(Det talade ordet gäller.)

Tack för möjligheten att få komma hit till Skellefteå och inleda en konferens som berör ett område som står väldigt högt upp på min dagordning, nämligen framtidens yrkeslärare och därmed framtidens yrkesutbildningar. Jag har gått igenom programmet och jag kan konstatera att ni har lyckats samla alla parter som berörs av yrkesutbildningarnas utformning: Arbetsmarknadens parter, utbildningsanordnare, branschorganisationer, valideringsdelegationen och sist men inte minst aktiva yrkeslärare. Detta möjliggör två spännande och givande dagar!

Som ombudsman för HTF var jag ofta i Skellefteå och i många samtal med arbetsgivare kom kvaliteten på de yrkesförberedande programmen upp till diskussion. Det har stärkt mig i min övertygelse att vi ska lägga ner mycket kraft och energi under de närmaste åren på att utveckla och stärka de yrkesförberedande programmen. I detta arbete är givetvis rekryteringen av framtida yrkeslärare en viktig pusselbit.

Låt mig börja med att ge min bild av hur situationen ser ut. Jag menar att läget är allvarligt. Under 1990-talets fem första år examinerades ca 800 yrkeslärare per år för att sjunka till ca 300 per år de senaste fem åren. Orsakerna till detta kan vara flera: de sökandes ålder är ofta 30-40 år med tio till femton års yrkeserfarenhet och med en stark yrkesidentitet och yrkesstolthet. Inte sällan förekommer misstänksamhet mot den akademiska världen och den ekonomiska situationen gör att många inte kan tänka sig att sätta sig skuld för denna utbildning eller flytta från familjen för studier på annan ort. Gruppen är med andra ord svårrekryterad under de premisser som utbildningen erbjuds idag.

Vad kan vi då göra för att komma till rätta med problemet?
En väg att underlätta för sökande till yrkeslärarutbildningen är att värdesätta den reella yrkeskompetens de sökande har från sin yrkesverksamhet. De under rekryteringsdelegationen arbetande projekten utvecklades till att arbeta med validering som huvudmetod. Det skedde dels genom att bedöma den faktiska yrkeskompetensen hos den sökande med hjälp av branschrepresentanter och dels att avgöra hur många akademiska poäng denna kompetens ska anses motsvara.
Sammantaget kunde konstateras att många fick sin yrkeskompetens validerad och ett vanligt resultat var ca 40 högskolepoäng. Det gläder mig att en stor del av denna konferens kommer att ägnas åt just valideringsfrågorna.

Ett större problem tycks studiefinansieringen vara. Rekryteringsproblem finns även inom områden där det finns yrkesverksamma med akademiska poäng till exempel inom sjukvårdsområdet. Redan yrkesverksamma människor, oftast socialt etablerade med familj, ser inte studiemedel med lån som en realistisk möjlighet att finansiera en studietid där lönen senare som utbildad lärare oftast inte är högre än den lön du haft som yrkesverksam.
I detta sammanhang är den särskilda lärarutbildningen (SÄL) en variant som förespråkas. Obehöriga lärare arbetar kvar på deltid på sin skola och studerar till lärare under tiden.
Till och med antagningen 2004 har 398 personer utbildats inom SÄL. Jag är mycket positiv till denna satsning och jag vill gå vidare med liknande insatser.

Utöver insatser för att stimulera fler yrkesverksamma att söka yrkeslärarutbildning, kan ett ökat samarbete mellan skola och näringsliv i form av utbytestjänster vara ett sätt att säkerställa att skolan får tillgång till den specialistkompetens som är nödvändig för att yrkesutbildningen skall svara mot arbetsmarknadens behov. Människor med olika kompetenser skulle kunna arbeta växelvis i skola och arbetsliv. Ett sådant samarbete kan också leda till att personal i såväl skola som näringsliv får den kompetensutveckling som är nödvändig för fortsatt utveckling av verksamheten och ökad konkurrenskraft. Arbetslivets företrädare har uttalat sig positivt till lärartjänster som utvecklas i samverkan med arbetslivet. Former för utbytestjänster av detta slag behöver utvecklas och prövas.

Jag lovar att följa utvecklingen noga på detta område och ser vi inte att utvecklingen vänder måste vi överväga ytterligare åtgärder.

