Mona Sahlin efter Afghanistanresan: Svenskt bistånd måste öka
och få lika mycket tyngd som den militära insatsen. 

På det lokala kvinnohuset i Mazar-e Sharif möter jag två kvinnor som kandiderar till parlamentet i höstens afghanska val. De är modiga och starka. De vågar ställa upp trots en allvarlig hotbild.

"Vi har svårt att få resurser till vår kampanj. Men värst är de hot som vi och många andra kvinnliga kandidater utsätts för. Vi måste ställa upp för att få till en förändring för alla våra systrars skull", berättar de.

Under mitt besök i norra Afghanistan förra veckan reste jag långt bakåt i tiden. Som bekant är Afghanistan ett av världens allra fattigaste länder. Århundraden av krig och kamp mellan stormakter har hindrat utveckling i området, och tillgång till sjukvård och utbildning är nästan obefintlig på landsbygden. Levnadsstandarden är inte sällan i nivå med svenskt 1800-tal.

I byar jag passerade föder kvinnor i hemmen - utan hjälp av utbildad personal, utan tillgång till rent vatten. Komplikationer i samband med graviditeter och förlossningar utgör den direkta orsaken till nästan hälften av alla kvinnliga dödsfall.

Det som skiljer Afghanistan från många andra u-länder är att kvinnorna så uppenbart har det mycket sämre än männen. Ett tydligt exempel är läskunnigheten: den är dubbelt så hög bland män som hos kvinnor, ändå är den genomsnittliga läskunnigheten så låg som 25 procent. Kampen för att utbilda flickor möter dessutom aktivt motstånd. Kvinnliga lärare hotas regelbundet. Vattnet i en flickskola i det område jag besökte hade nyligen förgiftats.

Jag reste till Afghanistan för att få en egen bild av utvecklingen och bedöma de insatser - både militära som civila - som nu görs av Sverige och världssamfundet. Efter den så kallade Kabulkonferensen finns flera konkreta tidsplaner. De afghanska myndigheterna ska exempelvis ta över ansvaret för säkerheten i alla landets provinser senast år 2014. Biståndet har redan fördubblats fyra gånger sedan 2001. Men tyvärr innebär svindlande korruption och ett alltför svagt FN att många hjälpinsatser aldrig når fram.

Få insåg inledningsvis de enorma hjälpbehoven. På samma sätt var det alltför få som reagerade när talibanerna stenade kvinnor som hängdes från ribborna i Ghazistadion i Kabul, eller när kvinnor förbjöds att arbeta och flickor från åtta års ålder bannlystes ur skolorna. Men den 11 september 2001 reagerade alla. Plötsligt kom insikten: talibanernas maktövertagande hade banat väg för en hänsynslös regim som hotade inte bara de afghanska kvinnorna, utan hela världen.

Under mitt besök i Afghanistan såg jag små ljusglimtar och spirande hopp. Andelen barn i skolan har sexdubblats jämfört med talibanstyrets sista år. Flickornas andel ökar också. Barnadödligheten minskar och eftersom kvinnlig sjukvårdspersonal nu åter tillåts ökar bassjukvården snabbt. Affärer och vägar runt Mazar-e Sharif är fyllda av varor och liv. Män i ljusa rockar och kvinnor i burka eller slöja rör sig fritt i staden.

Jag mötte kvinnliga läkare som tillverkade benproteser på löpande band. Jag mötte kvinnor som studerat till advokater för att förhindra att fler afghanska kvinnor döms för "rymning från hemmen" - ett brott kvinnor åtalas för trots att det inte längre finns kvar i lagen.

Sakta vrids klockan framåt i Afghanistan. Nya möjligheter för både kvinnor och män skapas.

Men för att lyckas kommer de att behöva vår hjälp och vårt stöd. Sverige är sedan länge en av Afghanistans största biståndsgivare. Men det råder i dag en obalans mellan militära och civila insatser. Vi socialdemokrater vill gå vidare och öka det svenska utvecklingssamarbetet med afghanska myndigheter till en nivå som minst motsvarar de nuvarande kostnaderna för den militära insatsen. Om säkerhetsläget utvecklas positivt närmar vi oss en tidpunkt för när den svenska militära insatsen kan minskas.

För mig är det viktigt att det civila biståndet får fortsätta under lång tid - och finns kvar långt efter att vårt militära engagemang avslutats.

MONA SAHLIN