Stämman är en mycket viktig mötesplats i folkhälsoarbetet. Under tre dagar får ni som representanter för alla viktiga folkhälsoaktörer statliga myndigheter, landsting, kommuner, frivilligorganisationer möjlighet att diskutera angelägna folkhälsofrågor. Alltifrån hur gränshandeln med alkohol ser ut till strategier för att förhindra mäns våld mot kvinnor.

Det här är ett utmärkt tillfälle att få information och fördjupade kunskaper om aktuella folkhälsofrågor, att knyta nya kontakter och dra lärdom av varandras erfarenheter. Allt detta behövs för att vi ska kunna vara kraftfulla i ett gemensamt arbete kring de stora folkhälsohoten den höga alkoholkonsumtionen, rökningen, den psykiska ohälsan, övervikten och bristen på fysisk aktivitet.

I den allmänna debatten raljeras det många gånger över folkhälsoarbetet. Samhället ger pekpinnar och lägger sig i vårt privata liv, hävdas det. Och själv brukar jag kallas förbudsministern. Och det är nog det snällaste omdömet!

Det är djupt okunnigt och ogenomtänkt. För mig är det faktiskt lätt att svara på frågan om varför det är så viktigt att ha en folkhälsopolitik? Människors hälsa är nämligen en direkt spegling av de sociala förhållandena i vårt samhälle. Fattig och sjuk, rik och frisk. Det gäller fortfarande. Resultaten från den rikstäckande enkätundersökning som Statens folkhälsoinstitut har genomfört ger oss fakta om hur de ekonomiska och sociala klyftorna i Sverige påverkar vår hälsa och vårt välbefinnande.

Visst ska vi glädja oss att folkhälsans utveckling i Sverige under många år har varit en framgångshistoria. Sedan 1950-talet har medellivslängden ökat med tio år för kvinnorna och 7,5 år för männen, närmar sig nu 82 år för kvinnor och 77 år för män. Vi är ett av de länder i världen som har lägst spädbarnsdödlighet.

Under många år kom förbättringarna i hälsa alla till del och skillnaderna mellan olika grupper minskade.

Men - sedan 80-talets mitt minskar skillnaderna inte längre. Tvärtom visar forskning på att klyftorna ökar.

Upprepade undersökningar ger entydiga besked om att hälsan är ojämnt fördelad.

• Stora hälsoskillnader finns mellan män och kvinnor, olika yrken och etniska grupper.
  
• Dålig ekonomi och dåliga sociala villkor utgör den största hälsorisken för sjukdom och tidig död. 
  
• De som har det sämst ställt lever mer ohälsosamt, röker och dricker mer, är mer överviktiga och motionerar mindre. 
  
•  Kvinnor lever längre än män, men är sjukare. 
  
•  Invandrare har sämre hälsa än människor födda i Sverige.

Varför är det så? Skulle det vara genetiskt betingat att människor som har det dåligt ställt också har dålig hälsa? Det är en omöjlig ståndpunkt. Hälsoklyftor är en följd av klassklyftor, klassamhället sätter märken också i våra kroppar.

Vi ser sambandet direkt som när undersköterskan eller industriarbetaren som slitit ut rygg, nacke och axlar och som får leva de sista 30 åren med ständig värk.

Ibland är sambandet indirekt som när den arbetslöse och marginaliserade blir ett lätt offer för kommersialism och marknadskrafter. Då rökning, överkonsumtion av alkohol och snabbmat blir en slags tröst och trygghet i ett samhället som man upplever har vänt en ryggen.

Det är ingen tillfällighet att klassklyftor och hälsoklyftor går hand i hand. Och det är ingen tillfällighet att länder som är bäst på social välfärd också ofta är bäst på folkhälsa. Därför är det alltid i dessa sociala och ekonomiska betingelser som analysen måste starta. Därför har folkhälsofrågorna en djup ideologisk laddning.

Budskapet är tydligt. Om vi inte förmår minska de ekonomiska och sociala klyftorna, om vi inte förmår öka jämställdheten mellan män och kvinnor, om vi inte förmår skapa delaktighet för alla grupper i vårt samhälle då ger det avtryck i folkhälsan. Därmed är folkhälsfrågorna i allra högsta grad politiska. Det är inga pekpinnefrågor, att överseende småle åt på tidningarnas debattsidor. För mig som folkhälsominister kan arbetet för en bättre folkhälsa aldrig ses isolerat från det övergripande politiska uppdraget, det som handlar om att ge alla människor samma möjlighet till goda livsvillkor. Strävan efter jämlikhet mellan grupper i vårt samhälle, som alltid måste vara utgångspunkten för politiken.