För ett land som Sverige, där befolkningens kunskapsnivå och kompetens är två av de främsta konkurrensfördelarna, är det nödvändigt att skol- och utbildningsfrågor står högt upp på dagordningen. Organiseringen av den nationella utbildningspolitiken visar att det livslånga lärandet står i fokus. Förskolan ska ge den nödvändiga grunden. Grundskolan och gymnasieskolan ska ge alla elever nödvändiga kunskaper inför framtiden. Högskolan och forskningen bidrar till att Sverige har en välutbildad och konkurrenskraftig arbetskraft och vuxenutbildningen erbjuder en möjlighet till omskolning och vidareutbildning. De olika ansvarsområdena hänger tätt samman. Kulturen är till exempel ett viktigt redskap i uppdraget med att öka intresset för läsningen och forskningen som bedrivs på universitet och högskolor är central för läraryrkets utveckling.

En viktig pusselbit i den nationella utbildningspolitiken är givetvis de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna. Jag har i olika sammanhang träffat både arbetsgivare och fackliga företrädare som påpekat att kraven på kunskaper hos dom som ska anställas ökar och jag får också ofta höra att de yrkesförberedande programmen inte håller måttet. Den bilden förstärks av att intresset för vissa yrkesinriktade utbildningar i gymnasieskolan är vikande och i många kommuner minskar dessutom utbudet av utbildningsplatser. Andelen ungdomar som väljer yrkesinriktade program på gymnasiet minskar främst i storstäderna.

Jag ser ett antal centrala utvecklingsområden för de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna:

För det första: Vi måste vara självkritiska och tydliga med att det krävs en kvalitetshöjning. Staten, kommunerna och parterna har ett gemensamt ansvar för att vi har hamnat i denna situation och vi måste också hjälpas åt i arbetet med att höja statusen på yrkesutbildningarna. Alla ungdomar ska inte gå vidare till högskolan, utan en väldigt stor del vill gå in på arbetsmarknaden efter gymnasiet. Vår gemensamma uppgift är att stärka yrkeskunskaperna och erbjuda bredare kompetenser. Nu är det yrkesutbildningarnas tur!

I arbetet med att alla gymnasieelever ska få en stark grund att stå på genomför vi också en satsning på det individuella programmet. Det finns en alltför stor grupp elever som av olika anledningar inte når målen för behörighet till ett nationellt gymnasieprogram. Oftast är deras väg till fortsatt utbildning de individuella programmen. Alltför många av dessa elever slutför ingen gymnasieutbildning. Vi måste ge dessa elever en andra chans. All forskning visar att unga utan gymnasieutbildning har mer sociala problem och hamnar lättare utanför samhällets ramar. Detta måste vi kraftigt motverka. Regeringen satsar därför 450 miljoner kronor för att stärka de individuella programmen. Satsningar måste inriktas på, dels att varje elev når upp till behörighet för gymnasiestudier och dels att de sedan ska kunna genomföra en gymnasieutbildning. Alla kommuner får ansvar för att erbjuda en IV-utbildning som omfattar heltidsstudier för att på bästa sätt rusta eleverna för fortsatt utbildning.

För det andra: Samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen måste bli bättre. Behovet av olika kunskaper för yrkesutövande kan göras tydligare för eleverna. Något som i sin tur kan öka motivationen för studier i kärnämneskurserna. På fordonsprogrammet i Fredrika Bremergymnasiet i Haninge innehöll A-kursen i matematik bland annat beräkningar av cylindervolymer och mängden CO-halt. Resultatet blev att alla elever fick godkänt på kursen. Ett sådant förhållningssätt ställer krav på samverkan och utvecklade arbetsformer mellan lärare i karaktärsämnen och kärnämnen, men det ställer också krav på staten att ha kursplaner som utgår från dagens verklighet. Skolverket har därför med anledning av gymnasiepropositionen ett uppdrag att se över kursplanerna och en viktig del av uppdraget är att se till att kärnämnena anpassas till den aktuella studievägen.

