Maritas dagbok 2 oktober, kl 9:00

Jag minns Mats Odell som en av de allra gladaste under de där första borgerliga regeringsveckorna. När andra ministrar avgick så gjorde Odell spektakulära studiebesök. När andra trevade sig fram så gjorde han politiska utspel.

Han var en av tre ministrar som varit statsråd tidigare. Han var snabbt varm i kläderna medan övriga i princip saknade erfarenhet av regeringskansliet. Han skrattade förtjust inför pressuppbådet när han träffade Cevians Christer Gardell, finansmarknadens just då mest omskrivne. Han tog en öppen konflikt med Maud Olofsson om vem som skulle sköta utförsäljningen av de statliga företagen - näringsministern eller finansmarknadsministern - och vann!

En start i eufori. Sedan gick det över styr. Han har för många arbetsuppgifter, säger nu en del av hans försvarare. Det gör de sannolikt mot bättre vetande.

Odell är inte departementschef. Han har ansvar för två politiska områden som borgerliga regeringar vill styra så lite som möjligt. Det som måste göras på finansmarknaden sköts av Finansinspektionen. Det som måste göras i förhållande till kommunerna sköts i allt väsentligt av finansministern.

Således: Det som återstår är utförsäljningen av ett antal statliga företag. D v s ett enda uppdrag som nu utvecklats till att vara inte bara en ideologisk och samhällsekonomisk härdsmälta utan en nästan osannolik historia om dåligt omdöme, bristande handlag, snubbel och jäv.

Det mest förbluffande i hela historien är att Odell så sent som för bara några veckor sedan fortsatte att ploga ned sig själv i Carnegie-spåret. Mitt i oredan - när de flesta andra såg att det höll på att gå åt skogen - rekryterade han ytterligare en politisk medarbetare från Carnegie: En person som fram till dess ansvarat för företagets regelverk och som nu lyftes upp till positionen som statssekreterare vilket i praktiken är en slags vice-minister-post.

Mats Odell tycks ha gått med öppna ögon rakt in i eländet. Frågan är: Varför?