”Framtidens EU med ett nytt fördrag”
Tal av Margot Wallström

Riksdagens andrakammarsal
7 mars 2008, Stockholm

Det talade ordet gäller!

Tack Mona!
Kära åhörare, fackliga företrädare och partikamrater!

Vid 90-talets början diskuterades frågan om ett svenskt EU-medlemskap hett i det socialdemokratiska partiet. Den svenska neutralitetspolitiken hade under lång tid hindrat Sverige att ta steget fullt ut. Men kanske var så att den dåvarande EU-kommissionens ordförande Jaques Delors ¬– med bakgrund i den franska fackföreningsrörelsen och socialistregeringen – som genom sin kamp för det sociala Europa fick oss svenska socialdemokrater att lyfta blicken.

Och när Delors uttalade de bevingade orden ”man kan inte bli förälskad i den inre marknaden”, var det nog många i arbetarrörelsen – inte bara den svenska – som började inse att det europeiska samarbetet inte bara handlade om fri rörlighet för företag och kapital. Europatanken byggde på något mer. Något som sträcker sig bortom kortsiktiga egenintressen. Något som sträcker sig över och binder samman generationer av européer. Det handlade om våra gemensamma värderingar. Om solidaritet, frihet, jämlikhet och rättvisa.   

Naturligtvis var det många på den tiden som ställde sig tveksamma inför det nya Europa som formades. Skulle verkligen vi i Sverige vara med i den utvecklingen? Murens fall 1989 fick i alla fall mig och många andra att inse att vi inte kan stå vid sidan av. Europa hade fått en chans att återförenas och att skapa fred och välstånd. Det ville vi inte gå miste om.

Om Jacques Delors fick oss att lyfta blicken, så var det Ingvar Carlsson som fick oss att fästa den – på Europa. Vid öppnandet av den socialdemokratiska partikongressen i september 1990 inledde Ingvar med följande:

”Det var år 1989 det hände, kommer vi att säga. Det var då den folkliga och fredliga revolutionen exploderade i de kommunistiska östländerna.
Det var då det hände. Men det var sedan det började.
Det är inte revolutionen som är starten på det nya – den är snarare slutpunkten för det gamla, uppgörelsen med det förlegade, det förhatliga. Det nya, det bättre, lyfter inte som fågel Fenix ur askan av det förkastade. Det växer fram, steg för steg. Det är en lång process. Det tar tid.
Det är nu det börjar.
Ett nytt Europa växer fram. Så mycket av det vi drömt om, så mycket av det vi stått upp för och så mycket av det vi vill se förverkligat ligger plötsligt inom räckhåll.”     

Det europeiska samarbetet är fortfarande en process. Och det borde vara något socialdemokrater känner igen. Det tar tid att tillsammans skapa de lösningar vi behöver för att möta våra gemensamma problem. Men nu är vi med och påverkar. Vi behöver inte drömma längre. Sveriges roll i Europa och samarbetets färdriktning och profilering är vad vi själva gör den till.

Sverige har redan påverkat EU:s dagordning och utveckling. EU har fått en alltmer nordisk socialdemokratiskt influerad agenda med miljöfrågor och kampen mot arbetslöshet, med ökade insatser för öppenhet och offentlighet. Utan Sveriges och de övriga nordiska ländernas bidrag skulle inte frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män fått den uppmärksamhet den nu har. När man undrar hur man ska komma tillrätta med demografin i vårt numera grånande Europa, sneglar man gärna på Norden med dess utbyggda välfärdssystem, som tycks fungera både för stora och små och inte minst för den avgörande faktorn, nativiteten.
I debatten om EU:s politik för tillväxt och sysselsättning – den så kallade Lissabonstrategin – ses just den "nordiska sociala modellen" som en förebild. Och i diskussionerna på Europanivå om hur vi möter globaliseringens utmaningar, har den nordiska "flexicuritymodellen" lyfts fram, där kombinationen mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaderna i Sverige och Norden gett goda resultat.  

Men – det finns ju alltid ett ”men” – trots att Sverige gör skillnad i EU, kan vi se att samarbetet är långtifrån perfekt. Det ligger i ett  gränsöverskridande samarbetes natur att politiken och besluten inte kan tillfredställa alla. De är av nödvändighet kompromisser mellan 27 medlemsländers särintressen och hela skalan av politisk åskådning.

EU är ju också en ny form av gränsöverskridande och transnationell demokrati. Vi måste ständigt finna nya vägar för att få detta samarbete att fungera bättre. Och att hitta metoder för demokratin att flytta upp på europeisk nivå.

