Artikel publicerad i Dagens Industri 25 november 2011

Utgångspunkten för all offentlig finansiering bör vara att skattemedel ska användas för medborgarnas bästa. Eventuella överskott ska komma antingen verksamheten eller skattebetalarna till del. Som finansieringen av privat drivna välfärdsföretag är utformad kan detta knappast sägas vara fallet idag.

Problemen med läckage av skattemedel i välfärden är omfattande. Idag ägs majoriteten av de stora koncernerna inom vård och skola av riskkapitalbolag som är registrerade i länder med mycket låga företagsskatter. Genom internlån till skyhög ränta blir vinsten i Sverige minimal. Detta leder till att många av de stora välfärdskoncernerna i princip inte betalar skatt i Sverige. 

Det är inga små summor det handlar om. Enligt den senaste tillgängliga SCB-statistiken var avkastningen på totalt kapital för offentligt finansierad vård, skola och omsorg hela 15 procent 2009 – att jämföra med genomsnittet för alla företag, som låg på 8 procent. Det förklarar varför flera av de stora vård- och skolkoncernerna ägs av riskkapitalbolag, snarare än av entreprenörer som har ett specifikt intresse för själva välfärdsverksamheten.

De stora vinsterna sker dock vid försäljning. De riskkapitalägda välfärdskoncernerna byter ofta ägare. En genomgång av de senaste årens ägarbyten bland de största koncernerna visar att realisationsvinsterna uppgår till många miljarder kronor. Detta är vinster som i princip enbart består av skattemedel. Det handlar av ett läckage av skattemedel av gigantiska mått.

Anders Borg har aviserat att möjligheten att göra aggressiva ränteavdrag ska begränsas. Att täppa till möjligheten till skatteflykt är välkommet, men regeringen är för långsam. Socialdemokraterna har uppmärksammat regeringen på frågan i flera år. Först nu vill man göra något åt problemet. I den takt regeringen arbetar kan en eventuell ny lag börja gälla först 2013. Det är inte tillfredsställande. Regeringen bör omgående lägga en stoppskrivelse i riksdagen för att förhindra att ytterligare stora summor undandras beskattning.

Även om systemet med ränteavdrag förbättras, åtgärdar detta inte kärnfrågan; det stora slöseri med skattemedel som sker genom dagens överfinansiering av privat driven välfärd. Så länge välfärdens vinster varken återinvesteras i verksamheten eller betalas tillbaka till skattebetalarna handlar det om att skattemedel inte används effektivt.

En snabb titt på nyckeltal för privat respektive offentligt utförd välfärd avslöjar hur vinsterna uppkommer. I några upprörande fall handlar det om kostnadsnedskärningar så kraftiga att de medför grava kvalitetsbrister. Men slöseriet med skattemedel är ett generellt problem och handlar inte bara om de företag där det förekommer uppenbara missförhållanden.

Såväl den privat drivna äldreomsorgen som skolan har genomgående lägre personaltäthet och lägre utbildningsnivå hos personalen jämfört med det offentliga. I skolorna är även lokalytorna betydligt mindre. Detta tar dock inte de offentliga finansieringsmodellerna hänsyn till. I pengfinansierad verksamhet är finansieringen per brukare vanligen lika för alla utförare. Det innebär att exempelvis fristående skolor genomgående får offentliga bidrag för kostnader de inte har. Detta är inte ett effektivt system för skattebetalarna. De ska inte behöva stå för kostnader som inte existerar.

Det bör omgående göras en översyn över hur offentliga bidrag används i den privat utförda välfärden. Utgångspunkten i ett sådant arbete ska vara att skattemedel alltid bör användas på effektivast möjliga sätt. I detta arbete finns många lärdomar att dra från hur andra länder har hanterat denna fråga. I exempelvis Norge villkoras offentliga bidrag till privatdrivna skolor med att de helt och hållet används i verksamheten. Brott mot detta kan leda till krav på återbetalning. I Nederländerna får sjukhus inte bedrivas i organisationsformer som syftar till vinst.

En viktig början vore att redan nu jämställa villkoren i den privat och offentligt drivna välfärden, genom att införa ett meddelarskydd även i privata verksamheter. Att regeringen aviserar att de ska vänta ända till sommaren med att tillsätta en utredning i frågan är otillfredsställande. Att visa handlingskraft vore att lägga fram ett lagförslag redan nu.

Möjligheten att göra reella jämförelser mellan olika typer av verksamheter är grundläggande för att valfriheten ska fungera. Därför bör offentlighetsprincipen gälla all skattefinansierad välfärd, istället för att som idag bara gälla den offentliga.

Fördelningen av skattemedel mellan kommuner ska ske enligt de principer som fastställs i det svenska skatteutjämningssystemet. Det är inte rimligt att en kommuns skattemedel förs över till andra kommuner genom interna transaktioner i vård- och skolkoncerner, på ett sätt som är mer eller mindre osynligt för medborgarna. Slutligen bör likalydande och höga krav på kvalitet ställas på privat, kooperativ och kommunal välfärdsverksamhet.

Det finns många vägar framåt att gå. Att fortsätta med dagens slarviga hushållning med skattebetalarnas pengar är inte ett alternativ. 

Tommy Waidelich
ekonomisk politisk talesperson

Jennie Nilsson
gruppledare skatteutskottet