(Det talade ordet gäller!)

Först ett stort tack för att jag har fått komma hit idag!

Jag vill börja med att beskriva de grundläggande idéerna bakom den socialdemokratiska skolpolitiken. Socialdemokraterna har under 1900-talet byggt upp och utvecklat en sammanhållen skola som bärs upp av den grundläggande idén om att samhället och skolan fungerar bäst när barn med olika bakgrund och erfarenheter möts och utbyter idéer med varandra.

Där barn och unga ser att man kan vara olika men ändå lika mycket värd.
När barn inte möts och när skillnaderna mellan olika skolor ökar, då ökar klyftorna i vårt samhälle och våra elevers totala resultat försämras. Det innebär också att fördomar och motsättningar lättare får fotfäste vilket är negativt för vårt demokratiska samhälle.

Konsekvenserna av dessa idéer om en sammanhållen skola blir att alla skolor ska vara bra skolor, öppna för alla elever och att alla våra barn och unga ska få den utbildning som krävs för att de ska kunna förverkliga sina drömmar.

Min egen skolgång stärker mig i uppfattningen att den samhållna och jämlika skolan är avgörande för framgång.

Jämlikhet handlar i grunden om att ge alla elever oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, föräldrarnas kunskaper, eller bostadsort samma möjligheter och förutsättningar för att förverkliga sina drömmar. I skolan är jämlikhet likhetens motsatts.

En skola som sätter jämlikheten som främsta uppgift anpassar lärandet utifrån den enskilda individens behov. Varje elev får en individuell utvecklingsplan och de enskilda behoven styr hur resurserna fördelas. I en skola som sätter likheten i främsta rummet tilldelas varje elev en lika stor skolpeng och behoven för den individuella utvecklingen får stå tillbaka.

Därför är det viktigt för mig att vi väljer den jämlika skolan istället för likhetens skola och ett av mina främsta långsiktiga mål är att alla elever ska lämna grundskolan med godkända betyg i alla skolans ämne.

Den stora utmaningen för framtiden är hur vi kan hantera den allt snabbare samhällsutvecklingen som ställer nya och allt större krav på oss medborgare. För att möta framtidens krav måste vi ha en delvis ny syn på utbildningen. Vi måste bygga ett lärande samhälle där utbildning blir en naturlig del av vår vardag från förskola, skola, högskola till arbetsliv. Det ska aldrig vara för sent att utbilda och vidareutbilda sig.

Skolans förmåga att rusta eleverna för ett allt mer varierat arbetsliv kan bli avgörande för om den enskilda eleven kan uppfylla sina livsdrömmar. Därför vill jag vara tydlig med att poängtera att skolan är till för eleverna, det är alltid den enskilda elevens behov för att nå målen som ska vara i centrum.

Min tro är att alla elever kan och vill lära sig. Samtidigt visar det sig i praktiken att denna vilja för ett antal elever försvinner ju högre upp de kommer i årskurserna.

Brist på stöd och stimulans, ohälsa och tvivel på sig själv och på utbildningens meningsfullhet gör att många tappar lusten och viljan att lära. Så många som 10 % av eleverna når inte målen för att få studera vidare på gymnasieskolans nationella program.

Det är inte acceptabelt. Hur många elever som når målen ser dock väldigt olika ut i landet. I vissa skolor blir nästan alla elever behöriga, medan knappt hälften klarar behörigheten i andra skolor. Här spelar IV-programmen en viktig roll. IV-programmen är för många elever möjligheten till en andra chans att nå skolframgång.

Problemet är att kvaliteten på de individuella programmen varierar kraftigt mellan kommuner och skolor. Nästan alla de 10 % av våra elever som inte når målen för att få börja på ett nationellt program börjar på ett IV-program. Mindre än 20 % av dessa slutför en gymnasieutbildning, det är inte godtagbart.

Jag menar att kommunerna och skolorna måste inse att det individuella programmet fyller en viktig funktion och verkligen handlar om att möta varje elev utifrån varje elevs individuella behov. Det får inte vara så att IV används som en förvaringsplats.

Jag kan aldrig tänka mig att stänga dörren för de elever som har det svårast och därför måste staten, kommunerna och skolorna arbeta gemensamt för att höja kvaliteten på det individuella programmet och ge dem som inte lyckats i grundskolan en andra chans. Därför satsar regeringen 450 miljoner kronor per år från 1 juli 2006 för att höja kvaliteten i de individuella program och ger därmed alla elever möjlighet till heltidsstudier.

I den offentliga debatten låter det ofta som att alla elever som går på IV-program har haft problem från grundskolans år ett och om man flyttar alla resurser från IV-programmen till grundskolans tidiga år så löses alla problem.