Här i länet finns två positiva exempel på samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen. Medieprogrammet vid Midgårdsskolan från min hemkommun Umeå beskrivs i skolverkets rapport Vägar till lärande som ett program där man lyckats skapa samverkan mellan kärn- och karaktärsämnena bland annat genom att skapa en "blocktid" varje vecka för ämnesövergripande projekt. Även APU-n utnyttjas för ämnessamverkan. Framgångsfaktorer som redovisas är till exempel arbetslag som sitter tillsammans och har tid för planering, gemensam kunskapssyn och bra dialog mellan lärare och skolledning.

Det andra exemplet är barn och fritidsprogrammet på Balderskolan här i Skellefteå. Denna skola redovisas i samma rapport som ett program med lyckad satsning på inriktningen fritid. Ett inslag är att eleverna bedriver en del av sin APU i form av beställda projekt. Uppdragsgivare är föreningar, organisationer och skolor/fritidsgårdar. I projekten kommer naturligtvis alla typer av kunskaper att behöva utnyttjas, inte minst svenska och andra kärnämnen.

Vi vet att eleverna uppskattar den del av utbildningen som är arbetsplatsförlagd. Jag vill att alla elever i gymnasieskolan ska kunna förlägga en del av sina studier till arbetsplatser utanför skolan eller på annat sätt delta i aktiviteter som utvecklats tillsammans med arbetslivet. Detta gäller även de elever som går på studieförberedande program.

För det tredje: Jag vill se en ökad regional samordning av yrkesutbildningarna. I dag präglas alltför ofta yrkeslinjerna på gymnasiet av tomma utbildningsplatser med ibland låg kvalitet samtidigt som industrin skriker efter kvalificerad personal. Alla kommuner kan inte göra allt. En sådan samordning måste präglas av ett givande och tagande. Alla kommuner kanske inte kan erbjuda alla yrkesprogram, men de program som erbjuds har hög kvalitet och många sökande. För vissa utbildningar behöver kommunerna samla sina utbildningsresurser i regionala centra om kvalitén och statusen i yrkesutbildningarna ska kunna tryggas långsiktigt.
Ett av mina första beslut i regeringen var att ge Yrkesutbildningsdelegationen i uppdrag att starta två pilotprojekt, ett i Trollhättan och ett i Mälardalsregionen. Projekten ska utveckla regionala yrkesutbildningscentra i samverkan med företag, fack och kommuner i respektive regioner. Regeringens yrkesutbildningsdelegation får disponera 3 miljoner för att starta dessa pilotprojekt.

I detta sammanhang vill jag även nämna det utvecklingsprojekt som Myndigheten för skolutveckling har dragit igång i samarbete med regionala utvecklingscentra i fem regioner varav Västerbotten och Norrbotten är två av dessa regioner. Projektet har precis startat med en upptaktsträff som ägde rum i förra veckan i Stockholm. Syftet är att genom regional samverkan öka kvaliteten i den yrkesutbildning som erbjuds, en bättre samverkan mellan utbildning och arbetsliv samt att bidra till lokal och regional kompetensförsörjning. Detta utvecklingsarbete ligger i linje med Yrkesutbildningsdelegationen uppdrag och kommer därför också att följas med intresse från delegationens sida.

För det fjärde: Samverkan mellan gymnasieskola och arbetslivet behöver stärkas. Syftet med detta är bland annat att utveckla undervisningen och höja kvaliteten i den grundläggande yrkesutbildningen. Även inom Europeiska unionen har intresset för att på skolområdet utveckla samverkansformer och partnerskap mellan offentlig och privat sektor uppmärksammats. Området har pekats ut som centralt för att främja kvalitet och effektivitet i medlemsländernas utbildningssystem.

För många kommuner kan det vara svårt att anordna gymnasieskolans
totala utbud. En fördjupad samverkan mellan kommuner och andra utbildningsanordnare kan leda till att begränsade resurser utnyttjas mer effektivt. I Sverige finns nu inom både skola och arbetsliv en växande medvetenhet om behovet av en ökad samverkan. Utvecklingen har dock hittills inte nått så långt som det vore önskvärt. Det har, från såväl kommuner som företrädare för arbetslivet, framförts önskemål om en utveckling mot nya samverkansformer mellan gymnasieskolan och arbetslivet, där arbetslivets inflytande och ansvar för utbildningen är större än vad som är möjligt inom nuvarande regelverk. Regeringen har därför tillsatt en enmansutredning om gymnasieutbildning på entreprenad. Utredningen genomförs av Kent Waltersson, till vardags ordförande i bildningsnämnden i Linköping och i september presenterar han sina slutsatser.