Utformningen av välfärdspolitiken har en alldeles grundläggande betydelse för människors trygghet, och därmed också för vår hälsa. Den generella välfärdspolitiken, där alla bidrar och alla också får del, minskar klyftorna mellan grupper och skapar sammanhållning mellan generationer. Genom familjepolitiken, med utvecklad föräldraförsäkring och ekonomiska stöd till barnfamiljer, har vi kunnat minska de ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper och ge möjligheterna att kombinera arbete och föräldraskap. Bra familjepolitik är på sikt även en förutsättning för att kunna utveckla god sjukvård och äldreomsorg. Vi behöver vara många som arbetar för vår gemensamma välfärd. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom är nödvändigt för att förhindra social utslagning av stora grupper. Otrygghet skapar stress. Och stress är, som ni alla vet, en av de allra viktigaste faktorerna för att vi ska riskera vår hälsa.

Men nu skärps attackerna mot vårt trygghetssystem. Nu läggs förslag efter förslag fram av oppositionen det ena snålare än det andra för att luckra upp den generella välfärden. Och när man kräver att föräldraförsäkringen försämras, att ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom ska sänkas, då är det inte bara viktiga ekonomiska frågor. Allt som leder till större klyftor och ökad otrygghet för redan utsatta grupper, riskerar också att få allvarliga följder för folkhälsan. Vi har ju redan sett att ekonomi, trygghet och hälsa går hand i hand. Därför kommer jag alltid att motarbeta sådana förslag.

Att värna och utveckla den generella välfärden är alltså nödvändigt ur folkhälsosynpunkt. Likaså måste vi arbeta för goda arbetsmiljöer och en arbetsrätt som ger trygghet för de anställda. Och vi behöver utveckla den gemensamma sektorn för att alla oavsett inkomst ska ha lika rätt till en god utbildning, vård och omsorg.

Insikten om att ohälsa är klassrelaterad måste också hela tiden finnas med i det förebyggande arbetet, så att insatserna når dem som löper största risken att drabbas av dålig hälsa.

Folkhälsoarbetet berör snart sagt alla områden: skolan, arbetslivet, miljön, bostäderna, trafiken, kulturen och fritiden, hälso- och sjukvården. För att bli framgångsrika i att motverka ojämlikheten i hälsa, så måste vi arbeta strukturerat. Det är därför vi har infört folkhälsomål och 11 målområden. På nationell nivå för vi dialog med de myndigheter som har de allra viktigaste uppgifterna på folkhälsoområdet. Återrapporteringen som vi får in från myndigheterna visar ett mycket stort engagemang. Ansvaret för dessa frågor ligger på olika sektorer och nivåer i samhället: riksdagen som lagstiftare. De statliga myndigheterna som på nationell nivå har att arbeta med att förverkliga målen. De har dessutom en viktig uppgift i att ge stöd åt landsting och kommuner i deras folkhälsoarbete och därmed ytterligare stärka förutsättningarna för en förbättrad folkhälsa. Kommuner och landsting är de offentliga aktörer som genom sina verksamheter har störst inverkan på människors hälsa.

Parterna på arbetsmarknaden har en central roll i att främja god hälsa i arbetslivet. En mycket viktig uppgift har också alla de frivilligorganisationer som är engagerade i folkhälsofrågor. Till sist vill jag också understryka att folkhälsofrågorna är internationella. Levnadsvanorna påverkas i hög grad av öppnare gränser, att många av oss reser mer. Därför måste stort engagemang ägnas åt att vinna en samsyn mellan olika länder.

Begreppet folkhälsa täcker, som ni ju vet, ett stort spektrum av frågor. Jag måste nöja mig med att peka på ett par, just för att illustrera hur mångfacetterade insatserna måste vara för att vi ska vinna framsteg.