Jag anser att de borgliga partierna med detta resonemang förenklar problemet och på så sätt återigen står för att införa en skola som består av sortering och straff utan analys av orsak till varför den enskilda eleven misslyckas med att nå målen. I förlängningen innebär en sådan syn på skolan att vi får ett A- och B-lag bland befolkningen och i arbetslivet, klassklyftorna skulle med andra ord öka i Sverige.

Naturligtvis ska vi satsa på grundskolan och allt ska göras för att eleverna ska få det stöd de behöver där. Men det glöms ofta bort eller man väljer att bortse ifrån att elever som går IV-programmen har väldigt olika förutsättningar, från dem som bara behöver komplettera ett ämne till den som kanske behöver reparera eller ta igen hela sin grundskoletid.

Om vi tittar på förutsättningar för IV-programmen så kan vi se att varje år så är det cirka 11 000 unga som avslutar sin grundskoletid utan att ha uppnått behörighet för de nationella programmen på gymnasiet. Det är till dem som kvalitetssatsningen i första hand vänder sig till. Ungefär 4 av 10 av dessa behöver bara komplettera ett ämne medan 6 av 10 behöver mer stöd.

Många av de elever som börjar på IV-programmen har kommit till Sverige efter de fyllt 10 år. Det är inte så lätt att ta igen nio år i grundskolan på kanske tre fyra år. För dessa elever hjälper det inte att flytta resurserna till grundskolans första år.

Det är inte heller någon lösning av låta dessa elever som 16-, 17- , 18-åringar gå kvar i grundskolan för att de ska nå målen. De behöver en utbildning utifrån sin ålder och sina förutsättningar och sina behov.

För dessa elever är IV-programmen oerhört viktiga. IV måste för dessa elever vara både flexibelt och individualiserat för att möta eleverna där de är och stödja dem att nå målen.

PÅ IV-programmet finns det också elever som, dels gått i särskola och dels elever som skulle kunna tillhöra särskolans elevgrupp men inte valt att gå där. Hur stor gruppen är finns ingen statistik på och ingen kan egentligen svara på den frågan. För dessa elever behövs en individualiserad utbildning som ger dem möjligheten att utvecklas utifrån sin individuella förmåga att nå målen.

Det finns också elever på IV med stora skolproblem, social problem och en del som är kriminellt belastade. För dessa elever räcker det inte bara med utbildning, de behöver även psykosociala insatser för att få ordning på sina liv.

En bra skola kan dock vara avgörande för att få en elev att göra ett positivt val för sin framtid och inte ställa sig utanför samhället.

Det finns också en stor grupp elever som har behörighet till ett nationellt program men som har hoppat av eller inte vill gå i den vanliga gymnasieskolan. Denna grupp är stor, det handlar om 7000 elever.

Här har grundskolan ett otroligt viktigt förbättringsarbete att göra. Jag tror att avhoppen skulle kunna minska om studievägledningen blir bättre och jag hoppas att vi i den nya skollagen ska kunna stärka elevernas rätt till studievägledning.

Det här beskriver den vardag som ni lärare på IV-programmen möter och jag vet att ni gör ett fantastiskt arbete. Det är inte en grupp elever ni möter utan många individer med olika behov.

Trots ert engagerade arbete så behöver vi tillsammans utveckla och förbättra förutsättningarna för våra elever med de sämsta resultaten i skolan. Det är viktigt för Sverige som kunskapsnation men det är framförallt viktigt för den enskilda elevens möjlighet till en bra framtid i vårt demokratiska samhälle.

Hittills har jag talat om hur jag ser på förutsättningarna i arbetet med eleverna som går på IV-programmen. Nu vill jag lyfta fram fem områden som jag anser att vi måste utveckla för att öka kvaliteten i skolan och IV-programmen för att få fler elever att nå målen.

Det första är att vi ska fortsätta att satsa på skolan med fler lärare och mindre klasser. Vi vet att det är de elever som har sämst förutsättningar som drabbas om det är för stora klasser, därför är satsningen på fler lärare som ger förutsättningar till mindre klasser central.

För att tidigt upptäcka svårigheter och problem för elever att inte nå målen så inför vi individuella utvecklingsplaner för alla elever som är framåtsyftande. Det ger elever och föräldrar möjlighet till delaktighet och ansvar för elevens väg till målen för utbildningen.

Det andra området är satsningen på att stärka det individuella programmet. Där, som jag sagt tidigare, regeringen satsar 450 miljoner kronor per år från 1 juli 2006 så att alla elever på IV-programmen får rätt till heltidsstudier.

