Att vara statsminister är troligen ett av de absolut svåraste och viktigaste ämbeten som finns i ett demokratiskt land. Det är ett extraordinärt uppdrag som ställer extraordinära krav på den som innehar det.

Efter att ha arbetat nära två statsministrar under 14 års tid har jag lärt mig ett och annat om vilka krav som bör kunna ställas på en statsminister. På en punkt får det inte råda minsta tvivel:

Den som är statsminister måste vara konsekvent och våga stå för sin politik. Inget är så farligt för ett land om dess främsta företrädare framstår som opportunist - för hur skall medborgarna annars kunna veta hur statsministern kommer att hantera en allvarlig kris om hon eller han i nationens intresse behöver utmana opinioner som kan hota den egna ställningen?

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gör anspråk på att bli statsminister. Mot bakgrund av hur han agerar som oppositionsledare finns det skäl att fråga sig hur han skulle agera som statsminister.

Moderatledarens nya mantra är att ett maktskifte är nödvändigt.

Socialdemokraterna har, om man ska tro Reinfeldt, numera bara två idéer: att nå makten och att behålla den i syfte att "berika sig själva". Med den motiveringen bjuder han så in de tre övriga borgerliga partierna till något som han kallar för "Allians för maktskifte".

Värt att notera är det inte handlar om en allians "för tillväxt", "för trygghet" eller för något annat med positivt innehåll. Det som håller samman alliansen är motståndet mot socialdemokratin och strävan efter makt. Varken mer eller mindre.

Moderatledaren motiverar sin allians med det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet - som om det vore något som vi socialdemokrater har stulit från medborgarna. I själva verket har ju socialdemokratin i val efter val fått överlägset störst förtroende hos väljarna.

Till propagandabilden hör också talet om enpartistat - vilket i grunden avslöjar det väljarförakt som finns hos högern.

Inte minst är detta uppenbart i dag. Trots att socialdemokratins relativa storlek i förhållande till andra partier inte har varit större på flera decennier samarbetar vi med två andra partier, båda betydligt mindre i storlek.

Ett angränsande tema som moderatledaren för fram är kravet på växling vid makten. Det påstås vara något eftersträvansvärt i sig.

Är det verkligen så? Om svenska folket i val efter val säger nej till en borgerlig regering, ska då detta inte respekteras? Ska en röst på socialdemokraterna inte väga lika tungt som en röst på moderaterna? Är inte politikens sakfrågor viktigast?

Om nu moderatledaren anser att maktskifte i sig är något fint och eftersträvansvärt borde han väl föreslå att principen tillämpas också på andra områden än på den nationella politiska nivån.

Men när hörde man Fredrik Reinfeldt kräva maktskifte i hans egen hemkommun Täby? Där har de borgerliga dominerat den politiska scenen sedan 1950-talet.

Och hur vore det om han begärde litet växling vid makten över ledarsidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Industri, Sydsvenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och alla andra i den långa raden av dominerande borgerliga tidningar?

Det är uppenbart att det är moderatledaren som söker makt för maktens egen skull och att det är de borgerliga partierna som saknar samlande idéer om hur Sverige ska utvecklas till ett ännu bättre land att leva och verka i.

Jag kan i alla fall inte se någon annan förklaring till att de tänker vänta i nära två år på att tala om för väljarna vad de vill göra. Redan i höst, om några veckor, kan ju de borgerliga partierna - om de nu är en allians i substans och inte bara en allians för makthungriga - lägga fram en gemensam, alternativ budget. Och då talar vi inte om några allmänna riktlinjer utan ett verkligt alternativ med skarpa och fullt ut finansierade förslag, utgiftsområde för utgiftsområde, skatt för skatt. Att hänvisa till arbetsgrupper som ska presentera den minsta gemensamma nämnarens innehåll imponerar på sin höjd på redan frälsta borgerliga ledarskribenter.