Alkoholen är en högaktuell fråga och ett viktigt exempel på hur arbetet måste bedrivas på alla nivåer. Den kraftigt ökade alkoholkonsumtionen i Sverige är ett av de allvarligaste hoten mot folkhälsan.

Sedan år 1996 har alkoholkonsumtionen ökat med 30 procent. Den största ökningen har skett sedan år 2000. Idag har vi en totalkonsumtion på ca 10,5 liter alkohol per invånare, 15 år och äldre.

• Den alkoholrelaterade dödligheten, som sjönk under en lång följd av år, ökade med 6 procent bara mellan åren 2000 och 2001. 
  
• Alkoholförgiftningarna har fördubblats sedan 1998. 
  
•  Bland flickor i åldern 15-19 år har antalet alkoholförgiftningar fyrbubblats.

Men det finns ljusglimtar i mörkret. På senare år har narkotikaanvändningen bland ungdomar minskat och även alkoholkonsumtionen bland yngre tycks ha stannat av. Den senaste undersökningen från CAN visar att både drickandet och droganvändandet bland niondeklassare minskar för tredje året i rad.

Om detta håller i sig, så är vi på väg att göra något fullständigt remarkabelt. Att trots en ökad tillgång på både alkohol och narkotika lyckas bryta trenden i ungdomsgruppen. Då innebär det att allt fler ungdomar säger nej till alkohol och droger, inte för att de är tvingade utan för att de själva vill.

Jag vill gärna tro att det förebyggande arbetet som har bedrivits i samband med de nationella handlingsplanerna på narkotika- och alkoholområdet har haft betydelse, även om det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser och tala om ett trendbrott. Satsningarna på förebyggande arbete fortsätter i årets budgetproposition, med ytterligare 200 miljoner kr. En strategi för det fortsatta arbetet tas nu också fram i regeringskansliet, där vi ska bygga vidare på handlingsplanerna när dessa löper ut.

Både alkohol- och narkotikafrågorna är också internationella områden som vi behöver samarbeta kring, främst inom EU. När det gäller narkotikan handlar det om att inte ge efter för drogliberala krafter. Att inte acceptera talet om lätta droger. Det handlar om att förstärka tull och polis. Det gäller också att verka förebyggande. När det gäller alkohol måste vi arbeta för att den i EU ska hanteras som en hälsofråga och inte som en livsmedelsfråga bland andra. Den svenska regeringen har drivit på att EU ska ha en strategi för att motverka alkoholens skadeverkningar.

Vi hoppas att strategin ska kunna antas inom kort. Vi har också sett att många länder nu börjar diskutera problemen med alkohol under uppväxten, i arbetslivet, i trafiken och under graviditeten. Men vi behöver också andra instrument för att på allvar hejda den negativa utvecklingen. Jag tänker på höjda minimiskatter inom EU. Införselkvoterna är också ett problem. Det är orimligt att man på en enda resa kan ta in lika mycket alkohol som räcker för en normalkonsument under fyra år. Som folkhälsominister är en av mina stora uppgifter att driva på för ett större europeiskt engagemang i frågorna kring alkoholens hälsorisker.

Mitt andra exempel är tobaksfrågan som illustrerar ett par viktiga slutsatser:

1. Att ett framgångsrikt folkhälsoarbete många gånger måste bygga på en kombination av lagstiftning och informationsinsatser. Enbart information räcker ytterst sällan för att komma till rätta med ohälsa och brister i miljön. Lagstiftning behöver ha stöd av information för att bli effektiv.
2. Folkhälsoarbete är återigen inte en privatsak. Det handlar t ex om att åstadkomma goda arbetsmiljöer. Ytterst alltså en solidaritetsfråga.

Under många år har olika åtgärder genomförts för att begränsa tillgängligheten till tobak och för att stödja människor som inte vill börja eller få hjälp med att sluta röka. Tobakslagen har ändrats 13 gånger sedan den trädde i kraft. Under denna period på drygt 10 år har katalogen över rökfria miljöer hela tiden utvidgats. Reglerna om reklam och marknadsföring har skärpts. Reglerna om märkning, varningstexter och innehåll har förstärkts. På Sluta-Röka-Linjen,, ett 020-nummer, kan man få hjälp med rökavvänjning.

