Talet fortsätter: Katastrofer i andra delar av världen har vi upplevt genom tidningar och tv många gånger förr. Nu var det en katastrof i världen, där borta, som direkt drabbade även oss. Och dessutom i en ofattbar omfattning. Detta diskuterade vi igår. Men jag vill på nytt peka på alla de insatser som gjorts, och fortfarande görs - inte minst av enskilda och som ger ett gott betyg åt Sveriges krishanteringsförmåga. Vi har alla sett det stora arbete som volontärer, organisationer, kommuner, landsting och statliga myndigheter gjort. Många har gett sitt stöd i Asien och många har tagit emot drabbade som kommit hem. Arbetet i Sverige har fungerat bra. Vi har lärt av tidigare händelser. Det kan vi ändå känna en viss tillfredsställelse över. Vid katastrofer som denna är det internationella samarbetet avgörande. Det har länge funnits en bild av att det är vi som lämnar hjälp till andra, inte att vi skulle behöva ta emot hjälp. Den bilden måste vi göra upp med. Vi måste nu ta konsekvenserna av att händelser ibland är för stora för att ett enskilt land ska kunna hantera dem. Vi måste utnyttja de samarbetsorgan som finns, inte minst EU. Och vi i Sverige ska känna oss som en del i en större helhet, vilket också ställer krav på vår egen internationella anpassningsförmåga. Jag berörde detta igår och Laila Freivalds i förrgår. Förberedelser för propositionen i höst Men vi själva måste också göra mer för att förbättra vår beredskap inför kriser och katastrofer. I höst tar vi det tredje steget i en process för att successivt flytta tyngdpunkten från civilt försvar till den fredstida krisberedskapen. Det första steget togs 1997. Det andra togs 2002. Då fick resurser och planering på allvar användas för både kriser och krig. Och ett antal lagar har förändrats. Ny lag om skydd mot olyckor med betoning på förebyggande, eget ansvar, och analyser av vilka risker som finns i kommunerna. Lagen om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting, den skapar möjligheten att i en krissituation kunna fatta snabba beslut - utan att som tidigare riskera att hamna i konflikt med kommunallagen. Vi har också ändrat i sekretesslagen för att statliga myndigheterna ska kunna genomföra risk- och sårbarhetsanalyser. Vi har ändrat i hälso- och sjukvårdslagen för att säkerställa att det finns en katastrofmedicinsk beredskap - att prioritering kan ske mellan olika sjukvårdshuvudmän när det finns ett nationellt behov av insatser. En annan viktig förändring av krisberedskapen har varit att tydliggöra ansvar och ledningsförhållanden. År 2002 beslutade riksdagen därför om områdesansvaret. Områdesansvar innebär att det på varje nivå - lokal, regional och nationell - finns ett organ som har samordningsansvaret för verksamheten inom säkerhets- och beredskapsområdet. På lokal nivå är det kommunen, på regional länsstyrelsen och på nationell nivå är det ytterst regeringen som har ansvar för att verksamheten anpassas till de behov som finns . 2002 genomfördes två viktiga förändringar. Det skapades sex samverkansområden inom viktiga samhällsområden. Ett av dessa är skydd, undsättning och vård. Ett annat teknisk infrastruktur. De skapades för att öka samordningen och minska risken för att saker ska falla mellan myndigheterna. Dessutom skapades Krisberedskapsmyndigheten. Myndigheten är inte en operativ krishanterare utan har en samordnande roll i förberedelsearbetet inför stora kriser. De senaste veckornas händelser visar att vi kan göra mer. Arbetet med att förstärka katastrofberedskapen och katastrofhanteringen pågår också för fullt. Enligt planerna ska en proposition presenteras i höst. Dessutom kommer vissa av frågorna att behandlas av den nytillsatta medborgarkommissionen. Målet är att riksdagen så snart som möjligt ska kunna fatta ett välunderbyggt beslut. Det inledda propositionsarbetet handlar om bland annat följande: För en vecka sedan överlämnades utredningen om lag om civilt försvar till mig av utredaren Maj Johansson. Även detta lagförslag bygger på att vi behöver ett fredstida fokus i vår krisberedskap. Vi kommer också att föreslå riksdagen ytterligare lagändringar som behövs för att säkerställa en god krisberedskap. Några exempel på utredningar som kommer att lämna sina betänkanden är Anders Svärds utredning om informationssäkerhet, och Olof Egerstedts utredning om polisens behov av stöd i samband med terroristattentat. Dessutom fick Krisberedskapsmyndigheten i augusti 2004 ett flertal uppdrag som de ska redovisa i mars. För det