Resurserna till skolan ökar - ändå finns krav på att klasserna ska bli mindre. Satsningar genomförs på vården och omsorgen - ändå tycker många att köerna är för långa och att omsorgen inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Denna uppfattning är inte konstig. Under det senaste halvseklet har BNP per invånare mer än trefaldigats. Ju rikare vi blir som privatpersoner desto större krav ställer vi även på den gemensamma välfärden. Varför ska inte skolbarnen få bättre undervisning och patienterna få bättre vård när utrymmet för privat konsumtion ökar?

Än högre kommer efterfrågan på välfärdstjänster att bli i framtiden.

Vi lever längre och någonsin tidigare. Det är i grunden ett resultat av en framgångsrik välfärdspolitik och medicinska framsteg. Utvecklingen har varit svindlande:

I skiftet mellan 1800- och 1900-talen fanns det 12 svenskar över 100 år gamla. Hundra år senare var de över 1000. Det är alltså hundra gånger vanligare idag att bli hundra år gammal än det var för hundra år sedan. Trenden håller i sig. Om 25 år kommer det att finnas 60 procent fler 80-åringar än idag.

Men denna fantastiska utveckling tas i debatten till intäkt för att välfärden i framtiden inte kommer att räcka åt alla. Följdriktigt försöker starka privata ekonomiska intressen, som ser nya marknader hägra runt hörnet, exploatera oron inför framtiden.

Men den generella välfärden är inte dömd att gå sotdöden till mötes. Hög kvalitet och rättvis fördelning av välfärden är möjligt. Lösningen ligger i att både öka den offentliga sektorns inkomster och att hushålla bättre med de gemensamma resurserna.

För det första måste antalet människor i arbete bli fler och antalet arbetade timmar öka. Idag är 77 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år i arbete. Det är en högt vid internationell jämförelse. Men det innebär inte att den inte kan höjas ännu mer. Ett land som har höga ambitioner för välfärden måste också ha höga ambitioner för sysselsättningen.

Om sysselsättningsgraden skulle öka till 80 procent och merparten av sysselsättningsökningen skulle ske i privat sektor skulle den offentliga sektorn få ett resurstillskott på omkring 50 miljarder kronor. Det följer av att antalet skattebetalare ökar och att utgifterna i trygghetssystemen minskar.

Regeringen har under senare år vidtagit ett flertal åtgärder för att öka arbetsutbudet. Men mer måste göras.

Ungdomarnas sysselsättningsgrad har sjunkit kraftigt sedan mitten av 1990-talet. Deras inträde på arbetsmarknaden bör påskyndas och underlättas utan att utbildningsambitionerna sänks.

Sysselsättningsgraden är låg för personer med utländsk bakgrund. Invandrare behöver komma snabbare in på arbetsmarknaden. Insatser behövs för att motverka diskriminering. Utländska kunskaper bör lättare kunna utnyttjas i det svenska arbetslivet.

Den svenska arbetskraften blir allt äldre. Det gäller att stimulera och göra det möjligt för äldre att vara kvar längre i arbetslivet, att bromsa förtida pensioneringar och att stärka efterfrågan på den erfarenhet och kompetens som finns bland äldre personer.

Mot den här bakgrunden har jag gett ett särskilt uppdrag till tre ekonomer professor Ingemar Hansson, LO:s chefsekonom Dan Andersson och professor Inga Persson att komma med förslag till hur arbetsutbudet kan öka för dessa tre nyckelgrupper.

För det andra måste vi hushålla bättre med våra gemensamma resurser, så att vi får ut mer av varje satsad skattekrona. Både genom att öka produktiviteten i den offentliga sektorn och genom att komma tillrätta med fusket i skatte- och förmånssystemen.

Om produktiviteten i den offentliga sektorn skulle öka med 0,5 procent per år skulle finansieringsbehovet för den offentliga verksamheten minska markant. Det är inte omöjligt.

Det finns potential att förbättra produktiviteten inom statliga och kommunala verksamheter. Staten ska bidra till ökad produktivitet i offentlig verksamhet genom att effektivisera sin egen verksamhet och genom att förse kommuner och landsting med de verktyg de behöver för att själva kunna bli effektivare. Ansvarsutredningen ser dessutom över hela den offentliga samhällsorganisationen så att mer välfärd kan åstadkommas för varje enskild skattekrona.

Men det handlar inte bara om att använda skatteinkomsterna på rätt sätt det gäller också att se till att skatterna betalas och att välfärden kommer rätt personer till del.

Skattefusk är på väg att utvecklas till ett gigantiskt samhällsproblem. Skattebortfallet från svartarbete uppgår till mellan 20 och 40 miljarder kronor per år enligt RFV. Även andra former av skattefusk minskar statens inkomster. Effekten blir tredubbel: Marknadsekonomins principer sätts ur spel genom att konkurrensen snedvrids. Arbetstagare som inte accepterar svarta löner riskerar att slås ut från arbetsmarknaden. Välfärdssamhällets finansiering riskerar att undermineras.

