Först ett stort tack för att jag har fått komma hit. Jag har redan konstaterat att ni ligger väldigt långt fram i utvecklingen av nya mötesformer. Debatter som förs från talarstolen har fått stå tillbaka till förmån för rådplatser. Gör mig som före detta facklig ombudsman ska det bli intressant att se hur ni som ombud upplever detta. Som nioåring kom jag till Norsborg i Norra Botkyrka. Första gången jag gick in i trappuppgången i höghuset där vi skulle bo tänkte jag att det skulle bli aningen trångt, men vi skulle nog få plats. Men till min förvåning fortsatte vi in i ett ännu mindre rum, jag blev mer bekymrad och tänkte att det blir väldigt trångt det här, det visade sig vara hissen. När vi sedan kom upp i lägenheten blev jag än mer förvirrad och frågade hur många som skulle bo i lägenheten som jag tyckte var jättestor. Första tiden i Sverige var fantastisk. Att komma till ett land från en by som liknade Sverige på 1800-talet var omvälvande. Husen höll värmen i den strängaste kylan och i varje hus fanns både kallt och varmt vatten. I skolan upptäckte jag väldigt snart att det svenska språket var avgörande för framgång i alla ämnen. När jag inte klarade av att lära mig svenska hängde jag inte med i de andra ämnena och jag kände mig väldigt dum och otillräcklig. Jag kanske inte bör säga det inför så många lärare men känslan av otillräcklighet ledde till att jag började att skolka. Mina föräldrar kunde inte hjälpa mig med läxor men de kunde ge mig uppmuntran och stöd, vilket ledde till att jag klarade mig igenom skolan. Många av mina klasskamrater valde bort skolan och därmed valde de också bort framtida utbildning och yrkeskarrär. Min egen skolgång stärker mig i uppfattningen att skolans viktigaste uppgift är att ge alla elever kunskaper och förutsättningar för att fungera i ett yrkesliv och i ett demokratiskt samhälle som blir alltmer komplicerat och komplext. I grunden handlar det om jämlikhet. Alla elever ska oavsett kön, etnisk bakgrund, föräldrarnas kunskaper, eller bostadsort ges samma möjligheter och förutsättningar för att förverkliga sina drömmar. I skolan är jämlikhet likhetens motsatts. En skola som sätter jämlikheten som främsta uppgift anpassar lärandet utifrån den enskilda individens behov. Varje elev får en individuell utvecklingsplan och de enskilda behoven styr hur resurserna fördelas. I en skola som sätter likheten i främsta rummet tilldelas varje elev en lika stor skolpeng. Skolorna förvandlas till varor och eleverna blir konsumenter på en marknad. I en sådan modell kostar alla elever lika mycket och behoven och den individuella utvecklingen får stå tillbaka. Ett av mina främsta långsiktiga mål som nyutnämnd skolminister är att alla elever ska lämna grundskolan med godkända betyg i alla skolans ämnen och som delmål åtminstone i de mest centrala kunskapsämnena svenska, engelska och matematik. Grundläggande förutsättning för att lyckas är att vi väljer jämlikhet istället för likhet och det kan bara ske om vi får samarbetet mellan lärare, elever och föräldrar fungerar på ett tillfredställande sätt. En annan viktig ideologisk utgångspunkt för mig som socialdemokrat är att den grundläggande utbildningen ska vara avgiftsfri. När avgifter införs på till exempel skolmat märks skillnad på fattig och rik. Skolan ska vara sammanhållande och föra samman människor med olika erfarenheter, inte dela upp elever i grupper utifrån inkomster eller etnisk bakgrund. I skolan ska vi mötas som jämlikar. Styrkan i att träffa barn och ungdomar som har andra upplevelser, traditioner och uppväxtvillkor med sig i bagaget kan aldrig underskattas och i dessa möten följer förståelse, respekt och tolerans mellan människor. En avgiftsfri skola är en solidarisk skola: Det som vi finansierar gemensamt via skattesedeln ska också komma alla till del. Segregerande avgifter hör inte hemma i skolan!. Under min första vecka som skolminister har det varit väldigt många områden att sätta sig in i, men jag har även hunnit med ett besök i Göteborg. Där fick jag bland annat träffa engagerade föräldrar och rektorn på Utmarksskolan. De hade frågat eleverna vad de tyckte om undervisningen på skolan och jag vill delge er några exempel: En elev svarade,