Den 1 juni 2005 blir rökning förbjuden på serveringsställen. Sverige är ett av de få länder som har genomfört nationell lagstiftning på området. Syftet är, som ni ju alla säkert känner till, att förbättra de anställdas hälsa. Att förbudet, förutom restauranger, också gäller för kaféer och barer, innebär att det är många arbetsplatser som får en bättre miljö. Det betyder också att ungdomar erbjuds verkliga möjligheter att kunna vara i en rökfri miljö. För personer som har astma och allergi innebär lagändringen att ett hinder från att vistas i dessa lokaler har undanröjts. Vi har alltså ökat möjligheten till delaktighet i den offentliga miljön. En mycket viktig politisk princip.

Många hävdade att detta inte skulle ha stöd i folkdjupet. Men det har visat sig vara totalt fel: det finns ett överväldigande stöd. Inte bara i riksdagen, utan också bland folk i allmänhet.

Man kan se den tid som föregått detta lagförslag som en process för att få acceptans. Återstår då genomförandet. Statens folkhälsoinstitut har en central roll som nationell tillsynsmyndighet att bistå kommunerna i den lokala tillsynen. Informationsinsatser bidrar också till att uppfylla målen för folkhälsa. Och det är klart att denna historiska händelse, när rökning försvinner från krogen, kommer att prägla Statens folkhälsoinstituts verksamhet nästa år. FHI kommer naturligtvis att ha en nyckelroll i att se till att genomförandet av rökfriheten går smidigt och blir en framgång. Tobaksfrågan är ett utmärkt exempel på hur arbetet har givit effekt eftersom det innehåller insatser från många olika aktörer, och på många olika nivåer.

Som jag tidigare sa: folkhälsofrågor spänner över vida fält alkohol och droger, stress, tobak, smittskydd, spelmissbruk, självmord. Det är inte möjligt att under dessa korta minuter ta upp allt. Men jag vill ändå särskilt nämna övervikten, dels för att den är ett av våra stora folkhälsohot i Sverige liksom i övriga västvärlden, dels för att politiken på detta område ännu är outvecklad. Jag är övertygad om att överviktsfrågan kommer att bli en av våra stora utmaningar i framtiden. Samtidigt är det en väldigt komplex fråga. Varför?

• Vi får arbeta mot den mänskliga naturen. Vi är nog inte skapade för att leva i ett överflödssamhälle. Ser vi mat, så äter vi upp den. Det krävs en oerhörd disciplin att inte ta för sig. De flesta av oss förlorar också denna inre kamp, jämt och ständigt.
• Vi kan inte ha ett nollbudskap när det gäller mat, som vi har när det gäller narkotika och tobak. Och mat är heller inte som i frågan om alkohol, något vi kan avstå ifrån. Mat måste vi ha dagligen, och det betyder att vi varje dag gör en massa val som antingen förbättrar eller försämrar vår hälsa.
• De kommersiella krafterna är ännu starkare när det handlar om mat och dryck än i när det gäller alkohol och tobak. Livsmedel är ju inte bara nödvändigt för vår existens det är kultur, glädje och självklar också pengar.
• I arbetet för goda matvanor måste finnas en balans, så att vi inte riskerar onödig kroppsfixering där anorexi och bulimi är mycket allvarliga följder.

Politiken för att motverka övervikt är outvecklad, så ser det ut i hela världen. Visst har vi förebyggande insatser, som idrottsundervisning och mat och hälsa i skolan. Men när det gäller marknadsföringsfrågor finns i stort sett inga åtgärder.

FHI och Livsmedelsverket arbetar nu med att ta fram underlag till en handlingsplan om goda matvanor och fysisk aktivitet. Det blir ett gediget arbete. Jag vet att de bland annat arbetar med förslag om att begränsa marknadsföringen riktad mot barn. Inget land har hittills klarat av att bryta överviktsökningen. Sverige kan bli det första. Här finns en folklig medvetenhet om hälsofrågor. Men det är ytterst viktigt att dessa frågor inte diskuteras ur ett överhetsperspektiv att de som har det gott ställt pekar finger åt arbetarklassens dåliga kostvanor. Tvärtom i vår politik måste vi utgå från människors berättigade oro för sin, eller framför allt sina barns, hälsa. Det handlar således om en politik som kan motverka de kommersiella krafterna och göra det möjligt för det stora flertalet att äta bättre och röra sig mer.