Vänner,

Vi samlas här för att minnas Anna Lindh.

Anna, med sin styrka, med sin glädje sin enorma övertygelse för allas lika rätt att respekteras och få leva sina liv.

Men vi samlas inte bara för att dela saknad med varandra, utan också för att minnas Anna och hämta kraft ur hennes engagemang.

För mig, precis som för så många andra var hon en förebild. För många, särskilt för många tjejer, var Anna alltid närvarande.

Kanske är det så för att det fanns något speciellt över hennes sätt att vara. Det finns något som alla, oavsett hur nära Anna de stod, ofta kommer tillbaka till; "Hon kändes ju så vanlig". Det ligger någonting väldigt fint i det.

Hon var alltid samma Anna Lindh, oavsett om hon var på väg till ett föreningsmöte hemma i Nyköping eller om hon träffade världens ledare i FN.

Hon var samma Anna oavsett vem hon mötte. Hon mötte alla med samma respekt och nyfikenhet. Det sättet att möta människor sprang ut hennes djupa övertygelse om allas lika värde och rätt.

För Anna var orden solidaritet, jämlikhet och rättvisa nämligen något mer än politiska värderingar.
De var helt enkelt hennes sätt att vara.

"Om vi ska få demokratin att fungera i samhället och passiviteten att försvinna", sa hon som nyvald SSU-ordförande, "så är den första förutsättningen att människor kommer tillsammans".

Hon visste att ensam inte alltid är stark utan trodde på människors förmåga att samarbeta för att lösa gemensamma utmaningar.

Det var den övertygelsen hon drevs av i sitt engagemang för att undvika ett nytt krig på Balkan när hon under Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Javier Solana fick till stånd en uppgörelse som förhindrade att krisen i Makedonien utvecklades till ytterligare en blodig konflikt på vår kontinent.

Hon ställde sig rakryggad upp till försvar för de mänskliga rättigheterna. Hon väjde aldrig för att folkrätten också måste omfatta de mäktigaste staterna. Lika tydligt som hon tog avstånd från terrorismen lika klart talade hon om det orättfärdiga i att använda militärt våld utan FN:s godkännande under Irak-kriget.

Idag tror jag att Anna skulle känt hopp efter nyheten om att Israels regering beslutat dra tillbaka alla trupper från Gaza. Hopp till en möjlighet i en konflikt som hon var så djupt engagerad i.

Hon var i ordets bästa bemärkelse en sann internationalist.

Och i detta engagemang så fanns alltid den där otåligheten och viljan där - den glödande viljan till förändring. Anna Lindh hade bråttom och det var inte bara när hon sprang ner för trappan på utrikesdepartementet mot tåget som bar hem henne till familjen. Utan hon var ivrig.

Hon ville förändra. Hon drevs av en djup ideologisk övertygelse som hon ville omsätta i praktisk politik.

Om några dagar samlas världens ledare i New York för att på FN:s toppmöte diskutera för världen avgörande frågor om säkerhet, utveckling och vårt gemensamma ansvar för vår jord.

På det mötet, men också i vardagen kan vi hedra Annas minne genom att fortsätta kämpa för de ideal hon brann för;

Fred, Frihet, Solidaritet och jämlikhet.

Det är den 11 september idag och det är en tung dag.

Idag minns vi militärkuppen i Chile den 11 september 1973.

Vi minns terrorattentaten mot New York den 11 september 2001.

Och två år har gått sen Anna Lindh rycktes bort från oss. Mitt i livet och mitt i sin gärning. Det känns som ett ögonblick och en evighet.

Hon saknas oss ofantligt.

Jag kände inte Anna nära men jag tror att hon hade velat att vi skulle lyssna på dikten "Ge inte upp".

Livets mätarlarv

delar allt

i sekund

efter sekund.

Kryp ihop

sträck ut

men ge inte upp.

Att ta tag i det hoppfulla och aldrig ge upp kampen för en bättre värld i den nära verkligheten och i den långt bort. Så hedrar vi bäst Annas minne.

Tack