(Det talade ordet gäller.)

Tack för möjligheten att tala här idag. Det är som vi hörde ett stort intresse för vuxenutbildning och denna konferens.
Det är ett viktigt tillfälle att tala om de utmaningar, förändringar och möjligheter som ligger framför oss inom vuxenutbildningen. Jag tänker prata lite om mina utgångspunkter för vuxenutbildningen och också lite om den kommande vuxenutbildningslagen som jag vet att många är intresserade av.
--
Förr i tiden rustades samhällen med vapen och krut. Höga murar byggdes för att möta det okända.
Idag har vi en internationaliserad ekonomi och en rörlig arbetsmarknad. Samhället kan inte resa murar för att förhindra att jobb flyttar och försvinner som senast i Nynäshamn.

Vårt samhälle står idag inför många utmaningar. Arbete är grunden för tillväxt och välfärd. Full sysselsättning är vårt viktigaste mål. Dagens krut och är utbildning och lärande för alla.

Det livslånga lärandet driver samhällsutvecklingen framåt.
Det lägger grunden för hållbar tillväxt och framtida välfärd.
Det livslånga lärandet stärker människor och ger oss kraft att möta förändringar i ett allt mer kunskapsintensivt samhälle.
---

Vilka värderingar och ambitioner grundar sig då vårt arbete med utbildning och lärande på?
Jag tror att drivkraften är fundamental. Nämligen att våra barn och ungdomar ska få bästa möjliga starten i livet. Vår önskan som föräldrar, politiker eller samhällsengagerade medborgare är ju att alltid skapa ett bättre samhälle för nästa generation. Att våra barn ska få det bättre än vi har det.

Som förskoleminister ser jag att förskolan är det första formella steget i barnens livslånga lärande. Som ungdomsminister ser jag tydligt hur skolan och en bra gymnasieutbildning är grunden för att få ett jobb och egen bostad. För att försörja sig själv och leva ett självständigt liv.

Vi ser idag ett ökat behov av fler högkvalitativa yrkesutbildningar. Det är därför regeringen tillsatt en yrkesutbildningsdelegation och det var därför vi presenterade en gymnasieproposition som antogs av riksdagen förra året.

Med en väl fungerande gymnasieskola ska alla elever därefter kunna välja om de vill arbeta eller läsa vidare på högskolan.
Målet är alltjämt att minst hälften av en årskull ska gå vidare till högskolan innan 25-års ålder. Det är viktigt på en alltmer kunskapsintensiv arbetsmarknad.

Samtidigt måste vi fundera än mer än tidigare på vad som händer med de 50 procent av en ungdomskull som inte studerar vidare på högskolan i 20-års åldern?
Våra yrkesförberedande program på gymnasiet är oerhört viktiga. Men jag ser också ett ökande behov av fler eftergymnasiala yrkesutbildningar.

Ett exempel är den ettåriga barnskötarutbildningen. Barnperspektivet är att alla som arbetar med våra barn i förskolans pedagogiska verksamhet ska ha en utbildning.
Vuxenperspektivet är att inse behovet av kompetensutvecklingsmöjligheter för nästan varannan anställd på landets förskolor. Alltså nästan omkring 50 000 personer.
Barnskötarutbildningen är nu en nationellt likvärdig eftergymnasial utbildning som kan följas av fler.

Det går inte att ungdomar i 15-års åldern ska göra ett livsavgörande val som för alltid avgjort deras utbildnings- och yrkesmöjligheter. Hur bra gymnasieskolan än är så måste dörren till utbildning och lärande alltid stå öppen.
--
Behovet av det livslånga lärandet är idag en realitet. Frågan är bara om alla eller endast ett fåtal ska få möjlighet att förverkliga sitt behov av lärande och utveckling?
På den frågan är mitt svar vare sig oväntat eller utopiskt.

Den socialdemokratiska regeringens politik syftar till att ge alla människor rätt till utbildning och ett livslångt lärande. Det livslånga lärandet är ett individuellt projekt som vi ska ta ett gemensamt ansvar för. Den enskilde ska ta ställning till vad man vill lära, hur och när. Satsa sin tid och sitt engagemang. Men samhället ska gemensamt ta ett ansvar för att möjligheterna och förutsättningarna finns på ett sätt att det gynnar individen och samhällsutvecklingen.

För även i ett kunskapssamhälle finns det klyftor.
Klyftor mellan de som har kunskaper och de som inte har.
Mellan de som har goda förutsättningar att tillgodogöra sig ett lärande, och de som från början har svårigheter.
Mellan de som känner sig motiverade att lära mer, och de som känner sig uppgivna.

