(Det talade ordet gäller.) INLEDNING Tack för inbjudan och möjligheten att få tala här. Jag tänkte använda denna möjlighet till att utveckla min syn på vilka möjligheter och utmaningar vi står inför i Europapolitiken, och hur jag ser på Sveriges roll i Europasamarbetet. I dag är tionde gången vi i Sverige kan fira Europadagen som EU-medlemmar. Och det är andra gången vi firar tillsammans med 24 andra länder. EU:s historia spänner från andra världskrigets ruiner, via det kalla kriget och uppdelningen av Europa, till murens fall och demokratiseringen av tidigare diktaturer, i södra och östra Europa. En fantastisk utveckling som ger dagens och morgondagens generationer bättre möjligheter än kanske någonsin tidigare att i fred och samarbete söka lösningar på vår kontinents gemensamma problem. Samtidigt står vi inför stora utmaningar. För det första har Europas länder stora och gemensamma problem som bara kan lösas i samverkan arbetslöshet, miljöproblem och gränsöverskridande brottslighet är några av dem. För det andra är förhoppningarna och kraven på EU stora, inte minst från människor i de nya medlemsländerna. Att se till att EU förmår att svara upp mot högt ställda förväntningar handlar inte bara om förtroendet för EU - i förlängningen handlar det om förtroendet för själva demokratin. För det tredje innebär en större union med fler medlemsländer en utmaning för samarbetet som sådant. Att hitta arbetsformer som möjliggör för det nya EU att agera med kraft brådskar. Om dessa tre utmaningar tänkte jag resonera. Men jag vill göra det genom att ta avstamp i historien. Inte minst en dag som denna känns det naturligt att reflektera över den utveckling som gör att vi idag står och blickar ut mot en europeisk framtid så fylld av möjligheter. EU-FREDSPROJEKTET Fröet till dagens union mellan Europas länder såddes redan på krigens slagfält. De europeiska erfarenheterna av krigets fasor närde en allt starkare insikt. En insikt om nödvändigheten i att bygga en annan ordning än den som gav återkommande krig och konflikter. I en studentuppsats redan 1877 skriver en ung svensk student: "Ännu kallas visserligen de för drömmare och utopister, vilka våga tala om de skilda nationaliteternas uppgående i en högre enhet, men dagens utopier är morgondagens verklighet". Drömmaren var Hjalmar Branting, Sveriges förste statsminister, vald efter den allmänna rösträttens införande (dvs. då kvinnor också fick rösträtt 1921), och Nobels fredspristagare 1921. Brantings utopi är dagens verklighet. Den vision som han och tidigare generationer haft om ett Europa i fred och samarbete är dagens generations vardag och verklighet. Men mellan Brantings studentuppsats och dagens verklighet kom två världskrig och ett kallt krig. Den historia av krig och konflikter, visioner och stora kompromisser som lett oss fram till dagens EU-samarbete förpliktigar. Den förpliktigar oss alla att ta ansvar, vara delaktiga och lämna vårt bidrag för att till nästa generation kunna överlämna ett Europa som bättre förmår lösa gemensamma problem. SVERIGE I EU I Sverige uppfattas det inte sällan som högtravande att referera till EU som det fredsprojekt som det både startade som och ännu är. Icke desto mindre, eller kanske just därför, kan det vara på sin plats att ibland påminna oss själva om denna grund för samarbetet. Om inte annat de gånger diskussionen mer handlar om tekniska frågor om röstregler eller standarder för bananer och jordgubbar. När vi i Sverige ska förklara vår ibland ljumma inställning till EU som fredsprojekt söks förklaringen inte sällan i att Sverige stått utanför de två världskrigen. Och kanske är det en förklaring. Men en sådan förklaring får inte bli ursäkt - vare sig för allmän historielöshet eller ovilja att ta ansvar för en gemensam europeisk framtid. När Europa trasats sönder av krig och konflikter har också Sverige drabbats. Och när Europa präglas av fred och samarbete njuter också Sverige frukterna av det. Vårt svenska öde är tätt