Göran Perssons

Björkvik den 4 augusti 2002

Tack för välkomsthälsningen, och tack för möjligheten att få komma hit till Björkvik igen. Det är min favorit-Folkets park! Det är en fantastisk oas i ett fantastiskt svenskt sommarlandskap.

Det är ännu sommar. Det är vackert väder och Sverige är underbart. Hela Sverige. Varenda badvik har haft besök den här sommaren. Med stöd av den likaså fantastiska allemansrätten har barn, mammor, pappor och hundar sökt sig till vattnet i värmen.

De senaste dagarna har giftalgerna seglat in i havsvikarna igen. Åska och regn drar fram över landet och har skapat översvämningar och tragiskt nog också olyckor. Naturen är vacker men också väldig. Ibland är människan liten. Det blir vi varse, när vi har tid att vara ute och röra oss ute i skog och mark. Man blir ödmjuk, för allt hänger ihop.

Vi vill ha det så här - vackert och friskt ute i naturen. Men det kräver att vi tillsammans tar ansvar. Det gäller egentligen det mesta i samhället. Det är i sammanhållning och gemenskap vi utvecklar Sverige. Det tar vi med oss, nu när vi närmar oss kontor och fabriker. Morgonrusningens bilköer och dagisvardagens stövelkaos. Det är samma sak på jobbet som i skolan: Det blir lättare och bättre när vi hjälps åt, om vi är fler som arbetar tillsammans!

Jag ska hålla ett sommartal; jag tror att jag är sist med det i år. Jag hörde att högerledaren höll ett tal i Simrishamn, där han bad mig diskutera tillväxt med honom. Det kommer vi att få många tillfällen att göra, och det tycker jag är bra. Tillväxt kan låta som ett tråkigt ämne, lite hårt och ogripbart. Men det är viktigt. Det rör i allra högsta grad vår vardag. Det handlar egentligen om väldigt gripbara ting.

Tillväxt - det är när en uppfinning gör bilåkandet energisnålare. Det är när Kalle får ett nytt jobb. Det är när fler kan unna sig det där lilla extra - kanske äta ute eller efterfråga restaurangens tjänster. När fler kan besöka Julita, kanske besöka Pettson och Findus eller fynda glas i det fina glasbruket i Reimyre. Det är när Kajsa startar eget och säljer sina programmeringskunskaper.

Det är när mängden varor vi producerar och tjänster vi utför växer, som tillväxten växer. Det är då Sverige som nation blir rikare.

Ur den synvinkeln är tillväxt inget kontroversiellt, inget att föra politiska debatter kring. Det vi har delade meningar om är hur man skapar tillväxt i ett land, och naturligtvis, hur de ökade resurser som tillväxten ger ska användas. Det är det som den politiska debatten handlar om.

För mig som socialdemokrat är tillväxt inget mål i sig självt. Tillväxt är ett medel för att öka människors välfärd. Det är viktigt att påpeka. Om den ökade produktionen eller vinsten drivs fram på sådant sätt att det sker på bekostnad av människors frihet och utveckling - då är det i förlängningen inte fråga om tillväxt. Då blir Sverige inte rikare. Inte du, inte jag. Om tillväxten bygger på produktionsmetoder som förstör miljön - då äts tillväxten på sikt upp av de skador den åstadkommer. Då blir Sverige inte rikare. Inte du, och definitivt inte dina barn och barnbarn.

Det är lätt att öka produktionen om vi sänker miljökraven. Det ger stora vinster - ett tag, till effekterna börjar kosta. Det är enklare för ett företag att höja sin vinst om man drar ner kraven på arbetsmiljön - ett tag till ohälsan börjar kosta. Det är med samma logik enklare att tjäna pengar om arbetsrätten försämras, om arbetstagarnas inflytande minskas, om fler karensdagar införs och om utdelningsskatten sänks.

Men det är förenklad logik och en kortsiktig strategi. Det är tillväxt för tillväxtens egen skull. Det är tillväxt på bekostnad av välfärden, och en politik som vi socialdemokrater aldrig kan ställa upp på!