Idag har jag en lärare som är väldigt duktig. Hon ser vad jag behöver och vi jobbar bra tillsammans. En annan sa,
Alla skall vara välkomna till skolan som dom är med allt dom har, ingen är sämre än någon annan. Och en tredje,
En bra lärare ger stöd åt alla, är rättvisa. Ser alla även de som inte räcker upp handen. Att bli synliggjorda löper som en röd tråd genom elevernas erfarenheter av skolan. I det arbetet har ni som lärare en avgörande betydelse. Ni är skolans främsta resurs och er kompetens och erfarenhet måste vi ta tillvara på om vi ska lyckas förbättra skolan för alla barn och ungdomar. I remissynpunkterna på den nya skollagen har det framkommit förslag som innebär att kommunerna skulle få ett större handlingsutrymme över arbetet i skolorna på bekostnad av lärare och rektorers egna professionella ansvar. Jag vill bestämt avvisa dessa förslag. Enligt min uppfattning måste vi i skollagen markera att det är de professionella i skolan som ska bestämma hur undervisningen ska läggas upp och genomföras för att nå målen i läroplanen. En lärarkår med hög status är ryggraden i en framgångsrik skola. Politikens uppgift är att lägga fast målen och följa upp att målen nås, men också att ge professionen ansvar och möjligheter att nå målen. I den nya skollagen vill jag också utveckla föräldra- och elevinflytandet. Detta driver på kvalitetsarbetet men är inte minst en viktig demokratifråga. Det är av största vikt att öka elevernas rättsäkerhet i samband med viktiga beslut om eleverna som skolan fattar. Att förstärka elevers och föräldrars inflytande i skolan kräver att skolans personal ges möjligheter att utveckla metoder och redskap för detta arbete. Även skolans personal, främst rektorer och pedagoger, måste uppmärksammas och delta i arbete med att utveckla inflytandet. Jag vill inte detaljstyra hur detta införande ska organiseras. Det vill jag överlåta till varje skola att besluta men jag vill ställa tydliga krav på att elever liksom personal har rätt till inflytande. Mitt och regeringens mål är att skapa en trygg kunskapsskola där alla elever har möjlighet att lyckas. Grunden i det arbetet är mer resurser till skolan och bättre vägar att tidigt upptäcka elever som har svårigheter och ge dem stöd. Genom ett tillskott från staten på fem miljarder kronor över fem år anställs 15000 fler lärare och andra specialister i landets skolor. Som tidigare kommunalpolitiker är jag väl medveten om att specialdestinerade statsbidrag inte är populärt bland kommunpolitiker. Samtidigt vill jag säga att utan detta öronmärkta tillskott till skolan hade jag varit mer orolig för framtiden. Hittills har satsningen gått över förväntan och över 12000 fler personer har anställts i skolan. Detta är ett välkommet tillskott till i en verksamhet som under slutet av 90-talet drabbades hårt av besparingar. Genom den ökade lärartätheten skapas den bästa grunden för en bättre skola och bättre skolresultat. Fler utbildade lärare är en förutsättning för framgång men inte tillräckligt. Låt mig ta tillfället i akt att nämna några andra centrala områden i arbetet för en kunskapsskola för alla: Reglerna för kvalitetsredovisning ska skärpas. Genom en enhetlig struktur och tydliga nationella kvalitetsindakatorer blir kvalitetsredovisningar det grundläggande verktyget för att i varje kommun och varje skola analysera styrkor och svagheter och därifrån formulera effektiva strategier med kraftfulla åtgärder för att nå målen. Tydligare regler om kvalitetsredovisning planeras att träda i kraft så att de kan tillämpas för skolornas kvalitetsredovisningar för läsåret 2005/06 samt för kommunerna från och med kvalitetsredovisningen för år 2006. För att förbereda detta har Skolverket nu regeringens uppdrag att utarbeta ytterligare bestämmelser om kvalitetsredovisning inom skolväsendet. Enligt regeringens uppdrag skall det framgå av bestämmelserna vad en kvalitetsredovisning närmare skall innehålla, obligatoriska kvalitetsområden för en årlig bedömning av resultat och måluppfyllelse, obligatoriska kvalitetsområden för en fördjupad bedömning av resultat och måluppfyllelse, samt ett begränsat antal nationellt fastställda kvalitetsindikatorer inom vissa av kvalitetsområdena.