Vissa politikområden på EU-nivå behöver ses over. Och naturligtvis behöver EU:s beslutsstrukturer moderniseras. Man kan inte sköta en union med 27 medlemmar med en struktur som är byggt för en gemenskap för sex länder. Man kan inte möta dagens och framtidens utmaningar med metoder som utvecklades under 50-talet.

Nu står vi inför en ny verklighet. Det som tidigare var ”morgondagens” hot är redan här: spridning av massförstörelsevapen är en verklig risk idag, liksom terrorism, stater i upplösning, organiserad brottslighet, människohandel, störningar i energiförsörjningen, arbetslöshet, sociala klyftor, fattigdom, en åldrande befolkning och – inte minst – klimatförändringen.

Denna nya verklighet för Europa – antalet länder som gått samman och de utmaningar och möjligheter de står inför – ställer grunderna för samarbetet på hårda prov. Beslutsstrukturerna måste demokratiseras, moderniseras och effektiviseras. Och politiken verklighetsanpassas.

De fördragsändringar som gjordes 1997 i Amsterdam och tre år senare i Nice var inte tillräckliga för ett fungerande utvidgat samarbete. Men när EU:s stats- och regeringschefer för tre och ett halvt år sedan kom överens om det konstitutionella fördraget sade fransmännen och nederländarna nej.

Reaktionerna lät inte vänta på sig – och inte domedagsprofetiorna heller – och många talade om att EU befann sig i en djup kris.

Vägen som valdes var den så kallade reflektionsperioden. Och så presenterade jag själv Plan D, som i demokrati, dialog och debatt – något som måste gå utöver och längre än att sköta fördragsfrågan. Det handlar om att demokratisera EU! Vem hade då vågat förutspå att EU-länderna en dag skulle komma överens om ett nytt fördrag som banar väg för ett mer demokratiskt och effektivt EU?

Och ändå är det precis det som har hänt. Trots alla motsättningar har samtliga EU-länder enats om att gå vidare med det så kallade Lissabonfördraget, som stats- och regeringscheferna undertecknade på luciadagen förra året och som nu håller på att ratificeras i medlemsländerna. Fem medlemsländer har hittills ratificerat fördraget och Irland kommer som enda EU-land att hålla en folkomröstning, senare i vår.

Vad innebär då detta nya fördrag? Är det ”ett socialdemokratiskt partiprogram”, som femtio unga borgerliga politiker varnade för i Expressen förra året?

Låt mig ge tre argument för:
 
För det första: EU:s sociala dimension stärks
• En social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft, full sysselsättning och sociala framsteg blir en uttalad målsättning för EU.
• Lissabonfördraget innehåller en socialklausul som innebär att EU vid utformningen och genomförandet av all sin verksamhet måste ta hänsyn till sociala frågor – bland annat hög sysselsättning, fullgott socialt skydd och kamp mot social utestängning.
• Stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande. Stadgan innehåller bland annat ett avsnitt om solidaritet, med en rad rättigheter och principer av direkt relevans för arbetsmarknaden och sociala frågor, exempelvis arbetstagares rätt till information och samråd inom företaget, rätt att förhandla om kollektivavtal, rätt att tillgripa kollektiva åtgärder, skydd mot uppsägning utan saklig grund, rätt till social trygghet och socialt stöd. EU:s institutioner måste respektera de rättigheter som är inskrivna i stadgan. Samma sak gäller för medlemsländerna när de genomför EU:s lagstiftning. Att stadgan omnämns i Lissabonfördraget ger inte EU fler befogenheter, men det stärker medborgarnas fri- och rättigheter. Och det ger medborgarna mer moderna rättigheter, exempelvis vad gäller datasäkerhet.
• Dessa ändringar stärker förutsättningarna för ett mer socialt Europa. Genom att vi klargör vad EU ska göra och inte göra, genom att fastställa vilka principer som EU-institutionerna ska följa och vilka rättigheter som ska respekteras och skyddas, minskar vi EG-domstolens tolkningsutrymme och undviker på så sätt fler Lavaldomar i framtiden.

För det andra: EU blir mer demokratiskt
• Ministerrådets beslutsregler ska bygga på jämlikhet mellan länder och medborgare. Och när rådet sammanträder blir mötena öppna för allmänheten, där man kan följa vad ministrarna debatterar om. Alla steg i riktning mot ökad öppenhet är principiellt viktiga eftersom man inte kan gå tillbaka.
• Det folkvalda Europaparlamentet får mer makt, bland annat inom jordbrukspolitiken, EU:s budget och frågor kring brottsbekämpning. 
• De nationella parlamenten får mer inflytande och vakar över att närhetsprincipen (subsidiaritetsprincipen) följs.
• EU ska föra en dialog med det civila samhället och de representativa organisationerna. Nu skrivs den principen in i fördragen.
• Medborgarna kan ta ett så kallat medborgarinitiativ för att påverka EU-arbetet. Om minst en miljon medborgare går samman kan de uppmana EU-kommissionen att lägga fram ett lagförslag.

