska vi kunna handla med tjänster?" Tjänstedirektivet - detta hemska uttryck - har ju diskuterats den senaste tiden, och då har det funnits en oro över att det här kan undergräva kollektivavtalen.

Och det är möjligt, det tror jag att det kan göra, om det hanteras på fel sätt. Men det kanske inte är ett hot som ni upplever så starkt, med den typ av arbetsgivare som ni har i Kommunal. Å andra sidan, vad är det som säger att inte tjänstedirektivet kan användas för att hävda att offentliga tjänster också ska konkurrensutsättas? För att hävda att det ska vara en fri marknad, också i det avseendet? Kan det vara frihandel på sprit, kan det väl vara frihandel också på exempelvis vård? Det kan ju en del liberaler hävda, som tycker att det viktigaste som finns är att få handla fritt med det ena och det andra.

När man kommer till de svåra besluten, när det ska vägas av, när väg ska väljas - ja, då gäller det att man har folk på plats som bärs av värderingar som gör att de vid de tillfällena väljer rätt.

Så är det i Riksdagen. Så är det i ett landsting. Så är det i kommunfullmäktige och så är det i Europaparlamentet. Därför är det så viktigt att vi utnyttjar vår rösträtt. Att vi lägger vår röst och lägger den på kandidater som vi tror bär de värderingar som så småningom kommer att hjälpa till att tippa majoriteten åt rätt håll när det blir kritiska lägen också i detta parlament. För att de kritiska lägena kommer att komma.

Rösta - och rösta på Socialdemokraterna!

* * *

Ta det här med alkoholen.

När vi förhandlade om medlemskap i EU, så trodde vi att vi hade klarat alkoholpolitiken. Det har vi inte gjort. Successivt glider det, och det glider åt fel håll. Med väldiga konsekvenser för folkhälsan som följd om det fortsätter. Vi trodde att detta var säkrat.

Nu riskeras samma sak med tjänstedirektivet. Visst, det kan läsas på ett sådant sätt att det nog kan komma att funka. Men hur vet vi hur domstolar ska döma i framtiden, och hur vet vi hur kommissionärer kommer att driva frågorna framöver?

Det enda säkra, det är att i förväg försäkra oss så mycket som möjligt om ett fördrag som är vettigt. Och sedan dessutom, se till så att vi har representanter på plats som kan bevaka våra intressen. Vi ska inte upprepa misstaget med alkoholpolitiken en gång till.

* * *

Jag tillhör ju dem som tycker att det här med globalisering också är en demokratiserande kraft. När jag växte upp i Vingåker i västra Sörmland på 50-talet, så var det en väldig skillnad i informationsflödet.

Jag hade tillgång till tidningen Folket, och den räckte väldigt långt. Jag har fortfarande kvar min Folket-prenumeration. Men det var det enda. TV fanns ju inte, och radio var väl på något sätt reserverat för något annat än nyheter - om jag inte missminner mig.

Då kunde en del påstå att vi som bodde på landet, vi som bodde långt bort från centrum, hade lite mindre information. Det kanske inte var helt fel att påstå det. Men idag finns ingen grund för ett sådant påstående. Det finns ingen som helst grund att hävda att bara för att man bor Stockholm eller Göteborg eller Malmö, skulle man vara bättre informerad än den som bor i Sävsjö, Hallsberg eller Råneå eller vad man nu ska hugga till med. Alla har samma information, om man nu vill ta till sig den.

Jag har upplevt det här på ett sådant oerhört övertydligt sätt. Jag har en gång i början av 90-talet kommit direkt från Wall Street i New York, där jag för unga placerare hade försökt berätta om hur Sverige fungerar för att få låna pengar, hem till Sverige och ett möte i Hälleforsnäs Folkets Hus. Där mötte jag gjuteriarbetarnas pensionärsförening - ett sextiotal gamla gjutare - och höll samma anförande som två dagar innan i New York, och efteråt fick jag precis samma frågor. Det är bra. Det är ett uttryck för att med informationsspridning så ökar också demokratin. Om vi tar till oss information. Det är en möjlighet - inte bara ett hot.

För mig handlar hela resonemanget om facklig politisk samverkan. Det är också någonting som av och till har dömts ut. De senaste åren inte så ljudligt. Det är idag, eller om det var en vecka sedan, precis 125 år sedan Sundsvallsstrejken hölls. Det kan väl kanske vara lämpligt att erinra om det på en facklig kongress.

Det var en strejk som slutade med en enorm förlust för arbetarna. De strejkade i en lågkonjunktur, för det första. Dessutom var de oorganiserade. Och dessutom så hade samhället en militär övermakt som sattes in. Man lärde sig av den strejken att det handlade inte bara om att hålla ihop på arbetsplatsen, organisera sitt förbund. Det var också viktigt att man erövrade samhället och samhällets institutioner.

Tio år efter Sundsvallsstrejken 1879, bildades Socialdemokratiska partiet av fackliga organisationer för att man såg det behovet. Är det mindre idag? Är det mindre angeläget idag? Knappast. Det ser annorlunda ut idag. Vi har ett annat samhälle idag. Men uppgiften är ju densamma. Att hjälpas åt på olika arenor. Vi kommer inte ända fram på en gång. Ibland går det sakta, men vi strävar åt samma håll. Vi bärs av samma värderingar. Och vi inser att det vi inte klarar att lösa i fackligt arbete får vi försöka att lösa på politisk väg.

Vi håller ihop. Och när vi håller ihop så är vi starka. När vi är starka så sätter vi dagordningen. Inte bara för svenskt politiskt arbete. Vi påverkar också vår omvärld. Så vi har anledning att vara stolta över det vi kan. Anledning att vara stolta över det vi uträttar. Men aldrig, aldrig nöjda.

Och när ni nu går ut i en kampanj som heter "Heja välfärden!", så är det ett uttryck för stolthet över det ni sysslar med och det era medlemmar presterar. Men ni är självklart inte nöjda med det. Det kan bli bättre.

Och när vi talar om det här, så ska vi göra en sak tydlig. Det handlar ytterst om att alla de människor som arbetar med välfärden, och att det är deras arbetsinsats som räknas. Självklart ska man ha bra betalt för detta. Vettiga anställningsvillkor. Det ska vi fortsätta att kämpa för. Det kommer att kräva resurser, det är självklart. Men ska vi ha en bra välfärd, så krävs det också att medarbetarna upplever att de har en bra situation.

Tryggheten är för mig som pensionär, det har jag sagt många gånger, är inte att jag har pengar på en fond. Tryggheten för mig som pensionär, när jag så småningom inte ens orkar vända mig i sängen, det är att det kommer en person till mig på natten och hjälper mig. En kommunalarbetare. Det är det det handlar om. Alla ska ha rätt till den tryggheten. Och då kräver det en gemensam finansiering. Det kräver att vi vågar och orkar argumentera för höga skatter. Så hänger det ihop.

Fackligt och politiskt - tillsammans. För samma värden och värderingar. För samma idéer - de är tidlösa.

Och vi bär stafettpinnen, några av oss som sitter här, tillsammans med våra kamrater under den period vi är aktiva. Förhoppningsvis får den bli mycket, mycket längre än bara fyrtio år - kanske tjugo till eller någonting sådant, vad vet jag.

Hur som helt, lycka till med det kommande arbetet och hoppas att det blir många medlemmar i "Heja välfärden!". Det är den värd.

Lycka till!

Tack.