sammanflätat med det Europa vi är och förblir en del av. Såväl moralisk skyldighet som egenintresse talar för att Sverige skall vara en mycket aktiv part i byggandet av det nya Europa som nu växer fram. EU:s framtid handlar om min, din och vår gemensamma framtid. Vi har alla ett ansvar att göra vår röst hörd och att medverka till att Sveriges röst blir hörd. Insikten om att Sverige delar öde med Europa och därför bör delta fullt ut i det framväxande samarbetet är inte ny. Dåvarande statsministern Olof Palme sa 1971: "Det är först när vi är beredda att fullt ut bära vår del av ansvaret för Europas utveckling, som vi kan bidra till stärkande av fredens och framstegens sak". Det är ingen hemlighet att Palme redan då inte avvisade tanken att Sverige fullt ut skulle gå med i EEC, som senare skulle bli EG och dagens EU. Frågan prövades grundligt i början av 70-talet, då den svenske statsministern reste runt i Europas huvudstäder för att undersöka förutsättningarna för ett svenskt inträde. Det blev inget svenskt medlemskap, den gången. Men det berodde inte på bristande engagemang i europafrågor. Tvärtom var ett avgörande skäl mot ett medlemskap europeiskt. Ett svenskt medlemskap ansågs inte förenlig med vår säkerhetspolitiska doktrin, och kunde därmed rubba en skör säkerhetspolitisk balans i dåtidens Europa. Slutsatsen var därmed att även om svenskt medlemskap var önskvärt av många skäl, fanns säkerhetspolitiska risker för både Sverige och Europa - som tippade balansen åt andra hållet. Att Sverige drygt 20 år senare blev EU-medlem innebar inte att Sverige växlade in på ett helt nytt spår i Europapolitiken. EU-inträdet var och är en logisk fortsättning på ett långvarigt svenskt internationellt och europeiskt engagemang. Ett engagemang som med kommunismens och Berlinmurens fall kunde ta sig en ny form. Utan en järnridå genom Europa fanns - och finns - inte längre någon motsättning mellan militär alliansfrihet och att fullt ut delta i det europeiska samarbetet. SVENSKA FRAMGÅNGAR Efter tio år som medlemmar finns anledning att summera resultaten. Och de är goda. Vi har hunnit uträtta mycket på flera områden. Låt mig peka på några: - Genom svenskt agerande har full sysselsättning blivit ett mål för hela EU. Under statsminister Ingvar Carlssons ledning var Sverige en av initiativtagarna till EU:s sysselsättningssamarbete. - Sverige har påverkat EU:s miljöpolitik. Arbetet mot försurning och luftföroreningar är ett exempel. Sverige har lyckats skärpa EU:s kemikalielagstiftning till svensk nivå. Sedan det svenska ordförandeskapet våren 2001 arbetar EU aktivt med en strategi för hållbar utveckling. Och Sverige är en av de starkaste krafterna i EU-samarbetet för att genomföra och följa upp Kyotoprotokollet. - Sverige har också med framgång drivit på för ökad öppenhet, inte minst under vårt ordförandeskap 2001. Sverige har också framgångsrikt stärkt bestämmelserna om öppenhet i det nya konstitutionella fördraget. - Också jämställdheten är en svensk framgång. På svenskt initiativ har jämställdheten gjorts till ett mål för hela EU. Som ett resultat av svenskt agerande skall EU:s medlemsländer vidta åtgärder som gör det möjligt för både kvinnor och män att kombinera arbete och familj. Sverige är också initiativtagare till att bra tillgång till barnomsorg numera är ett EU-mål. Vi kan också peka på skärpningar av direktivet om likabehandling i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning, befordran och arbetsvillkor. Och inrättandet av ett europeiskt jämställdhetsinstitut. - Sist men inte minst är utvidgningen den kanske största och mest konkreta svenska framgången. Vi har kanske mer än något annat land drivit på EU:s utvidgning. Genom utvidgningen har EU flyttat österut och norrut, tyngdpunkten har förskjutits närmare Sverige och Östersjöregionen. Sveriges framgångar visar att ett relativt litet land har stora möjligheter att vara med och påverka utvecklingen inom EU. Vi har bidragit till att dagens EU på flera