För det tredje: EU blir mer effektivt
• Färre beslut kräver enhällighet. Det betyder att det blir svårare för ett enda land att blockera ett beslut. Men försvars- och säkerhetspolitiken och skattepolitiken är fortfarande medlemsländernas eget ansvar.  Ingenting av detta kan tvingas på medlemsländerna.
• För att EU-arbetet ska få mer kontinuitet får Europeiska rådet en fast ordförande.
• För att öka sin närvaro på den internationella arenan får EU en hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Han heller hon kommer att bistås av en nybildad avdelning för yttre åtgärder.
• De EU-länder som vill gå längre än andra länder inom ett visst område kan lättare göra detta inom ramen för ett så kallat fördjupat samarbete.

Jag är medveten om att allt detta verkar ganska abstrakt. Men jag har börjat tänka på det hela som ett recept. Det viktigaste är ingredienserna är de rätta så att man får ett bra resultat. Men det handlar trots allt om våra rättigheter och vår framtid. Men också om vår historia. Tänk vilken fantastisk utveckling vi fått se bara under vår livstid. Vi delar inte längre upp Europa i ett öst och ett väst! Vem kunde tro för 10-15 år sedan att sjugosju länder – med olika bakgrunder, kulturer, språk och historia – skulle samlas runt ett och samma bord för att diskutera gemensamma frågor, problem och möjligheter? Och att de skulle lyckas enas kring att stifta lagar för att förbättra vardagen för sina medborgare?

Det är något enastående vi ser hända. Något alldeles unikt i världshistorien. Ett samarbete som pågått under 50 år som gett fred, välstånd och stabilitet. Och nu har vi ett nytt fördrag som ger samarbetet kraft och effektivitet i en föränderlig värld.     

Jag hoppas att EU-länderna snabbt ratificerar Lissabonfördraget, så att vi äntligen kan koncentrera oss på det politiska innehållet i vårt arbete. Vi måste kunna leverera konkreta politiska resultat.

Tack vare det nya fördraget kan EU bättre möta de utmaningar som världen står inför. Jag vill framför allt nämna två, som jag uppfattar som de mest brådskande: EU:s roll i globaliseringen och hållbar utveckling.

Hur tacklar vi globaliseringen? Jag vet att farhågorna är stora i många länder. Kanske inte lika mycket här i Sverige som i exempelvis Frankrike, men det rör jobben och hur vi ska lyckas försvara det välfärdssystem vi har byggt upp gemensamt här i landet.

Men globaliseringen kan vara en stark positiv kraft. I utvecklingsländerna bidrar den till att lyfta miljontals människor ur fattigdom. Den gör den sammanlagda kakan större, så att förhoppningsvis fler kan få en bit.

Men den innebär också att Europa möter alltmer konkurrens från framväxande länder som Kina och Indien, som håller på att ta över en stor del av världens tillverkningsindustri.
Därför är det viktigt att vi aktar oss för förrädiska lösningar. Protektionism fungerar inte. Om vi vill ha ekonomisk tillväxt måste vi bedriva handel med hela världen.

Historien visar att det är just handeln och mötet mellan människor och kulturer som berikar våra civilisationer. Den tekniska utvecklingen gör att det är illusoriskt och farligt att tro att man kan isolera sig. Vi bör se globaliseringen som en möjlighet snarare än ett hot.

Faktum är att EU – och Sverige – står sig väl i den globala konkurrensen. Förutsättningarna är goda när det gäller produktivitet, jordbrukspotential, tillväxt inom tjänstesektorn, livskvalitet och väl fungerande välfärdssystem. Det gäller bara att vi investerar i framtiden genom att satsa på bland annat utbildning, forskning, aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetskraftsinvandring, barnomsorg, goda arbetsvillkor och bra arbetsmiljö. Det gör oss starkare i konkurrensen.

I stället för att frustrerat skälla på globaliseringen bör vi fråga oss om våra politiska och ekonomiska vägval fortfarande leder åt rätt håll och garanterar en konkurrenskraftig ekonomi, hållbara välfärdssystem och en sund miljö.

Den andra frågan – den riktigt stora utmaningen är hållbar utveckling. EU har som bekant mångdubblat sina initiativ inom miljö och folkhälsa. Initiativen gäller bland annat avfallstransporter, minskad vattenförorening, kemikalier, avfallsinsamling och skydd av den biologiska mångfalden. Det är rörande när också etablerade politiska partier först nu upptäcker EU:s roll i miljö- och klimatarbetet. 

