Marie Granlund och Mikael Damberg på Newsmill idag:

I veckan presenterades regeringens förslag om hur mer av högskolans resurser kan fördelas efter kvalitet. Arbetet inleddes genom en utredning som initierades av oss socialdemokrater, och det finns bred konsensus både i riksdagen och i högskolevärlden om att kvalitet ska premieras. Ändå har regeringen lyckats isolera sig och skapa hård konflikt om hur kvalitet ska definieras och mätas.

Vi kommer inte heller att acceptera resursfördelningssystem, vare sig på utbildningens eller forskningens område, som är konstruerade så att vinnarna och förlorarna är givna på förhand. Kvalitet ska mätas på lika villkor. Det skriver Marie Granlund (s) utbildningspolitisk talesperson och Mikael Damberg (s) ansvarig för högskolepolitiska frågor.

Regeringen har presenterat ett förslag som med Universitetskanslern Anders Flodströms ord innebär att vi: " i fortsättningen alltså inte [kommer] att vare sig kunna få syn på eller kunna kräva åtgärder för exempelvis sjuksköterskeutbildningar som inte håller måttet." Regeringen undergräver därmed det starka förtroendet för kvaliteten på svensk högskoleutbildning. Den misstroendeförklaring som regeringen därmed riktar mot Universitetskanslern är unik i sitt slag och kan få stora konsekvenser. Domen faller hård mot Högskoleminister Tobias Krantz som har misslyckats med sin första större insats. Men ansvaret faller inte bara på honom utan delas med hans chef Utbildningsminister Jan Björklund och resten av den borgerliga regeringen som nu väljer att ta strid med akademin i den centrala frågan om hur kvaliteten på utbildningen vid universitet och högskolor ska säkerställas.

I flera år har representanter för studenter, lärare, rektorer och ansvariga myndigheter arbetat hårt och seriöst för att komma fram till ett långsiktigt hållbart förslag med bred förankring. De är - något förenklat - överens om att kvalitet ska mätas efter hur studenterna utvecklas i kunskaper och analysförmåga. Hela utbildningen, inte bara sluttampen, ska bedömas. Regeringen har valt att kasta dessa förslaget i papperskorgen och vill istället begränsa granskningen av kvaliteten till att läsa examensarbetet och låta studenterna berätta långt senare vad de tyckte om sin utbildning.

Detta menar vi är ett misstag. Man kan inte bedöma till exempel lärarstudenter enbart efter hur bra de är på att skriva om hur man lär ut, deras förmåga att lära ut måste också bedömas. Framför allt måste även utbildningens kvalitet, inte bara studenternas prestationer, granskas. Regeringens förslag har dömts ut av en närmast enhällig högskolesektor, bland annat av Högskoleverket som kallat förslaget "amatörmässigt och lekmannamässigt". Flera sakkunniga varnar för att svenska lärosäten kan få det betydligt svårare att bli erkända utomlands och att regeringens förslag bryter mot internationella åtaganden. Men när regeringen slåss mot högskolornas förslag hävdar de att man slåss för akademins frihet. Det går inte ihop.

Vi tror att det är ett stort misstag att driva genom en så viktig reform mot högskolesektorns vilja. Även om man anser att det förslag som Högskoleverket, lärarna, studenterna och de flesta rektorer är överens om har brister, borde de borgerliga ta intryck av att så gott som alla dömt ut regeringens förslag.

Samma haveri drabbade regeringen när det gäller de nya reglerna för att fördela resurser till forskning efter kvalitet. De sakkunniga i Vetenskapsrådet föreslog helt enkelt att regeringens nya modell inte skulle verkställas, eftersom den är sämre än dagens. En förklaring till regeringens oförmåga att leverera resultat i de stora frågorna kan vara att man varit alltför fokuserad på de mindre - symbolfrågor som kvotering och kårobligatorium. Ideologiska skygglappar och en iver att rensa ut regler ur högskoleförordningen har varit viktigare än att föra en dialog som ger akademin inflytande.

Under den socialdemokratiska regeringsperioden skapades mer än 100 000 nya högskoleplatser. Målet om minst en högskola i varje län uppnåddes, och fyra högskolor utvecklades till fullfjädrade universitet. Givetvis fick vi ibland kritik för vår politik. Men ingen kunde ifrågasätta att vi verkligen ville något med högskolan. Högre utbildning och forskning av hög kvalitet skulle finnas i hela landet. Samverkan mellan näringslivet, akademin och det övriga samhället skulle stärkas och begåvning, inte bakgrund, skulle väga tyngst både när det gällde att få en studieplats eller en forskningstjänst.

Ett av de första områden vi rödgröna enades om i opposition var att stärka utbildningskvaliteten genom ökade resurser till undervisningstid och karriärvägledning. Vi socialdemokrater vill utfärda ett nytt löfte: vi kommer inte bara att satsa mer än de borgerliga. Vi kommer att lyssna mer också.

För oss är akademisk frihet mer än bara avreglering och privatisering, det handlar också om att ge reellt inflytande och visa respekt för rektorernas, lärarnas och studenternas åsikter. Vi kommer inte heller att acceptera resursfördelningssystem, vare sig på utbildningens eller forskningens område, som är konstruerade så att vinnarna och förlorarna är givna på förhand. Kvalitet ska mätas på lika villkor. Kvalitetssystem ska leda till att högskolor försöker förbättra och utveckla sin egen verksamhet, inte till att de försöker rekrytera andra studenter.

Marie Granlund och Mikael Damberg
Anmäl