Under våren kommer dessa att kommuniceras till alla landets skolor och kommuner. Läsförmåga och läsfrämjande åtgärder ska prioriteras. Jag är fullständigt övertygad om, bland annat utifrån aktuell forskning och utifrån mina egna erfarenheter, att språk-, läs- och skrivutveckling hänger intimt samman. Vi vet att pojkar har sämre läsförmåga än flickor och vi vet att elever med annat modersmål än svenska presterar sämre i proven än de med svenska som modersmål. En rad åtgärder är redan beslutade som jag är övertygad om kommer att ge effekt:
Myndigheten för skolutveckling har i uppdrag att stimulera kommuner och skolor att skapa goda läs- och skrivmiljöer i skolan.
framåtsyftande individuella utvecklingsplaner skall införas för alla elever från första åren.
ytterligare resurser har avsatts för att förstärka insatserna i skolor i segregerade områden.
I skolverkets uppdrag att utarbeta ytterligare bestämmelser om kvalitetsredovisning lyfts läsutveckling för elever under de första skolåren fram särskilt.
Jag överväger dessutom att vidta ytterligare åtgärder för att förstärka läsförmågan. Jag vill se över vad vi kan göra för att öka alla elevers och i synnerhet pojkars läsintresse. Dessa åtgärder kan förverkligas genom insatser för att stärka skolbiblioteken och andra läsfrämjande åtgärder. Jag vill även undersöka hur våra myndigheter ännu bättre kan stödja kommuner och skolor i deras arbete med att förbättra elevernas läs- och skrivutveckling, till exempel genom insatser för att skapa nationellt kvalitetssäkrade system för elevernas läs- och skrivutveckling som i sin tur kan skapa kontinuitet och samsyn från förskola till gymnasieskola. Jag avser också att följa upp hur lärarutbildningarna tar sitt ansvar för att nå de mål regeringen har lagt fast särskilt när det gäller lärarnas kompetens att lära barn läsa. Segregation och diskriminering skall motverkas. I många kommuner i Sverige finns utsatta områden som är präglade av social och etnisk segregation. I dessa områden finns en kraftig överrepresentation av elever som har svårigheter att nå utbildningens mål. Arbetet med att bryta segregationens negativa effekter kräver samordnade insatser från många olika sektorer i samhället. Det är väl känt att skolresultaten för elever i dessa områden inte enbart beror på förhållanden inom skolan. Vistelsetiden i Sverige, föräldrarnas utbildningsbakgrund och deras anknytning till arbetsmarknaden har också stor betydelse. Skolan är emellertid den arena där alla barn och ungdomar vistas en stor del av sin tid och skolans roll i sammanhanget måste betraktas som central I maj 2003 beslutade regeringen att ge den nya Myndigheten för skolutveckling som sitt största och viktigaste uppdrag att arbeta för en förbättrad förskole- och skolsituation i segregerade områden. Arbetet skall främst koncentreras på situationen i förskola och grundskola men även situationen i gymnasieskolan skall uppmärksammas. Myndigheten skall kartlägga, samla in och analysera framgångsfaktorer samt sprida lärande exempel. Vidare skall myndigheten särskilt uppmärksamma undervisningen i ämnet svenska som andraspråk och användandet av skönlitteratur och bibliotek, förskolans betydelse för att grundlägga basfärdigheter och situationen för de elever som kommer till Sverige sent under sin skoltid. Som ett komplement till uppdraget om förbättrade utbildningsvillkor i segregerade områden har regeringen fattat beslut om en fyraårig försöksverksamhet med ämnesundervisning på modersmålet i åk 7-9 i grundskolan. En elev som kommer till Sverige med kunskaper i olika ämne men utan att kunna det svenska språket kan lättare klara utbildningen om han/hon få undervisning i olika ämnen på modersmålet under den första tiden i Sverige. Olika undersökningar samt praktiska exempel från projekt inom bl.a. Storstadssatsningen stöder denna slutsats. Jag kommer att följa detta uppdrag väldigt noga för att se hur regeringen kan gå vidare med att stödja de elever som behöver undervisning i sitt modersmål. Jag har ganska lätt för matematik, men