Därför är det viktigt att alla har möjlighet till ett livslångt lärande.
---
Nationellt centrum för flexibelt lärande, CFL, är som myndighet en aktör i vårt land för att utveckla det flexibla lärandet. Nyligen tilldelades de också The European e-Learning Award. Totalt var det 80 olika utbildningsanordnare, universitet och nätverk nominerade. CFL i Sverige vann. Detta pris är ett litet bevis på att Sverige ligger i framkant när det gäller det flexibla lärandet som vuxenutbildningen i Sverige delvis består av.

Vissa har dock invändningar emot den stora flexibilitet som vuxnas lärande numera innebär. Det finns en oro att det skulle finnas en motsättning mellan flexibilitet och sammanhållen utbildningsorganisation.

Personligen ser jag ingen motsättning där emellan. Tvärtom det är grunden för vuxenutbildningens absoluta styrka i vårt land. Ett brett och flexibelt utvecklingsarbete där utbildning finner nya former. Det är väsentligt för att möta nya gruppers nya behov med nya former för lärande.

Alla ni lärare - är tillsammans med vägledare, handledare och validerare - basen i vår starka vuxenutbildning.
Självförtroende. Deltagande. Yrkeskompetens.
Detta är ni med och skapar. Lärprocesserna ser olika ut, men ni har alltjämt en huvudroll.

Det flexibla lärandet får aldrig handla om att överge den enskilde vuxenstuderande. Inte tro att en dator i ett rum givet utgör ett flexibelt lärcentrum där människor ges möjlighet till utbildning och utveckling.

En dator är ett verktyg. Ett verktyg som den enskilde kan lära sig behärska och få stor användning för. Men det går inte att ersätta pedagogisk handledning med en dator.
Vi har ett gemensamt uppdrag att slå hål på sådana myter.
---

Jag har ibland fått frågan om hur jag ser på vuxenutbildning. Om jag ser på vuxenutbildning som arbetsmarknadspolitik? Om jag ser det som behörighetsskapande? Eller om jag ser vuxenutbildning främst självförverkligande?

Svaret är förstås att jag ser det som arbetsmarknadspolitik. (Paus) Och behörighetsskapande. (Paus) Och ett självförverkligande för den enskilde. För mig är det självklart alla dessa saker.

Vuxenutbildningen kan vara en tillväxtmotor som skapar nya jobbmöjligheter när arbetsmarknaden förändras. Givetvis ger utbildning behörighet och kan öppna nya vägar för mer studier i andra former. Och vem tror att vår vuxenutbildning hade varit så framgångsrik om inte de studerande hade varit positiva och känt att lärandet utvecklar dem som individer?
--
Redan på 60-talet hade vuxenutbildningen en kompensatorisk uppgift och utformning. Idag är uppdraget vidare: nämligen att ge alla vuxna möjligheter och förutsättningar för sitt lärande. Oavsett livssituation. Om man för tillfället är i arbete eller ej. Om man tar ledigt för att studera eller om man kombinerar arbete och studier. Om man vill ha undervisning i grupp eller om man vill studera på distans.
--
Utbildning påverkar inte heller bara förutsättningarna att få ett arbete eller möjligheten att studera vidare på högskolan.

En studerande som genomgått gymnasieutbildning bedömer att han eller hon har dubbelt så god förmåga att påverka sitt eget liv i jämförelse med dem som saknar gymnasieutbildning.

En studerande som genomgått gymnasieutbildning bedömer att han eller hon har dubbelt så god förmåga att påverka politiska beslut i jämförelse med dem som saknar gymnasieutbildning.

En studerande som genomgick Kunskapslyftet i slutet av 90-talet har idag högre inkomst än en person som var öppet arbetslös under samma period. Kanske är det Kunskapslyftet som avgjort om man idag har ett arbete över huvudtaget.

Men det finns aldrig några garantier. Några tvärsäkra svar eller möjlighet att leva samma liv om igen och göra ett annat val och sedan utvärdera vad som blev bäst. Men vi behöver aldrig tvivla om utbildning är bra eller inte.
---

Kunskapslyftet är något som ständigt nämns och diskuteras. Och det gör vi ju för att det var så viktigt.

Därför att det blev en fantastisk framgång. På många sätt. Det hjälpte nära 1 miljon individer att stå startklara när konjunkturen vände uppåt, redo att gå in i nya arbeten, i nya branscher.

Kunskapslyftet stärkte många individer och skapade en grogrund för en fungerade arbetsmarknad. Men kunskapslyftet lyfte också vuxenutbildningen som idag är mer flexibel. Den är mer individuellt anpassad och sker i allt större och bättre samverkan. Ni som på olika sätt är delansvariga för verksamheten har förädlat de positiva erfarenheterna av Kunskapslyftet till dagens vuxenutbildning.
--
För att var och en ska våga ta beslut att lära mer som samhället med allra största säkerhet kommer att tjäna på krävs en infrastruktur för alla vuxnas lärande.