Det är i grunden människors samlade arbete, deras kunskaper och idéer, deras vilja till ansvarstagande och samarbete, deras lust att utvecklas, som skapar tillväxten. Låt oss ha det i åtanke när vi diskuterar tillväxtskapande. Under vilka förutsättningar tror ni att människor tar språnget och vågar satsa på framtiden? Var gör att vi tar oss an och försöker lösa nya uppgifter och utmaningar? Det är när vi känner oss trygga som vi vågar genomföra förändringar. Det är då vi är generösa och öppna. Det är när vi känner oss trygga som vi känner frihet att satsa, byta jobb, flytta till en annan ort, köpa ett hus, sätta oss på skolbänken igen eller skaffa barn. Det är sådant som långsiktigt gör ett land rikare.

Så driver välfärden på tillväxten, och när de gemensamma resurserna ökar möjliggörs fler förbättringar av vården, fler kan anställas i skolan, tryggheten ökar och ännu fler vågar pröva det nya. Så hänger det ihop. Tillväxt och välfärd är varandras förutsättningar.

Det duger helt enkelt inte bara med tillväxt, som vissa påstår. Det duger inte heller bara med fördelning, som andra påstår. Det enda som duger, och som fungerar, är både och. Sveriges utveckling under de senaste åren är inget annat än ett bevis för detta.

Mötesdeltagare! Det är en myt att Sverige halkar efter alla andra länder. Under en rad år har vi haft en hög tillväxt i Sverige - i genomsnitt högre än både EU och OECD-länderna, vilket är de länder som vi alltid jämför oss med. Arbetslösheten i vårt land är lägre. Statsfinanserna är i bättre skick. Tittar man på de internationella jämförelser som finns på olika områden blir bilden bara starkare. Vi toppar innovationsindex, alltså den mätning som gäller flest antal uppfinningar. Vårt näringsliv satsar mest i världen på forskning och utveckling. Vi har högst läs- och skrivkunnighet. Vi har minst fattigdom. Vi satsar mest på kunskap. Sverige har enligt en studie bäst tillväxtmöjligheter i Europa.

Det är inget dåligt betyg. Läget skulle kunna beskrivas som gott. Men självklart kan det bli mycket bättre!

Jag säger det här, för vi får så ofta höra den andra beskrivningen: Att vårt land är illa skött. Att vi halkar efter. Att andra är så oerhört mycket mer framgångsrika. Det finns många länder som når framgång, som vi kan lära av, men vi behöver inte skämmas för det vi gemensamt har presterat i Sverige.

En sak vill jag vara väldigt tydlig med. När kritiken kommer från de fyra borgerliga partierna, anförda av statsministerkandidat Bo Lundgren, så är det faktiskt på det viset att de gånger som Sverige har fått ordentligt med stryk vid internationella jämförelser, är de gånger när vi har haft borgerliga regeringar.

Jag har väldigt svårt att förstå varför Bo Lundgren skulle vara så mycket bättre på tillväxt nu än han var för åtta år sedan, när han fick försöka som skatteminister. Jag har svårt att förstå varför Alf Svensson plötsligt skulle ha gått igenom en metamorfos på det här området; han satt också i den regeringen. Maud Olofsson, som har synpunkter på det mesta - varför berättar inte hon att hon faktiskt var sakkunnig hos Börje Hörnlund, den minister som gav massarbetslösheten ett ansikte? Och Lars Leijonborgs stora bedrift var att han lyckades övertyga Bert och Ian i Sveriges riksdag om att föra den gamla borgerliga regeringens förslag till beslut. Han var ju gruppledare för folkpartiet vid den tiden.

Så såg det ut för åtta år sedan. Facit kommer vi ihåg. Nu anklagar de oss för att ha misslyckats.

Men vi har tagit tillbaka det tapp de gjorde, och vi vill fortsätta att utveckla och förbättra Sverige. Deras meriter skrämmer. Det finns ingen anledning att ge dem chansen att återupprepa det en gång till. Det är bland annat därför vi ska undvika en borgerlig regering vid höstens val!

Det är inte bara regn och åska som har kommit in över Sverige de senaste dagarna. Sommarens följetong har inte varit enbart Henning Mankells nya fina roman "Innan frosten". Vi bevittnar just nu en annan följetong som är utomordentligt plågsam: näringslivets värsta kris sedan 1930-talet. Hela sommaren har vi fått rapporter om amerikanska redovisningsskandaler. Vi har sett direktörer i stora företag, som så sent som för några månader sedan beskrevs som hjältar, föras bort i bojor som simpla tjuvar. Börserna har rasat över hela världen. Löften till småsparare om ständigt stigande börskurser har kommit på skam.