det var omöjligt att hänga med i skolan när beskrivningarna av talen var på svenska. I budgetpropositionen för 2005 aviserar regeringen att ytterligare resurser för att förstärka insatserna i skolor i segregerade områden och föreslår riksdagen att de för detta ändamål avsätts 70 respektive 155 miljoner kronor under 2006 och 2007. Medlen har blivit tillgängliga genom en omfördelning av medel från försvaret. Dessa resurser vill jag använda till att förstärka satsningen på tvåspråkig undervisning samt en förstärkning av ämnet svenska språket, detta kan ske t.ex. genom kompetensutvecklingsinsatser för lärare. Modersmålsundervisning och svenska är mycket viktiga och samverkande faktorer för många elever med utländsk bakgrund. En annan viktig del i arbetet mot segregation i skolan är att uppmuntra personer med annan etnisk bakgrund att utbilda sig till lärare. I hela samhället behövs vuxna förebilder för våra barn och ungdomar och det är ytterst betydelsefullt att det är personer som man kan känna igen sig i. Detta gäller inte minst i skolan. Diskriminering och kränkande behandling skall motverkas varhelst de dyker upp. Ingen elev ska behöva vara rädd för att gå till skolan. Regeringen driver därför ett intensivt arbete för att öka elevernas trygghet och motarbeta kränkande behandling och sexuella trakasserier. Skolverket har utfärdat allmänna råd som ger handfast stöd i arbetet mot mobbning och skolutvecklingsmyndigheten sprider den kunskap som finns om hur man kan arbeta mer effektivt. Vi ser att mobbningen nu minskar och att eleverna är tryggare. Nästa år avser regeringen att återkomma i dessa frågor i den nya skollagen och med förslag till en särskild lag som ytterligare stärker elevernas skydd mot mobbning och sexuella trakasserier. Jämställdheten i skolan ska stärkas. Jag menar att skolans jämställdhetsarbete måste inriktas mot att förändra könsmönster och bryta rådande maktordning. Regeringen har tidigare framhållit utbildningspolitikens roll i detta arbete. I läroplanerna formuleras skolans demokratiska värdegrund. Kommuner och landsting ansvarar för att personal som har hand om utbildning får kompetensutveckling och att lärare, förskollärare och fritidspedagoger har nödvändiga insikter i de föreskrifter som gäller för skolväsendet; särkilt de som anger målen för utbildningen och hit hör jämställdhet. Rektors särskilda ansvar för jämställdhet som ämnesövergripande kunskapsområde är dessutom klart och tydligt formulerat i läroplanerna. Sedan 2002 har regeringen satsat särskilda statliga resurser på utbildning av så kallade genuspedagoger. Ambitionen är minst en genuspedagog i varje kommun 2004/2005. Utbildningen riktar sig till lärare och pedagoger i förskolan, skolan och gymnasieskolan. Det är Umeå universitet i samverkan med Lärarhögskolan i Stockholm samt Göteborgs universitet som utbildar genuspedagogerna. Hittills har 170 kommuner deltagit och cirka 200 genuspedagoger utbildats. Utbildningen har effekt. En delrapport från Göteborgs universitet 2003 visar att projekt med utbildade genuspedagoger lyckas bättre i arbetet med såväl flickors som pojkars självbilder. Nu är det viktigt att personerna som har genomgått utbildningen tas tillvara i det lokala dagliga arbetet. Jag vill att alla lärare ska ha kompetens kring jämställdhet och genuspedagogik. I maj 2004 gav regeringen Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att utveckla ett material med information om vad jämställdhet är och innebär för skolans uppdrag och åtagande. I paketet ingår filmvisningar av Hip Hip Hora. Omkring 440 visningar har hittills genomförts vilket innebär att 50.000 elever sett filmen i år 6-9. Detta visar att det går att koppla ihop kultur och lärande. jag är positivt inställd till liknande projekt i framtiden. En kunskapsskola för alla, skärpta kvalitetsredovisningar, inflytandefrågor, läsförmåga och läsförståelse, jämställdhetsfrågor och arbetet mot segregation och diskriminering står högst upp på min och regeringens dagordning för grundskolan och gymnasieskolan.
