Det talade ordet gäller.

Tack för inbjudan att få komma hit idag och ge min syn på den mycket viktiga, men också komplexa frågan: vad kan samhället göra för att förbättra villkoren för hemlösa kvinnor? Och hur kan vi förebygga hemlöshet?

Jag ska börja med att kort berätta om Sigrid. Hon är i medelåldern, bor i en förort söder om Stockholm. Hennes historia liknar, tror jag, många av de levnadsöden ni som arbetar med dessa frågor så väl känner igen. Sigrid har levt ett hårt liv, med sprit, knark, våld och fängelsevistelser. Men till slut lyckades hon med det som många trodde inte var möjligt. Efter många år som hemlös fick hon ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Hon har betalat tillbaka en stor del av sina skulder till kronofogden. Och hon blev drogfri. Några timmar om dagen arbetar hon nu i en frivilligorganisation för att ge stöd och hjälp åt drogmissbrukare. Detta har blivit hennes fasta punkt i tillvaron.

Om livet som hemlös har Sigrid och ett 60-tal andra kvinnor berättat i Anette Rosengrens bok Mellan ilska och hopp. Boken kom till i samband med att Nordiska Museet genomförde ett dokumentations- och forskningsprojekt om hemlösheten i Stockholm.

Det är naturligtvis berättelser om den yttersta utsattheten. Det handlar om skam och skuld. Om hur vräkningen för många kvinnor betyder mycket mer än att man mister sin bostad. Man förlorar också en del av sin identitet, när man tvingas lämna hemmet med alla minnen och personliga tillhörigheter som är förknippade med det. Sigrid berättade om hur hon efter några år som bostadslös i princip hade blivit av med allt hon ägde. Till och med fotografier som hon sparat var försvunna.

Och hon talar om livet på gatan, om jakten på att finna någonstans att sova. Man går tills man hittar ett ställe, eller man vet ett ställe. En port man lätt kan ta sig in i Grovsoprum kan man ligga i Det var jobbigt på vintrarna när man bodde i bilarna, ingenting är kallare än en bil när den står. Ja, jag har sovit på allmänna toaletter också. Och i en container.

För många av kvinnorna handlar det dagliga livet också om att försöka få ihop pengar till sitt missbruk. Sakligt redogör de för de tre alternativ som står till buds: att själva sälja narkotika, att stjäla eller att prostituera sig.

För Sigrid har det inte alls varit lätt att komma tillbaka till ett vanligt liv. Hon fick kämpa för sitt hyreskontrakt och hade svårt att få konto och bankomatkort. Hon lever på förtidspension och hyresbidrag. Det blir inte mycket mer än existensminimum när skulderna dragits av. Socialt sett är hon ungefär så ensam som hon trodde att hon skulle bli i ett drogfritt liv. Men hon säger att hon numera lever ett värdigt liv. Det vill jag fortsätta med. Jag vill få ett värdigt avslut på mitt liv. Det är viktigt för mig.

I någon mening kan man säga att Sigrids historia liknar många andra hemlösa kvinnors, även om varje enskilt öde givetvis är unikt. Missbruket ledde till att hon blev vräkt. Men av de hemlösa kvinnorna är inte alls alla missbrukare. För en del har psykisk sjukdom till sist lett till att man förlorat sin bostad. För andra är det en kombination av psykisk sjukdom och missbruk. En del självmedicinerar med narkotika för att kunna hantera depressioner, ångest och värk. För andra har skulder slutligen lett till att de vräkts. Gemensamt för de allra flesta av kvinnorna är att de har mycket dålig fysisk hälsa.

Orsakerna till hemlöshet, liksom behoven hos de hemlösa ser olika ut. Därför finns inte en lösning för att kunna förbättra situationen. En rad insatser, på olika nivåer, är nödvändiga för att åstadkomma en förändring. Det är naturligtvis inte värdigt ett välfärdssamhälle att människor tvingas leva på gatan.

Min utgångspunkt är att ett samhälle ska bedömas utifrån dess förmåga att ge stöd åt de mest utsatta medborgarna. När man bedömer ett samhälle, en stat, utifrån om det är ett gott samhälle att leva i - då är det denna fråga man måste ställa först. Det finns de som tror att man kan mäta ett lands välstånd i BNP-siffror - och det kan man kanske i viss mån. Men sådana mått speglar bara vilka resurser som står till buds i samhället, inte hur dessa resurser används eller hur de fördelas. Därför är det viktigare att se på hur situationen för de sämst ställda är. Då får vi en fingervisning om den politik som bedrivs är framgångsrik eller inte. Och de hemlösas villkor är en utmaning för välfärdspolitiken.