punkter är bättre än den union vi blev medlem i för tio år sedan. Över det har vi anledning att känna stolthet. ANGELÄGNA FÖRBÄTTRINGAR Att vara stolt innebär dock inte att man inte samtidigt kan vara kritisk. Det finns många och viktiga frågor där EU måste utvecklas, där vi svenskar ännu inte fått gehör och har anledning att vara kritiska. Sveriges uppgift som EU-medlem är inte att försvara allt vad EU gör eller inte gör, utan att bidra till EU:s utveckling. Det gör vi bäst om vi är konstruktiva och kritiskt granskande. Och låter uppnådda framgångar sporra till fortsatta insatser. - Den kanske mest uppenbara kritiken gäller jordbrukspolitiken. Sverige har sedan vi blev medlemmar argumenterat och agerat för att minska de enorma jordbruksstöden. Samtidigt har länder som varit stora mottagare bromsat. När EU nu utvidgats framstår det som allt mer orimligt med stora jordbruksstöd till gamla medlemsländer. Resurser måste omprioriteras och i större utsträckning satsas på de nya medlemsländerna. - Detsamma gäller för regionalstöden där de rikare medlemsländerna bör minska sina anspråk till förmån för de nya medlemsländerna. Det är inte rimligt att EU-bidrag från länder som Sverige i så stor omfattning går till länder med god ekonomisk utveckling som exempelvis Irland och Spanien. Sverige och andra länder bör inte bestraffas för en framgångsrik nationell regionalpolitik. Rika länder bör själva ta ansvar för regional omfördelning inom landet. Att svenska pengar ska ta omvägen via Bryssel innan de blir till regionalstöd i svenska regioner är inte effektivt. I avsaknad av reformer av dessa områden riskerar EU:s budget att svälla. I en tid då många EU-länder har problem med sina offentliga finanser vore det inte ansvarsfullt. EU måste istället prioritera bättre. En reformering av jordbrukspolitiken och en effektivisering och förenkling av det regionalpolitiska stödet är helt nödvändigt. Det handlar i grunden om EU:s trovärdighet och legitimitet. Och därmed vilja och förmåga att vara solidarisk. Med en reformering av jordbruks- och regionalstöd och en mer återhållsam budget skapas utrymme både politiskt och ekonomiskt - för de nya medlemsländernas behov. - Till utmaningarna för EU hör också att skapa ett tryggt och socialt Europa. EU:s inre marknad ger oss stora möjligheter att utvecklas och knytas närmare samman i ett gränslöst Europa. Men det skapar också utmaningar i form av ökad konkurrens och påverkan på våra sociala trygghetssystem. - För det första handlar det om att förhindra att det uppstår motsättningar mellan arbetskraft från nya och gamla medlemsländer. De nya medlemsländernas arbetskraft måste ges möjlighet att arbeta och konkurrera i de gamla länderna, men utan att det innebär dumpning av löner och villkor i de gamla länderna. - För det andra handlar det om att understödja en utveckling i de nya medlemsländerna där hela befolkningen får del av EU-medlemskapets och den ekonomiska utvecklingens frukter. Sociala spänningar som har sin orsak i att stora grupper inte får del i de ekonomiska framgångarna riskerar att skapa nya klassamhällen som underminera EU:s och i förlängningen demokratins legitimitet. Jag ska inte sticka under stol med att det i denna fråga finns tydliga politiska motsättningar: mellan höger och vänster, mellan dem som förespråkar ett EU som i praktiken inte är mer än ett frihandelsområde och dem som vill att den inre marknaden också kompletteras med sociala rättigheter. Min och regeringens utgångspunkt är tydlig. Den inre marknaden får inte bli en tävling om att skapa de lägsta lönerna och sämsta arbetsvillkoren för att bli mest konkurrenskraftig. Förslaget till konstitutionellt fördrag är här ett steg i rätt riktning. Där slås det fast att EU ska vara en social marknadsekonomi. Att den inre marknaden måste kompletteras med sociala rättigheter och rättigheter för arbetstagare i hela Europa. Konflikten i Vaxholm är kanske det allra tydligaste exemplet på vad som kan hända i ett EU utan