Den främsta utmaningen under det närmaste året blir arbetet med förändringen av skollagen, så att den bättre lever upp till dagens krav och förväntningar Efter regeringsombildningen blir vi tre statsråd på utbildningsdepartemantet. Jag ser många fördelar med den här förstärkningen och med att kulturpolitiken återigen kommer under samma tak som utbildningspolitiken.
Leif Pagrotsky kommer som utbildningsminister och departementschef att ansvara för högskola, forskning och kulturpolitiken. Lena Hallengren kommer att fortsätta att leda arbetet med förskoleverksamhet, ungdomspolitik och vuxnas lärande och jag kommer att sköta grundskole- och gymnasiepolitiken. Jag ser fram emot att få samarbeta med Leif och Lena. Jag känner dem båda som kompetenta politiker och sympatiska personer. Mitt i mandatperioden känns det väldigt spännande att vi tillsammans får fortsätta utveckla utbildningspolitiken. Vi ser fram emot att få fördjupa den goda dialogen med er organisation. Organiseringen av utbildningsdepartementet visar att det livslånga lärandet står i fokus. Förskolan ska ge den nödvändiga grunden. Grundskolan och gymnasieskolan ska ge alla elever nödvändiga kunskaper inför framtiden. Högskolan och forskningen bidrar till att Sverige har en välutbildad och konkurrenskraftig arbetskraft och vuxenutbildningen erbjuder en möjlighet till omskolning och vidareutbildning. De olika ansvarsområdena hänger tätt samman. Kulturen är till exempel ett viktigt redskap i uppdraget med att öka intresset för läsningen och forskningen som bedrivs på universitet och högskolor är central för läraryrkets utveckling. I Umeå genomfördes ett projekt där lärare fick möjlighet att forska kring sin arbetssituation på heltid. Erfarenheterna från detta projekt är mycket positiva och jag kommer att arbeta för att fler lärare får möjligheten att forska kring sin egen arbetsplats. Jag har under min korta tid som skolminister fått en mängd mejl från lärare och skolledare. Det genomgående temat i alla mejlen är en uppmaning till mig att lyfta fram allt det positiva som sker i skolan. De menar att den allmänna bilden av skolan är alldeles för negativ jämfört med den vardag som de upplever. I huvudsak delar jag deras uppfattning. Internationella jämförelser visar att den svenska skolan står sig väl och att det stora flertalet elever lämnar grundskolan med goda kunskaper. Men det är helt oacceptabelt att så många som var tionde elev lämnar grundskolan utan att nå de kunskaper som gymnasieskolan kräver. Här ligger skolans största utmaningar. Jag kommer att göra vad jag kan för att ge en rättvisande bild av allt positivt arbete som bedrivs i den svenska skolan, men jag kommer också att driva på för förändringar där jag ser brister. En del av dessa brister återfinns i skolverkets NU-undersökning. Framför allt lärarsituationen gör mig bekymrad. 83 % av lärarna i de kommunala grundskolorna och 79% av lärarna i den kommunala gymnasieskolan har lärarexamen. I de fristående skolorna är siffrorna ännu dystrare. Där har enbart 65% av grundskollärarna och 51% av gymnasielärarna lärarexamen. Här måste det ske en förändring. Huvudmännen måste anställa behöriga lärare, inte minst de fristående skolorna måste skärpa sig rejält. Men då är det också nödvändigt att lärarutbildningen är dimensionerad efter dagens och morgondagens behov. Staten och huvudmännen har alltså ett gemensamt ansvar för detta.
Behörigheten och utbildningen har stor betydelse för kvaliteten i skolan. Jag menar till exempel att det är de behöriga lärarna som ska ansvara för betygssättningen i skolan. Behöriga lärare har också de nödvändiga verktygen som behövs för att utveckla en kunskapsskola där trygghet, lärande och studiero står i centrum. Genom att få barn och ungdomar att växa som individer och utvecklas som människor kan vi skapa en kunskapsskola för alla. Tack för att jag fick komma hit och tala till kongressen och lycka till med förhandlingarna. Jag ser fram emot ett givande samarbete! | 