En viktig satsning i reformeringen av kommunernas vuxenutbildning var det statliga stödet om 350 miljoner kronor för fortsatt utveckling av en infrastruktur för vuxnas lärande. Satsningen har tagit sig olika uttryck i olika kommuner. Men fokus har legat på samverkan och utveckling av lärmiljöer.

--
Det livslånga lärandet är dock fortfarande inte en reell möjlighet för alla. Trots allt det positiva som hänt de senaste åren. Trots ansträngningar att erbjuda flexibla former.

Fortfarande saknar omkring 800 000 vuxna mellan 24 och 65 år en fullständig gymnasieutbildning. Allt för många upplever fortfarande att utbildning och studier i vuxen ålder inte är något för dem. Många vill inte ta studieledigt utan vill läsa kombinerat med yrkesliv. En del vill inte flytta från sin hemort där familj och barn är rotade. Andra har inte självförtroende att ta upp studierna.

Men genom att arbeta än mer uppsökande, rekryterande och med en anpassning av lärandet efter individen, är jag övertygad om att vuxenutbildning kommer att bli ett reellt alternativ även för dessa människor.

Detta kommer däremot inte av sig självt. Det kräver fortsatt medvetenhet och satsningar.

Sedan Kunskapslyftets mest intensiva dagar ser vi att platserna inom vuxenutbildningen minskat. Det beror till viss del på att staten förändrat sitt stöd, men också för att kommuner generellt dragit ned. Det finns några undantag som har fortsatt med stora volymer, men trenden går delvis åt fel håll.

Skolverket visar också i sin lägesrapport om vuxenutbildningen som kom för några veckor sedan såväl oroväckande som positiva signaler.

Lägesrapporten visar att såväl antalet deltagare som antalet kurser i gymnasial vuxenutbildning har minskat med en femtedel mellan läsåren 2002 och 2003.

Skolverket anser att den fortsatta utvecklingen av vuxenutbildningen behöver bevakas och stödjas så att den omfattande satsningen på vuxenutbildning som har gjorts inte går förlorad.
Jag håller fullständigt med. Jag är mycket bekymrad om vuxenutbildningen blir mindre till både innehåll och volym.
--

Idag är det specialdestinerade statliga bidraget till kommunerna uppe i nästan 1,8 miljarder kronor per år och motsvarar mer än 46 000 helårsplatser.

Vuxenutbildning måste alltid hävdas mot andra prioriterade verksamheter. Så är det i statens budget och så måste det vara i den kommunala verksamheten. Men är det realistiskt?
Kommer satsningar på vuxnas lärande att kunna hävda sig i konkurrensen med alla andra angelägna verksamheter inom ramen för kommunens budget?
Verksamheter som kan vara både lagstadgade och frivilliga men som alla är viktiga. Kan vuxenutbildningen bevisa den betydelse som vi vet att den har?
Jag ser även här att vi har ett gemensamt uppdrag för att bidra till att det blir så.
--
Oavsett om vi har ett riktat statsbidrag eller inte efter årsskiftet så måste vi ha en vuxenutbildning som täcker de enskildes likväl som samhällets och näringslivets behov av välutbildad arbetskraft.

Våra beräkningar visar att fördelningen kommunerna emellan kommer att bli annorlunda om de statliga medlen till vuxenutbildning från och med årsskiftet istället ska fördelas genom det allmänna statsbidraget. Enkelt uttryck: några vinner och får mer pengar, och några förlorar och får mindre pengar. Detta i sig kan tvinga fram neddragningar i vuxenutbildningen som inte är önskade, väntade eller beräknade.
--
När platserna minskar ökar konkurrensen om platserna. För att vi ska få rätt fokus i vår politik för vuxnas lärande har regeringen slagit fast en prioritetsordning om antalet sökande är fler än antalet platser. Den prioriteringen är glasklar - de med kortast utbildning går först.
Gymnasieelever som kommer direkt från gymnasiet och vill utbytes- och tilläggskomplettera sina betyg står sist i tur. Vuxenutbildningen är inget fjärde år på gymnasiet. Det är en möjlighet för utbildning till de som ännu inte har kunskaperna från grund- eller gymnasieskolan.
---

Olika tider har krävt olika av vuxenutbildningen.
Fokus har idag breddats till en mer flexibel organisation när det gäller tid, rum och innehåll. Denna utveckling måste ske på ett rättssäkert och likvärdigt sätt för individen med ett tydligt ansvar för kvalitet och sammanhållning.
Därför krävs en ny lagstiftning för vuxenutbildningen.