Sverige har, tillsammans med övriga medlemsländer i EU, utarbetat nationella handlingsplaner mot fattigdom och social utslagning. Första etapperna var 2001-2003 och 2003-2005. År 2006 kommer sedan arbetet att fortsätta med nya handlingsplaner. Arbetet mot fattigdom och social utslagning är en viktig del av den s k Lissabon-strategin, som har som mål att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, kapabel till social sammanhållning. Det innebär gemensamma mål på EU-nivå, men också att medlemsstaterna i handlingsplaner, strategier eller på annat sätt beskriver hur målen ska nås.

De gemensamma målen är:

• underlätta deltagande i sysselsättning och allas tillgång till resurser och tjänster
  
• förebygga risken för utestängning
  
• hjälpa de mest utsatta
  
• mobilisera samtliga aktörer.

I den gemensamma rapport om social integration i EU som sammanställdes 2001 efter den första omgången handlingsplaner angavs åtta centrala utmaningar. En av dem är att se till att alla har ett tillfredsställande boende. Ett könsperspektiv ska också hela tiden finnas med i arbetet mot fattigdom och social utslagning. Ett genomgående tema för svensk del är stärkt samverkan på alla nivåer, partnerskap och ett tydligt brukarperspektiv.

Grunden för Sveriges arbete mot fattigdom och social utslagning är den generella välfärdspolitiken. Med välfärdssystem som är öppna för alla - barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård, socialförsäkringar, äldreomsorg - minskar vi klyftorna mellan olika grupper i samhället. Det ökar sammanhållningen och ger oss också bättre möjlighet att arbeta för de mest utsatta. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret att se till att den som vistas i kommunen får det stöd han eller hon behöver.

Att motverka social och ekonomisk utsatthet är ett viktigt mål för välfärdspolitiken. Det perspektivet genomsyrar alla regeringens beslut som har bäring på välfärdsområdet. Därför är det också viktigt att svara på de attacker som nu görs mot den generella välfärden, med förslag på sänkta nivåer i socialförsäkringssystemen. Det skulle ökade ekonomiska klyftor, en polarisering i vårt samhälle som också skulle göra det svårare att arbeta för de sämst ställda.

Under senare år har Sverige utarbetat handlingsplaner på en rad områden som har direkt knytning till social inkludering, för att uttrycka sig med EU-termer. Det har gällt hälso- och sjukvården, handikappolitiken, äldrepolitiken, alkoholpolitiken, narkotikapolitiken, insatser mot främlingsfientlighet, rasism, homofobi och diskriminering samt stärkande av de mänskliga rättigheterna. I dessa handlingsplaner har presenterats såväl nya politiska initiativ som ekonomiska förstärkningar till respektive område. När det gäller handlingsplanen mot fattigdom och social utslagning var uppdraget ett annat. Här har det snarare handlat om att presentera en sammanfattande beskrivning av politisk strategi och insatser än en plattform för nya politiska reformer. Ett viktigt syfte har varit att länderna ska utbyta erfarenheter och lära av varandra.

I Sveriges handlingsplan för 2003 konstateras bl a att det krävs insatser på den lokala nivån för att åstadkomma ett långsiktigt hållbart utvecklingsarbete mot ekonomisk och social utsatthet. Kommunerna har en central roll i välfärdspolitiken, eftersom de ansvarar för funktioner som är mycket viktiga för medborgarna. Det gäller barnomsorgen, skolan, flyktingmottagning, äldre- och handikappomsorg, vård och omsorg av missbrukare, socialbidrag samt insatser mot hemlöshet.

Utgångspunkten är stärkt samarbete mellan olika aktörer, såväl professionella som ideella - och på olika nivåer i samhället. Ett uttryck för detta ökade samarbete på den nationella nivån är den brukardelegation kring sociala utvecklingsfrågor som regeringen har inrättat. Delegationen är ett samrådsorgan mellan den offentliga sektorn och frivilig- och brukarorganisationerna.

Vad krävs då - och vad görs - för att konkret förbättra villkoren för hemlösa?