sociala rättigheter. Utan gemensamma och tillräckligt långtgående EU-regler på det sociala området är risken uppenbar att missnöjet mot den inre marknaden kommer att öka, särskilt i de gamla länderna. Därmed blir frånvaron av socialt skydd ett hot mot öppenhet och ekonomisk utveckling mot det som varit motorn i den europeiska integrationen. - Ett sista angeläget reformområde jag vill nämna är asyl- och migrationspolitiken. EU: s medlemsländer måste ta ett större solidariskt ansvar för de tusentals asylsökande som kommer till Europa. Idag tar ett fåtal länder, däribland Sverige, ett större ansvar än EU i stort. I det nya konstitutionella fördraget anges en gemensam asyl- och invandringspolitik som en målsättning. Det skulle innebära bättre ordning och en rättvisare fördelning av det ansvar som medlemsländerna har enligt internationell rätt. Ytterligare ett av en lång rad skäl för vikten av att det nya fördraget kommer på plats som planerat. AKTUELLA EU-FRÅGOR LISSABON Låt mig så övergå till att kort redogöra för två av de viktigare processer som nu finns på regeringens EU-dagordning. - Den första jag vill nämna är den som går under det något kryptiska namnet Lissabonstrategin. Den antogs våren 2000 i Lissabon - med målet att till 2010 göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Behovet av en djärv målsättning skall ses mot bakgrund av två stora utmaningar som hela EU står inför, och som vi delar med stora delar av den övriga i-världen. - Den ena utmaningen är att andelen äldre ökar, och en mindre andel befinna sig i förvärvsaktiv ålder. Ett perspektiv vi känner väl från vår svenska debatt. Det ställer krav på ett högt utnyttjande av den arbetskraft som finns tillgänglig. Men många länder inom EU ligger långt under den svenska nivån på sysselsättningen. - Den andra stora utmaningen är de krav som en ökad internationell konkurrens medför. I takt med framför allt den snabba utvecklingen i Asien ställs högre kunskaps- och produktivitetskrav på europeisk arbetskraft. Stora utbildningsinsatser är därför nödvändiga. Sverige ligger långt framme men stora satsningar måste ske också i andra länder. Efter fem år med Lissabonstrategin är resultaten blandade. Sex miljoner nya jobb har skapats, sysselsättningsgraden har ökat och arbetslösheten minskat. Men samtidigt återstår det mycket för att de ambitiösa målen ska nås. En bidragande orsak har varit den internationella lågkonjunkturen. Men det kan också konstateras att allt för många överenskomna åtgärder inte har genomförts. Sverige, Finland och Danmark har däremot hela tiden legat i topp i de utvärderingar som har gjorts av Lissabonstrategin. Om övriga länder hade nått lika goda resultat som de nodiska när det gäller målen om sysselsättning, social välfärd och miljö då hade EU redan i dag nått målen för Lissabonstrategin. Vid den så kallade halvtidsöversynen på toppmötet i mars beslutade stats- och regeringscheferna därför om en nystart för Lissabonstrategin. Bl.a. ska varje land ta fram en nationell handlingsplan med konkreta åtaganden för att genomföra Lissabonstrategin. Den första ska tas fram under hösten 2005. Handlingsplanerna kommer förhoppningsvis att öka reformtakten i de länder som släpar efter. Halvtidsöversynen av Lissabonstrategin innebär också att nationella parlament skall involveras mer i genomförandet. Även andra berörda aktörer såsom arbetsmarknadens parter och miljöorganisationer skall bidra i arbetet. Den svenska regeringen har redan påbörjat arbetet med vår nationella handlingsplan för de kommande tre åren. Samtal förs med arbetsmarknadens parter, samtal kommer att föras med miljöorganisationer, och regeringen kommer att lämna en skrivelse till riksdagen i höst. FÖRDRAGET Jag har redan berört det nya konstitutionella fördraget, och flera av de fördelar jag ser med det. Utöver de jag nämnt vill jag kort framhålla följande: Fördraget skapar klarhet i vilka regler som gäller, och vilka befogenheter EU respektive medlemsländerna har.
