Artikel publicerad på DN Debatt 20080215

Regeringens initiativ att tillsätta en parlamentarisk beredning för att lägga fast den framtida svenska klimatpolitiken var framsynt. Klimatfrågan är vår tids politiska utmaning. Insatser behöver vidtas på i stort sett samtliga samhällsområden. Alla medborgare och företag berörs. Många av de nödvändiga åtgärderna kräver långsiktighet. Därför behövs också en bred enighet över blockgränserna.

Tyvärr har ännu inte företrädarna för regeringspartierna kunnat axla det ansvar som lagts på dem i Klimatberedningen för att nå den breda överenskommelse som vårt land behöver. Inte heller var det till hjälp att statsminister Fredrik Reinfeldt mitt under förhandlingarna gick ut och angrep våra förslag till beredningen.

Vi vill dock räcka ut handen och göra upp. De politiska partierna har en unik chans som vi inte får försitta genom kortsiktigt partipolitiskt tänkande.

Det vetenskapliga rådet och alla partier i Klimatberedningen är eniga om att Sverige ska minska sina utsläpp av klimatgaser med 75-90% till 2050. Denna gemensamma utmaning måste mötas genom att utsläppen minskas i jämn takt under hela perioden. Vi får inte förstöra förutsättningarna för svensk industri och konkurrenskraft genom att göra lite i början och mycket i slutet. En sådan strategi skulle öka kostnaderna och påfrestningen på vårt samhälle.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har därför föreslagit att Sverige ska ha ett ambitiöst nationellt mål som gör att vi kan ställa om Sverige i lugn takt till 2050. Vi bör minska våra utsläpp med 40 % till år 2020 i förhållande till nivån 1990 och sedan fortsätta mot det gemensamma målet 2050.

En sådan målsättning skulle dessutom ligga bättre i linje med vårt globala klimatansvar. EU kräver efter FN-mötet i Bali att de industrialiserade länderna ska minska sina utsläpp med mellan 25 % och 40 %. Om Sverige ska ta ledartröjan i det globala klimatarbetet kräver det att också vi axlar denna målsättning. Detta är inte minst viktigt inför det svenska ordförandeskapet i EU 2009.

Ett mål om 40 % utsläppsminskningar är inget unikt. Angela Merkel och den tyska regeringen har uttalat ett mål om 40 % utsläppsminskningar till 2020. Det är helt enkelt en nivå som är rimlig om vi ska klara att möta hotet från klimatförändringarna. Därtill är vi övertygade om att svenska företag har allt att vinna på att ligga i framkant i utvecklandet av framtidens teknik.

Trots att vi har en ambitiösare målsättning än regeringspartierna vill vi inte beskatta elintensiv industri mer än idag. I stället vill vi investera Sverige bort från oljeberoendet. Vi är övertygade om att det är fullt realistiskt att ställa om Sverige och svensk industri om vi väljer att prioritera insatser som stimulerar alternativen.

Vi vill kombinera denna strävan att ta vårt nationella ansvar för klimatförändringarna med ett ambitiöst internationellt mål. Vi är beredda att ansluta oss till regeringspartiernas målsättningar för internationella insatser. Detta gäller såväl internationella åtgärder som mål för utsläppsreduktioner i andra länder.  Regeringspartierna borde därför kunna gå oss till mötes om det nationella målet.

Bara om vi har ett ambitiöst nationellt mål, om vi fortsätter gå före och driva på utvecklingen, kan de så kallade flexibla mekanismerna för internationella insatser vara ett viktigt bidrag till tekniköverföring och att lösa de internationella klimatproblemen.

Gör man inte den egna hemläxan riskerar de flexibla mekanismerna istället att bli ett modernt avlatsbrev, där vi tvingar u-länderna att bära bördorna för vår klimatförstöring, istället för att bidra till att lösa u-ländernas klimatproblem.

Vi är vana att ta ansvar för landet, vi har inte råd att äventyra svensk industris position genom att skjuta en allt större börda på framtiden. I stället behöver svensk industri veta vilka villkor som gäller framöver. De behöver stöd för investeringar i ny teknik och för att ställa om. Därför är en bred klimatpolitisk överenskommelse så viktig. Vi hoppas att också regeringspartierna är beredda till en sådan överenskommelse.

Mona Sahlin (s), Lars Ohly (v),  och Maria Wetterstrand (mp)