Till bilden av moderatledaren hör att han i rask takt håller på att lägga om sitt partis politik. Onödig barlast kastas överbord snart sagt varje gång han låter sig intervjuas av journalister. Förklaringen är tämligen enkel:

Efter sina dogmatiskt nyliberala år har moderaterna insett att det inte går att vinna val på systemskiftespolitik - för sådan politik vill inte svenska folket ha. Det bevisas inte bara i statsvetarnas undersökningar. Se till exempel på Stockholms läns landsting. Där regerade moderaterna före 2002 års val och där förlorade moderaterna mer än i riket i övrigt.

Nu är det istället den beprövade efterhandssocialismen som skall tillämpas. Först är moderaterna emot. Sedan - när de inser att medborgarna faktiskt gillar de socialdemokratiska reformerna - blir man för. Folkpension, allmän sjukförsäkring, barnbidraget, fri sjukvård, ATP är några äldre exempel. Utbyggnaden av högskolorna runt om i hela landet och maxtaxan i barnomsorgen är några nutida. Vad kommer nästa vecka? Skatterna? Försvaret? Sjukvården?

Att ändra uppfattning behöver i och för sig inte vara något negativt. Tvärtom bör en sann intellektuell i varje läge fråga sig om den egna föreställningen eller uppfattningen verkligen är hållbar.

Men det är inte intellektuellt hållbart att ompröva allt - och samtidigt hävda att inget nytt har skett. Den nye moderatledaren skulle väcka betydligt större respekt om han erkände att han inte ville/vågade/fick ifrågasätta moderaternas politik före valet 2002. Det vore likaså klädsamt om han erkände att socialdemokraterna hade rätt och moderaterna fel på alla de områden han nu är i färd att ompröva.

Ta den senaste kursomläggningen, arbetsrätten.

För mindre än ett år sedan lämnade Reinfeldt in flera motioner i riksdagen där arbetsrätten utmålades som ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och krävde att löntagarnas trygghet på jobbet skulle försämras. Nu intervjuas han i LO-tidningen och säger att ingenting av det där längre gäller. Är det trovärdigt?

Denna anpassningens politik bygger på erfarenheter från andra högerpartier i världen, inte minst hämtade från Danmark och högerpartiet Venstre.

Först gäller det att inte kunna bli beskylld för att vara alltför tydlig motståndare mot välfärdspolitiken. Därför måste alla provokativa förslag mönstras ut i god tid före valet. Parallellt gäller det blåsa under osmakliga personkampanjer mot den sittande statsministern och vädja om maktskifte för maktskiftets egen skull. Till slut gäller det att i valrörelsen spela ut ett populistiskt kort. I Danmark var det invandrarfrågan.

Med den här strategin gick det uppenbarligen i Danmark att övervinna det som en krönikör i Dagens Nyheter nyligen skrev på ledarsidan: "Äkta nordbor röstar inte blått". Eftersom moderaterna i Sverige under sin nyliberala era satte egen övertygelse framför strävan efter makt har de förblivit relativt svaga, i varje fall om man jämför dem med de kristdemokratiska partierna i till exempel Tyskland, Italien och Spanien eller med de amerikanska republikanerna, som alla har det gemensamt att de har en betydligt bredare folklig bas än de svenska moderaterna.

Men den nya moderatledningen har sett sig omkring och studerat marknadsföringen av den anglosachsiska högerns så kallade medkännande konservatism. I valtaktiskt syfte har de börjat justera bilden av moderaterna. Stundtals går de så långt att de till och med lånar socialdemokraternas språk och begrepp och fast de är höger försöker de framstå som en bättre sorts socialdemokrater.

Moderaterna håller under Fredrik Reinfeldts ledning på att bli det blöta fingrets parti. Att följa dit vinden för tillfället blåser kanske duger i opposition. Men inte i regeringsställning. Framför allt duger det inte för en statsminister.

Pär Nuder
Samordningsminister