Missbrukarvården ska stärkas. Jag vill införa en vårdgaranti inom missbrukarvården. Man ska ha rätt till en behandlingsplan, en vårdinsats inom viss tid och sedan eftervård.

Missbrukarvården har varit eftersatt under många år i Sverige. Sedan 1995 har resurserna skurits ner med ca 1 miljard kr. Detta skedde samtidigt som de tunga missbrukarna blev fler. Följden av detta är en ökad drogrelaterad dödlighet.

Det är hög tid att vända denna negativa utveckling. I budgeten avsätts därför 820 milj kr under åren 2005-2007. 120 milj kr ska riktas mot kriminalvården så att intagna ska ges bättre möjligheter att få behandling för sitt drogmissbruk under anstaltstiden. 150 milj kr avsätts 2005, 200 milj kr 2006 och 350 milj kr 2007 för att stärka kommunernas missbrukarvård. De ökade resurserna ska göra det lättare för kommunerna att finansiera missbrukarvårdsinsatser. En del av pengarna används för att sänka avgifterna i den statliga missbrukarvården, så att det blir billigare för kommunerna att köpa de tjänsterna. Regeringen vill också subventionera kommunernas köp av behandlingsplatser från andra vårdinstitutioner.

I gengäld ska kommunerna bli bättre på eftervård. Sigrids berättelse vittnar ju om hur svårt det är att lämna livet som missbrukare, att finna sig tillrätta i ett nytt socialt sammanhang. När man kommer ut från en behandling och blivit drogfri, är en förutsättning att det finns en bostad, ett arbete eller en utbildning och gärna också ett nytt socialt nätverk. Hela vårdkedjan måste fungera - avgiftning, behandling och rehabilitering. Att stärka missbrukarvården måste vara ett gemensamt ansvar som ett handslag - mellan stat och kommun. Därför har vi också döpt satsningen till Ett kontrakt för livet.

Regeringen ska tillsätta en utredare med uppgift att lägga fast regler för hur satsningen ska utformas i detalj, hur en överenskommelse om missbrukarvård kan se ut mellan staten och kommunsektorn. I arbetet med att utveckla missbrukarvården ska det finnas ett tydligt brukarperspektiv, men också ett genderperspektiv.

Med en förbättrad missbrukarvård tror jag också vi har nyckeln till framgång inom tre andra svåra samhällsområden, nämligen vardagsbrottsligheten, prostitutionen och hemlösheten.

Psykiatrin ska stärkas. Många av de bostadslösa har en psykisk sjukdom som de behöver få vård för. Vi har kunnat se stora brister i vården och omsorgen om människor med psykisk sjukdom. Vi är fortfarande långt ifrån målet att psykiskt sjuka ska ha samma rätt till vård och stöd som människor med somatiska sjukdomar. Man blir t ex inte vräkt till följd av en hjärtinfarkt eller en stroke. Men är man psykiskt sjuk, kan man till sist hamna på gatan.

Därför är psykiatrin och det sociala stödet till psykiskt funktionshindrade ett högt prioriterat område för regeringen. 2005 satsar regeringen 500 milj kr på vård, sysselsättning och boende för psykiskt sjuka och funktionshindrade. Detta följs upp med 200 milj kr under 2007. Vi vill höja ambitionerna när det gäller psykiatrin. För det första ska ingen behöva avvisas från psykiatrin. Öppenvården behöver utvecklas, med bl a fler mobila team som arbetar uppsökande. Vi behöver också fler slutenvårdsplatser. Det sociala stödet måste också förbättras.

Samverkan behöver utvecklas. Människor som lever i socialt utsatta situationer berättar ofta uppgivet om hur de bollas runt - från socialtjänsten till missbrukarvården, till psykiatrin, så kanske tillbaka till missbrukarvården - och så kanske till något mer eller mindre tillfälligt boende. Många behöver insatser från både landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas socialtjänst. Därför är det nödvändigt att samarbetet kan förbättras. Bara på det sättet kan individen verkligen få stå i centrum.

Ny lagstiftning som gör det möjligt för landsting och kommuner att bilda gemensamma nämnder inom vård- och omsorgsområdet ska göra det lättare att samarbeta i framtiden.
Det ska bli mycket spännande att följa det projekt som kommer att starta i Malmö med stöd från Mobilisering Mot Narkotika. Det ska drivas efter principen En dörr in, så att kvinnor som hamnat i prostitution på ett och samma ställe kan få genomgå hälsoundersökning, diskutera behandling för sitt missbruk, ta upp sin bostadssituation eller annat.