Nationella parlament ges en ökad roll i EU:s beslutsprocess.
Beslutsformerna förenklas
EU:s institutionerna effektiviseras.
En ny post som EU-utrikesminister ger en tydligare profil.
Målet är att fördraget kan träda i kraft 1 november 2006. Men först måste det godkännas av alla medlemsländer. Fyra länder har redan ratificerat det nya fördraget. Litauen, Ungern och Slovenien genom sina parlament, och Spanien i en folkomröstning. Merparten av EU:s medlemsstater kommer att behandla fördraget i sina parlament, på samma sätt som Sverige, medan däremot ett mindre antal länder folkomröstar. Regeringens bedömning är att den svenska grundlagen inte nödvändiggör en folkomröstning. Det nya fördraget innebär inte så stora förändringar att det finns anledning att folkomrösta. Riksdagen bör därför ta ställning till om Sverige bör godkänna fördraget, på samma sätt som skedde när Amsterdamfördraget 1998 och Nicefördraget 2001 godkändes. Under sommaren ges lagrådet möjlighet att yttra sig i frågan. Och till hösten planerar regeringen att lägga en proposition på riksdagens bord. Denna tidsplan möjliggör ratifikation före årsskiftet 2005/2006. Det konstitutionella fördraget handlar om att rusta EU för att effektivare kunna hantera framtida utmaningar, med 25 eller fler medlemsländer. Utan ett fördrag med regler som ger EU muskler att fatta beslut och genomföra dem riskerar EU att bli alltmer förlamat och oförmöget att hantera de gemensamma problemen. Allt fler kommer med rätta då att fråga sig vad vi ska med EU till? Jag inledde med att säga att det utvidgade EU innebär stora möjligheter, men också krav. Ett första krav för att det ska vara möjligt att möta framtidens utmaningar, är att EU kan fungera effektivt, att beslut kan fattas och genomföras även när antalet medlemmar växt, och kan växa ytterligare i framtiden. EU blir aldrig starkare än vad dess medlemsländer gör den. Legitimiteten och förtroendet för EU kräver en stark union och ett effektivt beslutsfattande. AVSLUTNING - CHANS SOM INTE FÅR MISSAS Hur kommer EU att se ut när vi träffas om tio år, för att i Sverige fira Europadagen för 20:e gången? Med tanke på utvecklingen de senaste tio åren är det lätt att tanken svindlar. Har vi då ett EU som inkluderar Balkan, Bulgarien, Rumänien och Ukraina? Och Turkiet? Svaret på de frågorna är delvis beroende på hur framgångsrikt EU blir kommande år när det gäller att ta i tu med de utmaningar som närmast står för dörren. Att få det nya fördraget att träda i kraft är den mest näraliggande. Men till utmaningarna hör också att knäcka den europeiska massarbetslösheten, minska klyftorna mellan människor och länder, och därmed skapa förutsättningar för ökad tryggheten och bättre välfärd. Både förmågan och viljan att utvidga unionen ytterligare är beroende av framgångar på dessa områden. Någon har sagt att den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll. Det kan ligga något i det. Visst står Sverige och Europa inför stora problem och utmaningar. Men samtidigt är möjligheterna om vi ser till att skaffa de nödvändiga politiska verktygen större än någonsin tidigare. Vi har idag en chans som vi inte vet om den återkommer. Därför får vi inte tveka att ta den. Det tycker jag vi är skyldiga: både historien, oss själva och framtida generationer. Tack för att ni har lyssnat. | 
