Göran Persson, Statsminister

Fem dygn har nu gått sedan katastrofen.
59 svenskar har konstaterats döda.
På den lista vi för över saknade har vi nu 3 559 svenska medborgare.

Om den siffran inte ändras snart är detta den mest dramatiska katastrofen i vår historia.

Vi måste förbereda oss på en lång period av mycket stora påfrestningar.

Jag har manat till samling och jag gör det igen.

I skolor, på arbetsplatser, i bostadsområden, på serviceinrättningar, i lokala föreningar och nätverk av alla slag kommer katastrofen att märkas.

Få familjer i Sverige kommer att gå igenom detta utan påfrestningar.

Barn kommer att komma tillbaka till sina klasskamrater med traumatiska upplevelser och sorg.

Många av oss kommer att möta föräldrar som varit med om det allra värsta att förlora sitt barn.

Arbetskamrater kommer att komma tillbaka till jobbet och till den svåra ovissheten, den som så småningom övergår i visshet om att en kamrat inte kommer tillbaka.

Vård- och omsorgspersonal kommer att möta människor med upplevelser av en naturkatastrof, ett trauma som vi i stort saknar erfarenhet av i Sverige.

Grannar kommer att leva med oro över mörka fönster och stängda dörrar.

För många, många svenskar kommer nära och kära, vänner och bekanta att saknas och det kommer att smärta länge.

Alla enskilda som kan göra en insats stor som liten kommer att behövas.

Regeringen kommer att fortsätta göra allt vi kan för att samhällets insatser ska räcka till.

* * *

När nyårsdagen gryr vajar Sveriges flaggor på halv stång.
Förbön hålls i många kyrkor.

Då har så gott som alla som vill åka hem stigit ombord på de flyg som lämnar Thailand.

Då har de allra flesta skadade som går att flyga hem också kommit hem för vård.

Väldigt många av de svenskar som finns kvar i Thailand har stannat för söka efter anhöriga, för att finna svar.

Deras beslut om hemresa kommer att fattas i stor vånda. Vi förstår det.

Vi kommer därför medvetet att hålla en överkapacitet på flygstolar hem, även efter kommande tisdag.

Stöd och hjälp av kristeam, sjukvård och ambassadhjälp kommer självklart också att erbjudas de svenskar som stannar kvar i Thailand ytterligare en tid.

Men inom några få dygn kommer nästan alla överlevande svenskar att vara hemma.

Med dem följer smärtan, sorgen och de fasansfulla upplevelserna.
Med dem följer det enorma behovet av hjälp, vård, tröst och stöd.

Det är nu som vår förmåga till medmänsklighet kommer att sättas på prov.

* * *

Samtidigt pågår ett annat arbete i Thailand.

Där ska kroppar identifieras och så småningom transporteras hem.
Det är ett tidsödande och fullständigt fruktansvärt arbete.
Många svenskar deltar också i detta.

Vi kommer att få se kistor anlända till våra flygplatser på ett sätt vi aldrig gjort tidigare i vårt land.
Vi vill att de vi mist ska få begravas av sina anhöriga.
Men för de anhöriga som inte får besked blir detta också en extra påfrestning.

Siffran över saknade kommer att bli kortare än dagens 3 559.
Men vi kommer att tvingas leva med att den aldrig helt tar slut.

* * *

Myndigheter, kommuner och landsting, organisationer, kyrkor och enskilda arbetar hårt och målmedvetet. Oerhört många människor gör oerhört stora insatser.

Jag är oändligt tacksam för varje enskild insats.

Många visar också sin starka solidaritet med de drabbade i lokalbefolkningarna i katastrofområdena.

Det kan vara över fem miljoner människor som förlorat anhöriga - men också sina hem och andra ägodelar. FN konstaterar att det kan handla om det största hjälpbehovet någonsin. I det akuta skedet handlar det om att rädda liv på överlevande. Det handlar om rent vatten, mat, tält och mediciner.

Regeringen avsätter 500 miljoner kronor för detta ändamål, i första skede.

Vi kommer från svensk sida också att ta initiativ till att utarbeta ett förvarningssystem för att förhindra liknande händelser i framtiden. Initiativet kommer att diskuteras i första hand med EU-länderna under kommande vecka. Förhoppningsvis kan det presenteras på den internationella konferens som hålls i Kobe, Japan, den 18 januari.

* * *

I natt lämnar vi år 2004 och välkomnar år 2005.

Aldrig har steget in i ett nytt år känts tyngre.

Vi skulle ha firat med fyrverkerier och fest. Nu känns det fel.

Våra tankar går till alla dem vi saknar, till alla dem som ovissheten håller i ett järngrepp, till alla dem med vilka sorgen slagit följe.

Därför välkomnar vi ikväll det nya året i värdiga former.

Det är ett sätt att visa medkänsla och vara medmänniska.

Det är mina reflektioner idag, denna nyårsafton 2004.

Tack.