Hemlöshet är inte enbart en socialpolitisk fråga, utan också en bostadspolitisk. Det handlar både om att vi måste bygga fler billiga bostäder och ge möjligheter till eget boende för människor som inte får ett eget kontrakt. Det behövs även olika typer av gruppboenden och stöd i boendet.

Statligt stöd ges idag till byggande av små och billiga hyresbostäder. För 2004 blir det 30 000 nya, för 2005 32 000 nya och för 2006 34 000 nya bostäder.

Lokala handlingsplaner behövs för att motverka hemlöshet. Det lokala arbetet betonas starkt i den nationella handlingsplanen mot fattigdom och social utslagning. I kommunerna finns idag en bred erfarenhet av att i olika sakfrågor arbeta långsiktigt med handlingsplaner och lokalt partnerskap. Det är viktigt att sprida dessa erfarenheter. Här är det arbete som bedrivs i Malmö av stort intresse.

De statliga satsningarna för att motverka hemlöshet ska fortsätta. Sedan 1997 har staten avsatt pengar till bl a kommunala utvecklingsprojekt. Satsningarna fortsätter med sammanlagt 30 milj kr under de kommande tre åren. Jag vill att en del av dessa används till att kartlägga hur hemlösheten ser ut, hur många de är, fördelningen kvinnor och män, ålder och hur de lever. Det har faktiskt inte gjorts någon riktig kartläggning sedan 1999. Då uppskattade Socialstyrelsen antalet hemlösa till ca 10 000, vara 1 200-1 500 var uteliggare. Det är inte tillfredsställande att vi idag har så liten kunskap om ett så viktigt samhällsproblem.

Vi ska förebygga vräkning av barnfamiljer. Varje år vräks ungefär 1 000 barnfamiljer. Det betyder att mellan 1 500 och 2 000 barn mister sitt hem. Det är naturligtvis ett oerhört trauma att bli hemlös, särskilt under uppväxttiden. Att vara med om att möbler och leksaker magasineras, att inte längre kunna ta hem kompisar. Ändå ska socialtjänsten sätta barnets bästa i centrum, såsom samhällets yttersta skyddsnät. Detta borde alltså inte kunna ske. Jag vill ta reda på vad det är som brister om vi behöver ändra arbetsmetoder, förbättra samarbetet mellan socialtjänst och hyresvärdar eller om lagstiftningen behöver ändras. Därför har jag nyligen tillsatt en utredning med uppgift att se över hur vräkning av barnfamiljer kan förebyggas.

Vi måste agera mot kvinnomisshandeln. Många hemlösa kvinnor utsätts för våld. De blir misshandlade och våldtagna. Kvinnorna är ofta de mest utsatta bland dem som lever i socialt utanförskap. Men mäns våld mot kvinnor är, som vi vet, något som förekommer i hela vårt samhälle - i alla grupper. Nu växer protesterna mot dessa övergrepp. Det bildas nätverk av män som inte vill vara passiva medan detta våld får pågå. Det är väldigt glädjande.

För en vecka sedan tog jag emot 35 000 namnunderskrifter insamlade av Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Undertecknarna krävde att samhället tar sitt ansvar för att ge misshandlade kvinnor skydd. Ett högst rimligt krav. Under många år har vi lämnat över detta ansvar till frivilligrörelsen, till kvinnojourer som i många fall arbetar helt ideellt. Kvinnojourerna gör ett fantastiskt arbete, men samhället måste se till att rätten till skydd och stöd inte avgörs av var man bor. Rätten till skyddat boende ska också gälla för kvinnor med missbruksproblem. Detta borde vara ett offentligt åtagande. Jag kommer att ta initiativ för att se över hur skyddet för misshandlade kvinnor kan stärkas.

Till sist: För att förbättra villkoren för hemlösa - och för att förebygga att människor mister sitt hem - så krävs det insatser från många olika håll. Från staten, landstingen, kommunerna, hyresvärdarna, frivilligorganisationerna. I arbetet för stärka samarbetet och sprida goda exempel kan den nationella handlingsplanen mot fattigdom och social utslagning tjäna som inspirationskälla.