”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.”

Så inledde Olof Palme sitt berömda tal vid SSU:s kongress 1964 i Blå Hallen i Stockholms stadshus.

För honom var framtidstro ingen betingad politisk reflex, utan själva grunden för hans lidelse och engagemang. Olof Palme hade en obändig tro på att det goda var möjligt.

Och visst finns det många exempel på hur det goda har segrat sedan den där onda, kalla februarikvällen på Sveavägen i Stockholm, för exakt tjugo år sedan:
 
Tänk om Olof Palme hade fått uppleva Berlinmurens fall 1989, tre år efter hans död.
Tänk om han hade fått se TV-bilderna då Nelson Mandela 1990 vandrade ut i frihet från fängelset i Paarl i Sydafrika.
Tänk om Olof Palme hade fått vara med när de sydamerikanska diktaturerna föll som käglor.

Som ingen annan svensk politiker före honom ledde Olof Palme Sverige ut i världen och världen in till Sverige. Han såg tidigt sambanden: Deras värld är vår värld, vår värld är deras värld. Långt borta är nära och kommer allt närmare.

Olof Palme förebådade såväl kolonialismens som diktaturernas undergång – både höger- och vänsterdiktaturers fall. ”Har var, först och främst,” som Per T Ohlsson skriver i tidningen Fokus, ”en politiker litet före sin tid”.

Mänsklighetens har otvetydigt gjort enorma landvinningar under de två gångna decennierna. Ändå återstår oerhört mycket.

Om någon timme kanske hon stiger in i ditt IKEA-möblerade vardagsrum. Under några få sekunder kan vi blicka in i hennes vädjande ögon. Hon är hungrig, smutsig och sjuk. Hon är ett av Afrikas många miljoner fattiga barn. Så med ens försvinner hon bort – från Rapports nyhetssändning. 

Men hungern, fattigdomen och epidemierna försvinner inte. De finns kvar. Och hungern, fattigdomen och epidemierna berör oss alla – även vi som lever i den rika världen.

Hör här: På den afrikanska kontinenten bor 840 miljoner människor. 44 miljoner av dem lever i Sydafrika. Trots Sydafrikas relativa litenhet befolkningsmässigt utgör Sydafrikas BNP en tredjedel av hela Afrikas samlade BNP.

Och inte nog med denna enorma klyfta inom Afrika; klyftan mellan Afrika och övriga världen är enorm: Sydafrikas BNP är nämligen bara hälften så stor som Sveriges.

Det finns bara en rimlig slutsats: Den rika världen måste dela med sig mer. Dela med sig – av sina rikedomar och av sina marknader. Frihandel och en generös biståndspolitik – det är ett viktigt arv att vårda efter Olof Palme.

Sverige är ett av de fem länder i världen som lever upp till FN:s mål om att sätta av 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd. Men vi nöjer oss inte med det.

Vi vill göra mer för att bidra till att bekämpa hiv/aids i Afrika där barn får sin dödsdom redan i mammas mage.
Vi vill göra mer för att stärka kvinnors rättigheter i tredje världen där kvinnor ofta är en handelsvara jämställd med döda ting.
Vi vill göra mer för att FN:s millenniemål ska nås i utsatt tid.

är stolt över att vara den ende finansminister i världen som nästa år kan säga att vårt bistånd kommer att nå upp till en procent av bruttonationalinkomsten. 
Jag är stolt över att tillhöra en regering – den enda i världen tillsammans med den norska – som anslår en procent av bruttonationalinkomsten till internationellt bistånd.

Varför gör vi det?

Vi svenskar är ju inte rikast i världen.
Vi är inte heller det givmildaste folket i världen.
Vi gör det därför att vi är övertygade om att klyftorna måste minska – för de fattigas skull, men också för vår egen skull, ty klyftor föder och göder hat och konflikter. 

Och med den insikten måste vi gemensamt se till att driva på så att andra rika länder tar sitt ansvar för världens hungriga, fattiga och sjuka barn. Det är vårt ansvar att inte låta den hungriga flickan bara fladdra förbi i ett sekundkort nyhetsinslag i det svenska folkhemmet. Det är vårt ansvar – och det måste vi ta.
 
        *  *  *

För Olof Palme fanns ingen motsättning mellan det stora och det lilla, mellan det internationella och det nationella.

Den 3 april 1984 gav Olof Palme en föreläsning på Harvard-universitet i Boston. Han sammanfattade sin syn på människan och samhället och sade så här:

”Det som förenar alla människor är att de stora livsprojekten är desamma för människorna i alla länder och också in i framtiden. Över livsloppet ställs vi alla inför samma problem:

   att växa upp och fostras, att finna lekkamrater och vänner;
   att under ungdomsåren skaffa en utbildning som förbereder för vuxenlivets olika roller;
   att finna en plats i arbetslivet och klara sin egen försörjning;
   att skaffa sig en bostad och forma den till eget hem;
   att bilda egen familj och föda och fostra egna barn som förälder;
   att tvärs över livsloppet behålla sin hälsa och klara sig vid sjukdom och andra olyckor som kan drabba en;
   att säkra sin försörjning och värdighet inför ålderdomens oundvikliga skröplighet;
   att få leva som fri medborgare, likvärdig med andra i samhället och vara delaktig i ansvaret för allas väl. (---)

Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé, frigjord från dessa livets villkor. Det skall inte byggas för en hinsides verklighet, inte som ett mål i sig för nationens eller rikets storhet eller någon enskilds grupps eller klass intressen.

Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu skall kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv. Då hotar de ingens framtid. Då kan de bygga vidare på livserfarenheter från tidigare generationer.”

Så långt Olof Palmes ord om de gemensamma livsprojekten och samspelet mellan den enskilda människan och det gemensamma.

    *  *  *

Olof Palme återkom ofta till demokratins väsen i sina tal; att demokrati är ett utomordentligt krävande styrelseskick. Ett styrelseskick som ständigt måste vitaliseras om det skall kunna bestå.

I en demokrati finns ingen genväg till människors vilja till demokrati. Människornas demokratiska medverkan bygger på en förväntan om förändring i den sociala verkligheten. Glänsande sociala former blir tomma skal om demokratin inte förmår att visa handlingskraft när det gäller att lösa de problem som människor upplever som väsentliga i sin vardag.

Därför stod Olof Palmes gärning först och främst att finna här i Sverige – i vår svenska vardag.

Fler dagis. Bättre arbetsvillkor. Nya vägar. Högre kvinnolöner.

Allt detta var lika självklart för Olof Palme som gemensam säkerhet, kärnvapenfria zoner och ett reformerat FN.

Än en gång: Både nationellt och internationellt.

*  *  *

Redan 1965, i ett radioinslag, sade Olof Palme följande:

“De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Tjugo år senare manifesterades denna teoretiska insikt i praktisk handling.

Han var på väg in genom dörren, jag var på väg ut. Han – Sveriges statsminister, en levande legend. Jag – en ung SSU:are som aldrig tidigare hade kommit honom så fysiskt nära.

Skulle jag verkligen våga?

Men så övervann jag blygseln och tvekan: ”Varsågod. Den här får du.” Och så gav jag honom det helt nya ”Rör inte min kompis”-märket, som vi inom SSU hade importerat från Frankrike.

Han stannade upp ett ögonblick, fångade mig med sin klara blick, tog knappen och sade: ”Jaha, den där franska. Nu på svenska. Bra. Tack.” Och så gick han in i Rosenbad.

Det var i maj 1985. Olof Palme skulle leva i ytterligare nio månader.

Jag minns hur stolt jag var när jag såg på TV att han bar märket i alla sammanhang. Jag visste ju att han bar knappen, inte som en tom symbolhandling, utan därför att han delade det budskap som knappen stod för. Att vi aldrig kan acceptera diskriminering. Att alla skall behandlas lika. Att namnet eller hudfärgen aldrig får vara ett hinder. Att alla människor har lika värde.

Olof Palme sade själv att han tyckte att det låg något alldeles speciellt hoppfullt i att det var just ungdomarna som engagerade sig i rörelsen mot rasism. Han menade att ungdomarnas engagemang bidrog till att öka förståelsen för att vi aktivt måste bekämpa alla tänkbara grogrunder för rasism. När man betraktar någon som en kompis – en människa som man känner och accepterar med både fel och förtjänster – då försvinner den rädsla och osäkerhet som ger näring åt rasismen.

Grundtanken är enkel: Om vi på allvar skall kunna arbeta för internationell solidaritet måste vi aktivt bekämpa rasistiska tendenser i det egna landet.

Återigen: nationellt och internationellt – hand i hand, sida vid sida.

   *  *  *

Till sist.

Vari låg Olof Palmes mästerskap som politiker? Hans efterträdare Ingvar Carlsson ger följande svar:

”Det talade ordet har alltid varit politikens främsta redskap, kanske just därför att det bäst kan uttrycka, ja kräver denna förening av känsla och förnuft. Visst kan man från en talarstol läsa upp en snusförnuftig promemoria med all världens politiska förnuft och orden kommer att falla döda till marken. Visst kan man explodera i salvelsefulla känslor och orden kommer att stiga som ballonger mot himlen. Det är när känslan får sin förankring i förnuftet, och förnuftet sin mening i känslan, som talet lyfter och talaren kan nå människornas hjärtan. Det kunde Olof Palme. Där låg hans mästerskap som talare och politiker.”

Just sådan var Olof Palme: Bådeoch. Både känsla och förnuft.

Olof Palme förkroppsligade det goda politiska ledarskapet i dess fem fundamentala dimensioner:

För det första: Jag förstår hur du har det.
För det andra: Jag tror mig veta varför.
För det tredje: Du borde inte ha det på det viset.
För det fjärde: Så här borde vi göra istället.
För det femte: Så här gör vi för att komma dithän.

Eller annorlunda uttryckt:

Empati.
Analys.
Värdering.
Vision.
Åtgärd.

Olof Palme behärskade det goda politiska ledarskapets samtliga fem dimensioner.

Det är därför som det står ett ljust skimmer kring hans minne.
Det är därför hans liv och gärning fortsätter att inspirera – och kommer att fortsätta att ge näring och fantasi åt handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner. 

(Tal av Pär Nuder: Tjugo år efter mordet på Olof Palme, Lunds domkyrka den 28 februari 2006)