Artikeln publicerad på DN Debatt 2007-01-04

Våren 1994 träffades en uppgörelse som redan då kom att kallas historisk. Den socialdemokratiska oppositionen kom överens med den dåvarande borgerliga regeringen om att göra om hela det svenska pensionssystemet.

Den principöverenskommelse som träffades var unik på många sätt. Pensionssy­stemet var ju klassisk svensk politisk historia. ATP-reformen hade fötts på 1950-talet under stor politisk dramatik: den hade lett till sprucken koalitionsregering mellan socialdemokrater och bondeförbundare, folkomröstning och riksdagsupplösning. Till slut hade frågan avgjorts med en enda rösts övervikt i andra kammaren - genom att en folkpartist lade ned sin röst!

För socialdemokratin kom ATP att bli den viktigaste milstolpen i byggandet av välfärdsstaten. Systemet fungerade utmärkt i över trettio år. Vanliga arbetare och tjänstemän fick sin ålderdom tryggad, och slapp oroa sig för vad som skulle hända efter 65. Detta hade tidigare bara varit förbehållet de allra rikaste. Tydligheten i systemet, med riktmärket att man skulle få 60 procent av genomsnittsinkomsten under de femton bäst betalda åren, bidrog till denna trygghet. Under 1960-, 70- och 80-talen kunde man också se hur de äldres levnadsstandard ökade kraftigt.

Det var därför med betydande tvekan som socialdemokraterna i början av 1990-talet gick in i förhandlingar med de borgerliga om att förändra systemet. Att en reformering var nödvändig var alla överens om. Den kraftigt ökande livslängden innebar att man lätt kunde se hur pensionsutbetalningarna skulle öka under kommande decennier. Olyckskorparna varnade för att systemet skulle gå bankrutt. Och just ordet bankrutt var ju på allas läppar under dessa år, då ju produktionen föll tre år i rad och statsskulden fördubblades.

Kanske spelade det allmänna krisläget in för socialdemokratins val att göra upp med de borgerliga. Det viktigaste argumentet för en uppgörelse var att det då skapades en samsyn kring pensionerna som garanterade pensionssystemet för all framtid. Ledande socialdemokrater, till exempel Ingela Thalén som företrädde partiet i förhandlingarna, hade ju sett borgerligheten riva ner så mycket av välfärdsstaten 1991-94 att det säkert var mycket lockande att träffa en uppgörelse som åtminstone skulle freda pensionerna framöver.

Det var ett förståeligt argument, men priset blev högt. Borgerligheten accepterade till sist ett generöst allmänt pensionssystem, men i gengäld fick socialdemokratin acceptera generellt sett lägre pensioner, ökade skillnader i kompensationsgrad och det stolliga påhittet premiepension. Det sistnämnda innebär att hela pensionssystemet fått ett drag av lotteri över sig, där ens pension avgörs av vilken tur man haft med sina kapitalplaceringar. I motsats till det gamla ATP-systemet blev det nya pensionssystemet också ohyggligt komplicerat. De administrativa kostnaderna mångdubblades, framför allt till lycka för bankernas kapitalförvaltare, som nu kan skumma av en större andel än någonsin av löntagarnas pensionspengar.

Bra eller dålig, så har denna pensions­överenskommelse förvaltats och försvarats av socialdemokratiska regeringar under tolv år tid. Det har inte alltid varit lätt. Det var till exempel med stor svårighet partiledningen lyckades få den socialdemokratiska partikongressen 1997 att ställa sig bakom uppgörelsen. Vi båda arbetade då med välfärdsfrågor i statsrådsberedningen för statsminister Göran Persson, och vi följde därför frågan med spänning under partikongressen.

Socialdemokratiska regeringar har alltså försvarat denna pensionsuppgörelse under tolv års tid. Alla nya delar av pensionsreformen har nogsamt förankrats i den så kallade genomförandegruppen, som bestått av ledamöter från de fem partierna.

Så har det varit - tills Sverige bytte regering. Den 6 oktober 2006 tillträdde den nya borgerliga regeringen. Det tog tio dagar för dem att bryta pensionsuppgörelsen. Då presenterade man nämligen i statsbudgeten förslaget att förtidspensionärer inte ska få sin inkomst pensionsgrundande till mer än 80 procent. På det sättet drar man in 1,7 miljarder kronor till statskassan.

Detta är förstås skamligt, både i sak och när det gäller politisk heder. I sak innebär förslaget att den som blivit sjuk, utsliten och inte längre kan arbeta, utan fått gå i förtidspension i exempelvis 50-årsåldern, och då hade 22 000 kronor i månadsinkomst, kommer att få sin ålderspension sänkt med ca 300 kronor i månaden.

Beroende på hur länge man lever, när man blev förtidspensionär och hur hög inkomst man hade när man arbetade kan det röra sig om totalt ända upp till 100 000-tals kronor som den enskilde nu blir av med under sin återstående livstid.

