Fackföreningar skapar bara avundsjuka på arbetsplatserna. Så kan högerledaren Fredrik Reinfeldts ideologiska övertygelse - om vilken han vittnat i några uppmärksammande skrifter som utkom för tiotalet år sedan - sammanfattas. Tonen är hårdför och rakt på sak.

Även om retoriken mildrats under det senaste året vill Reinfeldt fortfarande omsätta sin ideologiska övertygelse i praktisk politik när det gäller våra sociala trygghetssystem och i synen på fackföreningar och arbetsrätt.

Moderaterna föreslår oerhört kännbara försämringar i socialförsäkringarna. Högerpartiet vill minska ersättningarna till de arbetslösa för att kunna sänka förmögenhetsskatten. De vill ta från de långtidsarbetslösa för att kunna avskaffa värnskatten för de rika. Moderaterna vill subventionera städhjälp för dem som har råd medan ersättningen till de sjukskrivna ska minska. Striden i Vaxholm om skyldigheten för utländska företag som verkar i vårt land att teckna svenska kollektivavtal visade deras aversion mot fackföreningar och arbetsrätt.

Vi menar att bilden av den moderata politiken behöver ges ytterligare en dimension. Reinfeldt talar påfallande ofta som om partiets politiska idéer inte hade genomförts i praktiken. Det är inte korrekt. Sveriges kommuner svarar för en stor del av medborgarnas välfärdstjänster. Det handlar inte minst om grundläggande verksamheter i människors vardag som dagis, skolor och äldreboenden.

Under förra mandatperioden var Stockholm det skinande moderata skyltfönstret. Här drevs ideologiska privatiseringar till sin spets och här monterades det gemensamma ned. Valet 2002 blev därför ett hårt bakslag när partiet förpassades till opposition i såväl stadshuset som landstinget.

Men bakslaget betydde inte att moderaterna i Stockholmsregionen ändrat politik. Fortfarande är Stockholms län partiets starkaste fäste. Politiken här behöver inte tunnas ut på samma sätt som i många andra av landets kommuner. Vi som skriver detta känner moderaternas styre väl från den kommunpolitiska vardagen. I våra hemkommuner drivs rejäl och osminkad högerpolitik. När Reinfeldt ger sken av att vilja överge det som präglat partiet och talar om ?de nya moderaterna? känner vi inte igen oss. Låt oss ge några exempel på hur moderaterna styr i praktiken:

I Täby har kommunal barnomsorg i praktiken förbjudits. Samtidigt som privata utförare av äldreomsorg gör miljonvinster har man tagit bort de äldres rätt till utomhusvistelse och ledsagning vid promenader. Täbys högerkoalition har också - i hård konkurrens med Lidingö - infört landets högsta avgifter i musikskolan och för gymnasieelevernas skolmat.

På Lidingö har de styrande moderaterna, utöver dessa avgifter, genomfört höjningar av avgälden för tomträtter med över tusen procent. Resultatet är ett hårt slag för många människor där vissa till och med tvingats lämna sina tomträtter. I Solna är moderaternas mål att vinna den nationella lågskatteligan överordnat alla ambitioner för välfärden. Allt som inte är direkt lagbundet läggs ned; fritidsgårdar, biblioteksfilialer, förebyggande socialt arbete och populära mötesplatser för äldre. Ändå räcker det inte.

För att få ihop den anorektiska budgeten säljs kommunens mark ut i en svindlande takt. Också i Nacka och Danderyd säljer moderaterna ut kommunens tillgångar för att klara driften. I Nacka har man dessutom frånhänt sig ansvaret för att planera och bygga förskolor, skolor och äldreboenden. Allt ska skötas av marknaden.

Detta är några axplock från det moderata Stockholms län. I våra kommuner märks ingenting av den nya nedtonade och omprövade politik som Reinfeldt förespråkar på nationell nivå. Sveriges väljare bör - i god tid före valdagen - få veta att det är stor skillnad mellan moderat politik i retorik och praktik.

Sven-Erik Österberg (s)
kommun- och finansmarknadsminister

Bo Gustafsson Grip (s)
oppositionsråd Täby

Magnus Brandel (s)
oppositionsråd Lidingö

Johanna Graf (s)
oppositionsråd Solna

Gunnel Nyman Gräff (s)
oppositionsråd Nacka

Sivert Svärling (s)
oppositionsledare Danderyd