För det femte: En ny gymnasieexamen ska formuleras. En väsentlig del i examen blir, inte minst för de yrkesförberedande programmen, gymnasiearbetet. I detta arbete vill jag ha en betydligt starkare koppling mot arbetslivet. Hur kan arbetslivet medverka i prövningen av färdigheter och kompetenser?

· För det sjätte: En ny modern lärlingsutbildning införs. Statens skolverk kommer att utreda och lämna förslag på utformning och reglering av en sådan lärlingsutbildning i gymnasieskolan. I framtagandet av den nya lärlingsutbildningen är det viktigt att samtal förs med arbetsmarknadens parter kring förutsättningar och ansvarsfördelning. På så sätt kommer utbildningen att leva upp till de krav som finns på arbetsmarknaden.
Lärlingsutbildningen ska innehålla samma kunskapskrav som en vanlig gymnasieutbildning. Jag vill inte se en utveckling där vi inför lärlingsutbildningar och samtidigt sänker ambitionsnivån.
· För det sjunde: Statusen på yrkesutbildningarna ska höjas. Jag vill att fler elever från yrkesutbildningarna ska kunna genomföra sin APU utomlands. Tidigare har studieförberedande programmen. Nu är det yrkesutbildningarnas tur!
Dragonskolan i Umeå har redan tidigare haft utbyte med Ghana genom sitt byggprogram. Då byggde eleverna en byggnad som används som bostad för en skolföreståndare för den kvinnliga internatskolan. Projektet dokumenterades för SVT och filmen har fått flera utmärkelser. Nu deltar man som en av 15 skolor i det utvecklingsprojekt som Myndigheten för skolutveckling tillsammans med SIDA driver på uppdrag av regeringen med utbyte med utvecklingsländer. Projektet är en fortsättning på det tidigare Ghana-projektet.
En annan av de 15 skolorna är Hjalmar Lundbomsskolan i Kiruna som samarbetar med Bénin.

Ytterligare en skola som satsar hårt på internationalisering och som har ett uttalat mål att så många elever som möjligt ska få internationellt utbyte är Malgomajskolan i Vilhelmina. De har kontakter och utbyte med grannländerna Norge och Finland både med kommunala medel, Nordplusprogrammet och genom EU:s Leonardoprogram. Man har även utbyte med de baltiska staterna men även med Holland och Spanien. Utbytet gäller såväl de studieförberedande som yrkesinriktade program som Hotell- och restaurang, Omvårdnad samt El-programmet.

En annan konkret insats för att höja statusen på yrkesutbildningarna är att införa ett skol-SM där olika skolor får möjlighet att tävla i sina yrkesfärdigheter. Detta kan höja intresset för och motivationen i utbildningen.

I våras tillsatte regeringen en yrkesutbildningsdelegation med representanter från näringsliv, offentlig verksamhet, fackliga organisationer och skola. Deras uppdrag är att utveckla gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar. Delegationen leds av min statssekreterare Johnny Nilsson och jag följer arbetet med mycket stort intresse. Delegationens arbete kommer att pågå fram till hösten 2006.

När jag är ute på olika resor i landet prioriterar jag samtal med elever och lärare på de yrkesförberedande programmen. Jag vill få en egen bild av situationen på landets skolor och jag har hittills fått väldigt många positiva intryck. Många elever känner en stolthet över att både behärska ett hantverk, eller ett yrke, samtidigt som de har förutsättningar att, med hjälp av teoretiska kunskaper, utvecklas vidare och många lärare uttrycker en glädje över att innehållet i yrkesutbildningarna får mer och mer uppmärksamhet. Jag ser med tillförsikt fram mot ett fortsatt utvecklingsarbete inom gymnasieskolan där den yrkesinriktade utbildningen får den uppmärksamhet den förtjänar. I det arbetet är lärarna i yrkesämnen, branschorganisationer, fackliga organisationer och elever nyckelgrupper.

Jag ser fram emot ett givande samarbete med er kring hur vi kan stärka och utveckla våra yrkesutbildningar! Tack för att ni lyssnade.