Regeringen kommer därför att föreslå att kontrollen effektiviseras och att mer kännbara sanktioner införs för dem som bryter mot lagen. Det handlar bland annat om typgodkända kassaregister i kontantbranscherna och tidsbegränsade F-skattsedlar. Regeringen kommer i nära dialog med arbetsgivar- och löntagarorganisationer att intensifiera arbetet på detta område.

Även fusket med förmåner måste bekämpas. Finansdepartementet har nyligen remitterat ett förslag om ökat informationsutbyte mellan myndigheter. En utredning kommer att tillsättas om att förändra straffrätten på området så att den bättre anpassas till det fusk man vill stävja. Ytterligare insatser presenteras i Vårpropositionen.

***

Ökat arbetsutbud och bättre användning av gemensamma resurser är nödvändiga åtgärder för att klara det ökade trycket på vården, skolan och omsorgen. Men det är inte säkert att det är tillräckligt. Vår längtan efter en bättre välfärd kan innebära att andelen av samhällets inkomster som går till välfärdsutgifter behöver öka. Det kan i huvudsak ske på två sätt.

Antingen finansieras merparten av den förbättrade välfärden gemensamt via skatter. Då går det att fördela och utjämna välfärden mellan individer, regioner och generationer.

Eller så betalas välfärden individuellt på en marknad via avgifter och försäkringar. Då fördelas den efter inkomst och förmögenhet. Ett skiktat samhälle uppstår där vissa kan ta del av det bästa som marknaden har att erbjuda medan andra får nöja sig med det enklaste.

Valet är inte nytt. Genom hela den svenska moderna historien har vi stått inför samma frågeställning: skattefinansiering eller egenfinansiering? Det gällde bland annat skolans utbyggnad, satsningarna på vården och omsorgen.

Precis samma valsituation kommer vi att stå inför i framtiden. Gårdagens debatt blir morgondagens debatt.

Än tydligare kommer denna valsituation att framstå om moderaterna får bestämma. I deras senaste budgetmotion säger de att det bör vara en strävan att så småningom sänka skattetrycket ner mot ett europeiskt genomsnitt". Det motsvarar ett inkomstbortfall på 250 miljarder kronor för den offentliga sektorn. Ett sådant inkomstbortfall skulle få förödande konsekvenser under de år då efterfrågan på välfärdstjänster ökar kraftigt.

Att ersätta detta väldiga inkomstbortfall med ökade avgifter är inte möjligt. Ta äldreomsorgen, där påfrestningarna kommer att vara allra störst.

Idag kostar äldreomsorgen ca 75 miljarder kronor. Men avgiftsuttaget är bara 3,5 miljarder kronor. Endast på marginalen kan ett ökat avgiftsuttag bidra till att finansiera den ökade efterfrågan om man nu inte vill införa en skattefinansierad basvälfärd för de mindre bemedlade och en tilläggsvälfärd för de som har råd att köpa sig den.

Länge hette det att höga skatter är oförenligt med hög tillväxt. Men Sverige har haft en tillväxt som varit högre än både EU- och OECD-området de senaste tio åren. Förklaringen ska sökas i hur skatteinkomsterna används och hur skattesystemen är utformade.

I Sverige har vi medvetet strävat efter att skattesystemet inte bara skall bidra till trygghet och välfärd utan också att trygghets- och välfärdssystemen skall bidra till tillväxten.

Det höga skatteuttaget i Sverige är ett medvetet val. Om skatteuttaget i framtiden måste öka för att möta den stigande efterfrågan på välfärdstjänster ställs vi inför grannlaga överväganden där det bästa inte får bli det godas fiende.

Skattesystemet skall stimulera arbete, sparande och investeringar. Bidra till utjämning och rättvisa. Skattebaserna skall vara breda och stabila. Riskerna för utländsk skattekonkurrens måste minimeras. Skattesystemet ska vara förenligt med EG-rätten. Det bör bidra till omställningen av Sverige i ekologiskt hållbar riktning.

Under de 15 år som gått sedan skattereformen 1990/91 har stora förändringar skett både i samhället och i skattepolitiken: EU-medlemskapet, globaliseringen, inriktningen på en uthållig tillväxt, undantagen i skattesystemet.

Därför är det hög tid att på nytt se över hela skattesystemet. Det socialdemokratiska partiet har tillsatt en arbetsgrupp som ska studera vilka förändringar som är nödvändiga. Vi kan inte fortsätta att ändra skattesystemet än här, än där. Det kommer oundvikligen att underminera skattesystemet hållfasthet och därmed möjlighet att finansiera välfärden.

Det är dags för en ny, stor skattereform. Socialdemokratins hållning inför en sådan reform är kristallklar:

Vi vill fortsätta att utveckla den samhällsmodell som bygger på kollektiv och solidarisk finansiering av gemensamma angelägenheter.

Det är så ett rättvist och tryggt samhälle skapas.