första ska det ske en analys av vilka risker och hot som kräver en förstärkt förmåga. Myndigheten ska också lämna förslag till övergripande mål för en sådan förmåga. För det andra ska man redovisa inom vilka samhällsområden detta behövs, och en strategi för hur förmågan ska uppnås. För det tredje ska man utveckla sitt tidigare förslag om grundläggande säkerhetskrav för samhällsviktig verksamhet. Detta arbete har blivit än mer aktuellt efter de svåra stormar som drabbat Sverige de senaste veckorna. För det fjärde ska Krisberedskapsmyndigheten tillsammans med Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten och ett antal andra myndigheter göra en samlad bedömning av vilka antagonistiska hot och risker av terrorkaraktär som kräver mer resurser än vad en myndighet är dimensionerad för. För det femte ska myndigheten överväga om det finns anledning att införa särskilda risk- och hotnivåer i samhället även i fred, på samma sätt som till exempel USA har gjort. Det kan också finnas anledning att reflektera över om vi också behöver beredskapsgrader. Myndigheten ska också titta närmare på Försvarsmaktens resurser, och titta närmare på hur vi kan bidra till en bättre samverkan mellan näringslivet och den offentliga verksamheten. I fredags redovisade Krisberedskapsmyndigheten för mig var man befinner sig i sitt arbete. Redovisningen visar att vi kommer att få en bättre krisberedskap. Inte minst skulle förslaget om beredskapsgrader kunna leda till att vi får en möjlighet att snabbt ställa om samhället när det behövs. Folklig förankring och frivilligt arbete I arbetet med att skapa bättre katastrofberedskap vill jag dessutom lyfta fram två klassiska svenska perspektiv. Det ena är möjligheterna för den enskilda individen att själv minska sin riskexponering, och att klara sig i händelse av kris eller katastrof. Det andra är folkrörelsernas roll. Sverige har en tradition av medborgarträning. Simundervisning, brandövningar, undervisning om farliga isar och mycket annat har ökat den enskildes och andras säkerhet. Jag skulle vilja ha en diskussion också om detta perspektiv. Det som i denna svåra kris ändå förmedlat hopp och glädje är det enorma engagemang som enskilda och organisationer visat i denna svåra stund. Viljan att hjälpa till här hemma och på plats i de drabbade områdena har varit mycket stor. Möjligheten att konkret själv få bidra kan mildra sorgen. Men inte minst - vi behöver allas bidrag för att tillsammans bli starkare. Det är därför avgörande att enskildas och organisationers vilja till engagemang kan tas emot och organiseras på ett sätt som gör insatsen meningsfull. En oförmåga att ta emot erbjuden hjälp ökar känslan av hjälplöshet. Under många år, egentligen sedan före andra världskriget, har vi konsekvent stöttat det frivilliga engagemanget i vårt totalförsvar. Nu när krigets behov är litet, och vårt fredstida behov stort, är det inte lika fruktbart att tänka i termer av frivilliga försvarsorganisationer när det gäller hoten mot vår säkerhet. Till exempel har Krisberedskapsmyndigheten konstaterat att det inte finns något behov av att lägga uppdrag till de frivilliga försvarsorganisationerna för det civila försvarets behov. Samtidigt har frivilligorganisationers, och trossamfunds, roll i stora kriser varit uppenbar. De har bidragit vid omhändertagande och krissamtal, men de har också bidragit med ren handkraft när det behövts. Vi har sett det med anledning av katastrofen i Asien, och vi har sett det i samband med stormen i södra Sverige. Jag kommer under året ta ett initiativ för att pröva om vi kan använda dessa pengar till samhällets grundläggande och mer vardagsnära krisberedskap. Om så sker kommer vi att få ett riktigt gräsrotsperspektiv även på de resurser som lämnas till olika frivilliga organisationer i samhällets krisberedskapsarbete. Detta kommer att påverka dagens frivilliga försvarsorganisationer. Men det ställer också krav på att staten är tydlig och visar vad staten faktiskt vill ha ut av organisationerna. Allt detta kommer jag och regeringen att ge förslag på till riksdagen under 2005. Den senaste tidens händelser har visat att det finns saker som måste förbättras, men också att det finns mycket som har blivit bättre de senaste åren, och att det finns ett stort engagemang som vi kan bygga vidare på. Låt oss göra vårt bästa för att tillsammans skapa bättre krishanteringsförmåga både enskilt och tillsammans. Jag är beredd att lyssna på förslag till förbättringar. Tack.

[2005-01-18]