Den svenska modellen med kollektivavtal för att reglera löne- och anställningsvillkor är hotad. Vi ser dagligen exempel på hur utländska företag konkurrerar med lägre löner och farliga arbetsmiljöer. EG-domstolens utslag i det så kallade Lavalmålet spär ytterligare på farhågorna för ett system som sorterar människor efter ursprung och där löntagare skall tävla om jobben med lägre löner.

Det är självklart att människor skall kunna röra sig fritt och arbeta vart de vill i EU. En gemensam arbetsmarknad i Europa är viktig, men den får inte utnyttjas till för att pressa lönerna nedåt eller hota rätten att teckna kollektivavtal. Regeringen måste bestämt ta avstånd från en utveckling där löntagare ställs mot löntagare och där seriösa företag konkurreras ut.

Idag går remisstiden ut för den utredning som letts av Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth med anledning av Lavaldomen. Kampen för svenska kollektivavtal på svenska arbetsplatser handlar om att alla arbetstagare skall behandlas lika, om allas lika rätt till likvärdiga löner och arbetsvillkor oavsett nationalitet. Det är därför oroande att utredningen föreslår att utländska företag som kan visa upp kollektivavtal från ett annat land, och där villkoren ligger på en likvärdig nivå som i ett svenskt avtal, inte är skyldiga att teckna avtal med det svenska facket.

Det innebär att facket är tvunget att acceptera avtalet utan kontrollmöjligheter vilket öppnar upp för kryphål. Risken är stor att det kommer att finnas utländska företag som har två avtal för anställda: ett falskt som de visar upp i Sverige och ett annat som gäller i deras hemland. Även strejkrätten begränsas genom att den bara får användas för att hävda minimivillkor och inte likabehandling. Vi förväntar oss att regeringen med kraft avvisar dessa förslag.

Men det räcker inte med att problemet löses i Sverige, miljoner löntagare berörs runt om i Europa. Med den dåres envishet har vi upprepat att regeringen måste ta strid mot de krafter i Europa som vill pressa arbetsvillkoren nedåt. Varje gång har vi mötts av ointresse och nonchalans.

Statsministern har deklarerat i riksdagen att han inte kan springa med lappar från en orolig opposition på toppmöten och utrikesministern tråkas ut av allt tjat om löntagarnas rättigheter. Arbetsmarknadsministern sitter tyst när oroliga kollegor från Tyskland, Frankrike och Spanien varnar för lönedumpning och är mer än ovillig när vi krävt att regeringen skall ställa sig bakom målsättningen att EU aktivt måste verka för att stärka löntagarnas ställning och för en sund utveckling av arbetslivet.

En sådan häpnadsväckande passivitet från den svenska regeringens sida inger inte förtroende. Tomt prat duger inte och det löser inga problem. Inte heller duger argumentet om att det bara är några få arbetstagare från andra EU-länder som jobbar i Sverige, så kallad utstationerad arbetskraft – ingen vet egentligen hur många de är. Dessutom bedriver allt fler utländska företag verksamhet i Sverige. Frågan om dessa arbetstagares villkor blir mer angelägen ju längre tiden går.

Regeringen måste bestämt ta avstånd från en utveckling där löntagare ställs mot löntagare och där seriösa företag konkurreras ut. Inför det svenska EU-ordförandeskapet uppmanar vi den svenska regeringen att aktivt driva följande krav:

Ta fram en strategiplan inför ordförandeskapet som innehåller konkreta förslag över hur dagens regler för dem som arbetar tillfälligt i ett annat EU-land kan ändras för att garantera principen om lön för lika arbete. EU:s lagstiftning måste ändras så att vi slipper framtida Lavalfall.

Den fria förhandlingsrätten, konflikträtten och rätten att behålla den svenska kollektivavtalsmodellen måste gå före den fria rörligheten på den inre marknaden. Vi föreslår att EU antar ett socialt protokoll som klargör balansen mellan den fria rörligheten och de fackliga rättigheterna. ?

Öppna upp delar av EU:s lagstiftning, det så kallade utstationeringsdirektivet, så att likabehandling av löntagare kan ske oavsett om de kommer från Lissabon, Paris eller Riga. Direktivet måste ändras för att säkerställa möjligheten att med kollektivavtal upprätthålla principen om lika lön för lika arbete. Alla löntagare i Europa skall omfattas av anställningsskydd som kräver saklig grund för uppsägning. Idag saknas sådana gemensamma minimiregler.

Jobbkrisen i Europa har visat att konsekvenserna av Lavaldomen nu realiserats. När arbetslösheten stiger blir klimatet hårdare på arbetsmarknaden. Den senaste tidens strejker i Storbritannien är ett uttryck för den ilska människor känner för ett EU som sätter marknaden före människan. Det är en oacceptabel utveckling. Vi kräver ett rättvist Europa där företagen konkurrerar med kompetens och effektivitet, inte med låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Vi står upp för ett öppet Europa. Men den fria rörligheten måste bygga på rättvisa. EU:s inre marknad är inte målet för vårt gränsöverskridande samarbete, utan ett verktyg för sociala framsteg och hållbar utveckling. Målsättningen med regeringens politik i Sverige och Europa verkar vara den motsatta. Regeringens passivitet och ovilja att lyfta löntagarfrågor tyder på att den vill använda EU för att rasera den svenska arbetsmarknadsmodellen.

HANS TILLY

SVEN-ERIK ÖSTERBERG