Jag vet att många av er har frågor gällande den kommande vuxenutbildningslagen. En del uttrycker oro, andra ser fördelarna med att det här blir en egen lag parallellt med den nya skollagen.

Låt mig få ägna en stund åt att argumentera varför vi väljer att göra som vi gör.

Vi vill ha en vuxenutbildningslag som speglar särarten och flexibiliteten men samtidigt säkerställer viss likvärdighet med utbildning för unga. Det är också en politisk markering att vi har en separat lag.

Jag vet att såväl Lärarförbundet som Lärarnas Riksförbund
har velat se en samlad lag för alla skolformer som samtidigt tillvaratog vuxenutbildningens unika utveckling.

Vår bedömning är att det inte låter sig göras. Vår bedömning är att det skulle skapa problem som vida överstiger vinsten med att ha en samlad lag.

Skollagen kommer att ha inledande kapitel som gäller för samtliga skolformer i den lagstiftningen: förskola, förskoleklass, grundskola, gymnasieskola. I dessa fyra inledande kapitel behandlar man bland annat övergripande mål, likvärdighet, läroplan, definitioner, huvudmännens ansvar, rektors ansvar, lärares ansvar och uppdrag, systematiskt kvalitetsarbete, inflytande och betygssättning.

Vi arbetar med att skapa samma struktur i båda lagarna. Det skapar tydlighet och visar att det hänger ihop.

På många områden kommer också vuxenutbildningslagen och skollagen att följas åt.

Det är av stor vikt att vuxna får resultatet av sitt lärande dokumenterat på ett sådant sätt att det blir likvärdigt med motsvarande betygsdokumentation från grund - och gymnasieskola. Därför kommer de delar som behandlar betyg och betygsättning att överensstämma med skollagen.

Detsamma gäller frågor som rektors ansvar, kvalitetsarbete och inspektion.

Frågor om lärares behörighet och lärares ansvar för undervisning och betygssättning är viktiga frågor som också är högintressanta för er som yrkeskår. Jag kan inte idag säga exakt hur det kommer att bli. Men vi arbetar med utgångspunkten att det ska vara samma behörighetsregler i både skollagen och vuxenutbildningslagen.
--
Det finns dock några betydande skillnader mellan vuxenutbildningslagen och skollagen.

Vi behöver ta hänsyn till att de studerande faktiskt är vuxna individer till skillnad från barn och ungdomar. Skolan ska fostra eleverna på ett annat sätt och med en annan samverkan med hemmen. Vuxenutbildningen å sin sida har validering och prövning som särskilda begrepp att ta hänsyn till.
Det finns många exempel som gör att bland annat de övergripande målen kommer att bli annorlunda. Vi ska skriva fram mål som är ändamålsenliga för vuxenutbildningen. Vi vill skapa mål för vuxnas lärande som inte enbart kompenserar för utebliven ungdomsskola, utan som möter alla de behov vuxna kan ha av utbildning.

Vuxenutbildningen ska värna sin flexibilitet och att de studerande är vuxna individer. Individer som på olika sätt ska få det stöd de behöver få att nå målen.

Hade vi verkat för en gemensam lagstiftning för samtliga skolformer hade vi fått ge upp en av de viktigaste anledningarna till varför vi vill ha en ny lagstiftning: en förenklad och förtydligad lagstiftning. En gemensam lagstiftning skulle ha krävt allt för många undantagsparagrafer där vuxenutbildningen skulle riskerat att uppfattas som undanskymd. Framför allt skulle vi ha tvingats kompromissa med såväl vuxenutbildningens som de obligatoriska skolformernas egenart. Det är jag inte beredd att göra.

Jag ser istället fram emot att presentera en egen vuxenutbildningslag med delvis gemensamma ställningstagande som återfinns i skollagen och delvis en beskrivning av den egna unika verksamheten.
---

Jag kommer under våren att åka runt i landet och hålla regionala konferenser för att resonera kring den framtida vuxenutbildningen med bland annat kommunföreträdare. Jag hoppas också på en fortsatt god dialog med lärarfacken som jag hittills upplever vara mycket givande och betydelsefull i mitt arbete. Vi tycker inte lika om allt och det handlar om delvis svåra frågor. Men jag känner ett släktskap i utgångspunkter och drivkrafter.

Jag hoppas att den nya lagen kan gå på remiss i början av sommaren och att riksdagen får den på sitt bord i vinter.

Jag lovar att vi genom den nya vuxenutbildningslagen ska göra allt vi kan för att garantera en sammanhållen vuxenutbildning av hög kvalitet och god tillgänglighet för den enskilde.
Jag tror inte att ni kommer att bli besvikna.

Tack för att ni lyssnade.