Men den största utmaningen är förstås kampen mot den globala uppvärmningen och de sociala konsekvenser som den kommer att innebära i form av ökad migration – och ett ökat socialt tryck på våra storstäder. Det är som Mona har sagt: ”Vi har inget klimathot framför oss, vi lever i en klimatkris!”

Det får mig att tänka på Bremley från Meghalaya, nära Himalaya, som betyder "where the clouds come home" ("där molnen bor"), som har berättat att hans hemtrakter brukade vara den mest regniga och våta platsen på jorden. Men nu måste kvinnorna gå 3-5 kilometer för att hämta vatten.  Vi har bara sett början på hur klimatförändringen påverkar livsmedelsförsörjningen.
De senaste vetenskapliga rönen talar sitt tydliga språk: Om vi inte agerar, finns det risk att temperaturen ökar med fem grader under det närmaste seklet. Konsekvenserna skulle bli ödesdigra: oväder, översvämningar, klimatflyktingar, livsmedelsbrist, m.m.

Redan nu bor 80 % av EU:s medborgare i städer. Det är två sidor av samma mynt. En globalisering och ekonomisk tillväxt som sker på bekostnad av miljön och människor. Vi behöver globalisering och ekonomisk tillväxt för att utrota fattigdom, bekämpa miljöproblemen och stärka vår välfärd. Men frågan är vilken riktning utvecklingen ska ta.

Enligt EU:s fördrag är hållbar utveckling – med tonvikt på miljöskydd och förbättring av miljön – en övergripande målsättning som också definierar EU:s roll i världen. Hållbar utveckling är med andra ord en europeisk vision, ett europeiskt projekt! Och vi kan inte ha en mer storartad övergripande målsättning.

Det nya fördraget går ett steg längre och innehåller en tydligare definition av hållbar utveckling. För första gången blir klimatförändringen och energisäkerhet uttryckligen ett ansvar för EU. Medlemsländerna ges möjlighet att agera gemensamt i att minska utsläppen av växthusgaser. Och att tala med en röst med Ryssland och EU:s övriga leverantörer av gas och olja.

EU har redan ensidigt satt sig som mål att minska sina växthusgasutsläpp med minst 20 % och att öka den förnybara energins andel av energikonsumtionen till 20 % fram till 2020. Och kommissionen har nyligen föreslagit åtgärder för en kraftigt ökad användning av förnybara energikällor i EU-länderna. Samtidigt fastställdes bindande mål som regeringarna ska uppfylla. 

Jag tror att klimatfrågan kanske tydligast visar hur framtiden för det europeiska samarbetet kommer att se ut – att vi måste samarbeta för att möta de globala utmaningarna. Och att EU-politik är inrikespolitik! Men detta gäller även andra frågor som direkt eller indirekt påverkar vår välfärd, alltifrån hur vi skapar jobb och ökar arbetstagarnas trygghet och rörlighet på den gemensamma europeiska arbetsmarknaden, till hur vi hanterar immigration och integration.

Lissabonfördraget har inte svaren på alla dessa frågor.  Varken Sveriges grundlag eller EU:s fördrag avgör vår och våra barns och barnbarns välfärd. Det avgörande är politisk vilja, att vi både gör rätt saker och att vi gör det på rätt sätt.
 
Med fördraget har vi skapat bättre förutsättningarna att stärka politikens möjligheter att påverka både vår vardag och utvecklingen i världen. Nu gäller det att bestämma vilka värderingar som ska styra och vilken politik som ska föras.

Vilka som kommer att besluta om detta avgörs i valet till Europaparlamentet i juni 2009 och i riksdagsvalet 2010. Då väntar stora och avgörande frågor:

Hur ska Lissabonstrategin utvecklas efter 2010? På vilket sätt ska EU:s budget och jordbrukspolitik ändras? Vad ska följa på Kyoto-protokollet? Vad kommer att hända med EU:s strategi för hållbar utveckling? Kan vi skapa en gemensam asyl- och flyktingpolitik?   Kommer jämställdhetspolitiken att gå i stå? Kommer det fortsättningsvis bara vara män som sitter på de höga EU-posterna? Hur ska EU:s förnyade sociala agenda se ut? Hur garanterar vi likabehandling av arbetstagarnas villkor och rättigheter?

För att forma det nya och det bättre Europa måste vi socialdemokrater – som Anna Lindh en gång sa – visa att: ”det europeiska samarbetet inte stannar vid ekonomi och handel. Vi arbetar för ett Medborgarnas Europa med en stark demokratisk förankring där jobben, jämställdheten, miljön och den sociala tryggheten står i centrum.”  

Däri ligger framtidens EU.

Tack!