Det är viktigt att alla elever får chansen att skapa sig en framtid som rymmer arbete, social integration och tillit till sin egen förmåga. Kvaliteten måste utvecklas och individuella programmet måste vara flexibelt, med möjligheter till teoretiska studier, på grundskolenivå eller gymnasienivå, andra typer av utbildningar, praktik och motivations höjande insatser. Allt för att stimulera varje elev till fortsatt utbildning och utveckling.

Kommunerna måste finna olika former för IV-programmen. Förutsättningarna ser så olika ut i olika kommuner att det inte går att på nationell nivå säga att en IV-organisation ska se ut på det ena eller andra sättet. Jag har sett väl fungerade skolor som endast har IV-program och jag har sett andra där IV-eleverna är integrerade på bra sätt.

Jag anser att det inte finns någon universallösning för en elevgrupp som är så heterogen som den är på IV-programmen.

Det tredje är en fortsatt utveckling i kommunerna av PRIV. Det man kan se är att allt fler kommuner anordnar PRIV. Detta läsår går ca 5 .00 elever på PRIV och 116 kommuner erbjuder PRIV.

Detta är en mycket positiv utveckling som förhoppningsvis kommer att förstärkas ytterligare med den satsning som Regeringen gör på rätt till heltidsstudier för IV-elever.

Jag anser att fler elever borde erbjudas PRIV där eleverna får del av hela smörgåsbordet av nationella kurser och inte enbart hänvisas till att läsa sådana grundskoleämnen som man misslyckats med. Eleverna kan på så sätt få en utbildning som motsvarar deras intressen samtidigt som de kompletterar brister i sin grundskoleutbildning.

Det visar sig att detta sätt att arbeta ofta är framgångsrikt och innebär att fler elever kan slutföra sin gymnasieutbildning inom tre eller fyra år. Jag är övertygad om att dessa utökade möjligheter att läsa PRIV på sikt kommer att återspegla sig i elevernas vilja att slutföra sin utbildning och i deras resultat.

Det fjärde är stärkt kvalitet och status på de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna. De flesta elever som ni möter på IV-programmen kommer troligtvis inte att välja ett teoretiskt nationellt program utan många kommer att söka sig till de yrkesförberedande programmen om de uppnått behörigheten.

Idag är det alltför många som inte slutför sin utbildning från dessa program. Därför behövs särskilda satsningar på de yrkesförberedande programmen. Från hösten 2007 införs ett nytt gymnasiearbete som knyts till den nya gymnasieexamen.

Därmed kan gymnasieskolans yrkesutbildning knytas närmare det arbetsliv och yrkesutövning som väntar efter avslutad utbildning. Vid samma tidpunkt kommer en ny modern lärlingsutbildning att införas. Regeringen har även för avsikt att stärka den regionala samordningen kring yrkesutbildningarna, utveckla samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen samt genomföra konkreta insatser som höjer statusen på utbildningarna.

När jag besöker kommuner och skolor möter jag ett ökat engagemang för de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna. Viljan att tänka nytt verkar finnas hos alla intressenter, inte minst hos arbetsmarknadens parter.

Det finns även en samsyn kring att både de teoretiska och praktiska inslagen i utbildningarna är självklara och nödvändiga för att klara sig på en arbetsmarknad som ställer allt större och större krav på kunskap.

Det femte är att stärka uppföljningen i skolan. Det gäller att synliggöra varenda tjej och varenda killes väg till målen och garantera en hög kvalitet i alla skolor. Därför har regeringen fattat beslut om att från och med 2006 införa framåtsyftande individuella utvecklingsplaner redan från första årskursen. Målet är att alla skolor ska vara bra skolor.

Pengarna till det individuella programment som kommunerna får är inte öronmärkta vilket jag vet oroar många av er lärare på IV. Jag kommer dock att se till att det sker en uppföljning av hur kommunerna har använt resurserna för att stärka kvaliteten på IV-programmen.

Både Myndigheten för skolutveckling och Skolverket kommer att få i uppgift att följa frågan. Jag vill både se hur kommunerna planerar att organisera utbildningen och hur resultatet sedan blir. Mitt tydliga mål för IV-programmen är en höjd kvalitet med fler elever som får en bra grund att stå på för sitt framtida liv.

Till slut vill jag ge er lärare ett ord på vägen. Ert arbete med era elever är oerhört viktigt för att ge dem en andra chans att nå skolframgång. Det viktigaste ni kan ge dessa elever är en tro på sig själva, motivation till att lära sig och mod att våga göra det man aldrig gjort förut.

Tack