Mina första intryck som nytillträdd minister med ansvar för finansmarknaderna är dubbelbottnade. Först och främst är det uppenbart vilken viktig roll den finansiella sektorn spelar i vår svenska ekonomi. Väl fungerande finansmarknader kan bidra rejält till en starkare samhällsekonomi, högre tillväxt och flera jobb.

Därutöver utgör det totala försäkringssparandet en stor andel av hushållens finansiella förmögenhet. Det är på så sätt betydelsefullt för många människors ekonomiska trygghet.

Men samtidigt som frågor relaterade till de finansiella marknaderna - bank, försäkring och värdepapper - växer i betydelse för de allra flesta människor tvingas jag konstatera att hela politikområdet kraftigt är satt på undantag av oppositionen. Den moderatledda maktalliansen ägnar snarare kraft åt taktikspel runt andra politiska frågor. Deras ointresse och passivitet blir tydligt på två aktuella områden.

För det första handlar det om vad man i vid bemärkelse kan kalla förtroendefrågor. I kölvattnet av en serie uppmärksammade skandaler har allmänhetens förtroende för näringslivet urholkats. Fortfarande saknar, enligt en undersökning från i höstas, 7 av 10 svenskar förtroende för livbolagen.

Förtroendekrisen skadar tillväxten och konkurrenskraften för svenska företag. Särskilt små- och medelstora företag drabbas när företagande likställs med fusk och mygel. Den uppkomna situationen har krävt extraordinära insatser.

Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste åren vidtagit ett batteri av åtgärder på både kort och lång sikt. Även Svenskt näringsliv och livbolagen själva har inlett en process som bådar gott.

Knappt ett ord har dock hörts från den politiska oppositionen. De gånger man tvingats till kommentarer har dessa snarare haft överslätande karaktär. Fredrik Reinfeldt fördömde motvilligt enskildheter i fallet Skandia men var inte villig att föra någon bredare debatt. Det enda konkreta beskedet var att moderaterna motsatte sig institutet med grupptalan.

Nog hade det varit välgörande om Reinfeldt ägnat åtminstone något av sin tid och energi åt att bearbeta näringslivet och dess organisationer eller bidra konstruktivt i den offentliga debatten.

För det andra handlar det om de klassiska konsumentfrågorna. Mycket av den socialdemokratiska regeringens fokus har handlat om att skifta perspektiv och stärka konsumenternas röst i den finansiella sektorn. Åtgärderna inom livbolagsbranschen har i första hand handlat om förtroende men det har även funnits tydliga konsumentaspekter. Vi har infört skärpta regler för att minska risken för intressekonflikter och stärkt försäkringstagarnas ställning i livbolagen.

Vi har sjösatt en utredning för att klargöra rågången mellan försäkringstagarnas och aktieägarnas intressen så att spararnas insyn och inflytande stärks. Maktalliansen har förvisso inte aktivt motsatt sig dessa reformer men heller inte lagt två strån i kors för att driva på arbetet.

På banklagstiftningens område har passiviteten parats med visst motstånd. Den samlade moderniseringen av lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag drar de nödvändiga lärdomarna från bankkrisen samtidigt som konsumenten och spararen sätts i fokus. Bankernas monopol på att ta emot inlåning avskaffas vilket innebär att även andra företag får ta emot sparande från allmänheten. Reformen öppnar upp för ökad konkurrens vilket på sikt leder till högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna.

Återigen har maktalliansen intagit en passiv hållning. Om något har man snarast lutat åt att omfatta den kritik som svenska bankföreningen vädrat mot ökad konkurrens i sektorn.

Sammanfattningen är dyster. Den moderatledda maktalliansen har varit passiva på förtroendeområdet och har knappast värnat konsumentperspektivet. Jag välkomnar en ökad politisk debatt i dessa frågor så att de politiska alternativen blir synliga för väljarna. Mitt besked är enkelt. Jag kommer att fortsätta den socialdemokratiska regeringens ansträngningar med att sätta konsumenternas och medborgarnas intressen främst.

Sven-Erik Österberg
Kommun- och finansmarknadsminister