Det behöver knappt sägas att detta drabbar människor som redan från början har det mycket svårt. De är så sjuka att de inte kan arbeta, och har samtidigt redan i dag mycket knappa ekonomiska villkor. Det kan till exempel vara en kvinna som jobbat i vården eller i industrin och fått förslitningsskador i nacke och axlar. Det kan röra sig om människor som fått obotliga sjukdomar eller råkat ut för olyckor som gör att de inte längre har någon arbetsförmåga. Den borgerliga regeringen tyckte uppenbarligen att dessa människor skulle få det för bra på äldre dar, och därför sänkte de pensionen för dem livet ut.

Men detta innebär också att den nya regeringen totalt tycks sakna politisk heder. Tilltaget är ju ett brott mot en av de bärande principerna i pensionsuppgörelsen, nämligen livsinkomstprincipen. Den säger att det är hela livets inkomster som ska avgöra din framtida ålderspension. Nu görs ett undantag: livsinkomstprincipen ska inte längre gälla dem som är utslitna i förtid eller har drabbats av obotliga sjukdomar. Att driva igenom sådana förslag utan att samråda med alla de partier som står bakom pensionsuppgörelsen är helt enkelt ärelöst.

Vad gör man vid avtalsbrott? Ja, en grundläggande juridisk princip formuleras ofta på latin: "pacta sunt servanda" - avtal skall hållas. Om ena parten bryter avtalet har också den andra parten rätt att frånträda det eller att begära omförhandling. Det finns enligt vår uppfattning ingen anledning för oss socialdemokrater att känna oss bundna av pensionsöverenskommelsen längre, eftersom de borgerliga partierna uppenbarligen inte anser uppgörelsen så viktig nu när man väl fått regeringsmakten.

I stället kan socialdemokratin gå till offensiv i pensionsfrågan. Vi kan använda oppositionsåren till att utforma ett eget, socialdemokratiskt, alternativ till nuvarande pensionssystem, som stämmer bättre med de mål socialdemokratin satt upp för välfärdspolitiken.

Det är ganska lätt att se var man skulle börja med ett sådant programarbete. Ett stort problem med nuvarande pensionssy­stem är att det tenderar att inte bara befästa klasskillnaderna bland de äldre, utan till och med förstärker dem. Under vår tid på socialdepartementet lät vi göra beräkningar av hur kompensationsgraden blir för olika löntagargrupper beroende på när de går i pension. Resultaten är förskräckande.

Med rimliga antaganden om tillväxttakt i ekonomin, förväntad kapitalavkastning, reallöneutveckling och inflation får en industriarbetare som arbetat minst fyrtio år och går i pension vid 65 i genomsnitt 53 procent av sin tidigare inkomst i allmän pension. Skulle han gå i pension vid 63 år, sjunker pensionen med hela fem procentenheter till 48 procent. Skulle han däremot orka ända till 67 år, då ökar pensionen till hela 63 procent av den tidigare inkomsten.

Detta är en av pensionssystemets bäst bevarade hemligheter: att kompensationsgraden förändras så dramatiskt beroende på om man orkar arbeta ett par år mer eller mindre. Det säger sig självt att en så stor utväxling i kompensationsgrad kommer att leda till kraftigt ökade klassklyftor i pensionärskollektivet.

Vem kommer att orka arbeta till 67, och vem kommer att tvingas gå vid 63? Ja, de som har arbeten som är mindre fysiskt krävande kommer att jobba längre, och få kanske 60-65 procent av en ofta redan ganska hög inkomst. Men de som har fysiskt hårdare jobb, som män i industrin eller byggbranschen, eller kvinnor i vården eller handeln, kommer att få nöja sig med 45-50 procent av en inkomst som ofta från början är låg. Därmed förstärks klasskillnaderna.

Pensionssystemet synes dessutom vara särskilt illa anpassat till dagens arbetsmarknad. Dagens arbetsliv präglas av ökad stress och höjda prestationskrav. Dessutom ser vi ökade klyftor mellan olika grupper i fråga om sysselsättningsgrad, arbetstider, inkomstutveckling och arbetslöshetsrisker. Dessa skevheter får alltså i sin tur orimligt stora effekter på framtidens pensioner.

Detta är ett av de systemfel som bör rättas till. Vi säger inte att det inte ska ha betydelse för pensionen om man arbetar till man är 63 eller 67 - men vi ifrågasätter att skillnaderna måste vara så dramatiska. Det finns också mycket annat man skulle behöva titta på i en socialdemokratisk översyn, till exempel premiepensionssystemets framtid. Vi anser att socialdemokratin därför bör tillsätta en arbetsgrupp med uppdraget att gå igenom pensionssystemet och lämna förslag till åtgärder till partikongressen 2009.

De borgerliga partierna har vänt pensionsuppgörelsen ryggen. Nu bör socialdemokratin ta tillfället i akt och gå till offensiv i pensionsfrågan, och inleda ett arbete för att reformera pensionsreformen!

MORGAN JOHANSSON
Riksdagsledamot (s)
Fd statsråd i socialdepartementet
CHRISTER PERSSON
Fd planeringschef i socialdepartementet