Dessvärre rör det sig inte om någon enstaka händelse i något enstaka företag. Det finns en upprepning i mönstret. Genom bedrägeri och fusk har man spätt på vinsten, skapat lite större utdelningar, tjänat lite mer pengar, fått lite högre bonus. . .

Det här är en roffarmentalitet som inte är isolerad till den amerikanska marknaden. Vi har sett tendenser också i vårt land. Företagsledare har kritiserats för att de har förmåner. Misstänkta karteller har trissat upp priserna och vinsterna i svensk byggsektor.

Kapitalismen bygger på förtroende och affärsmässighet, och tillit på att handslag gäller. Ytterst bygger allting på att de pengar ni och andra sparar ska användas på ett klokt sätt, för att bygga Sverige starkare. Och när näringslivet fungerar - om de har goda företrädare och bra idéer - så får de låna de pengarna, ofta via börsen, för att bygga ut sin produktion och skapa nya arbetstillfällen. Det är bra. Så ska det vara.

Men om ni och andra börjar säga: "Det går inte att lita på de där, för de ljuger", om de mörkar med informationen eller ger förespeglingar som är långt, långt bortom realismen - då säger ni: "De ska minsann inte ha de pengar vi surt har förvärvat! De sätter vi i en annan typ av sparande." Då får vi en kris - en kris som bygger på att förtroendet saknas.

När näringslivet sviktar kring de här grundläggande frågorna så leder det till ett ras. Redovisningsskandalerna i USA sårar nu förtroendet för hela den amerikanska ekonomin, vilket leder till en skakig börsutveckling och en lika skakig valuta- och räntemarknad. Den når ända in i svenska hushålls plånböcker. Den rör mångas framtida pensioner. Den rör arbetstagarnas trygghet och lånen på huset. Det rör den fortsatta ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Därför är det här inte bara en angelägenhet för ett fåtal i näringslivet. Det är en angelägenhet för oss alla. Vi har från socialdemokratins sida varit vana vid att nästan varje valrörelse har börjat med att näringslivets organisationer angripit oss för att vi inte tar ansvar för landet. I år se vi inga sådana angrepp, och det är kanske inte så svårt att förstå varför, med den situation som vi nu har i näringslivet.

Det skulle vara lätt för oss att politiskt utnyttja läget, att slå tillbaka. Men det tror jag vore kortsiktigt och för Sveriges skull fel. Vad vi behöver nu är en gemensam samling mellan konstruktiva ledare i näringslivet, mellan fackföreningsrörelsens folk och mellan arbetarrörelsen i övrigt och andra för att återupprätta förtroendet, så att vi får fart på svensk ekonomi och tillväxt. Vi ska inte utnyttja det besvärliga läget, utan tvärtom säga: "Ok, låt oss försöka hitta ett nytt sätt att samarbeta, ett nytt samförstånd som siktar på att göra Sverige starkare. Om vi går den andra vägen, med ökande konflikter och större motsättningar, så blir Sverige fattigare och svagare." Det är viktigt att säga. Vi utnyttjar inte det här.

Samtidigt är det så att vi behöver en genomgång av vad som har skett. Därför tillsätts nu en kommission som mot bakgrund av optioner, bonusar, bokföringsdiskussioner, kartellbildningar och annat, får ta en ordentlig diskussion med näringslivets ägare om hur de ser på detta.

Också ni som sitter här är ju ägare. Ni är stora ägare via pensionssystem och andra institutioner. En del av er sparar i fonder. Det är ett anonymt ägande, men också de som företräder er i de sammanhangen bör ta ett ansvar för att inte den här typen av problem och oegentligheter uppkommer. Denna kommission tillsätts och kommer att ledas av förre finansministern Erik Åsbrink; vi kommer senare i veckan att presentera dess sammansättning och direktiv.

Jag tycker att vi ska se det här i ett större sammanhang. Marknadsekonomin är på många sätt stark. Marknadsekonomiska mekanismer är på många sätt bra. Men allt kan inte skötas av marknaden. En del saker ska vi sköta gemensamt. I många länder har marknaden successivt fått breda ut sig på allt större samhällsområden. Även i Sverige har vi färdats långt på den vägen. Marknadens principer styr i dag på rena välfärdsområden. Anförda inte minst av moderater i landsting och kommuner flyttas nu makten över skola, vård och omsorg stegvis över från folkvalda till aktieägare. Besluten fattas allt oftare i slutna styrelserum i stället för på fullmäktigesammanträden.

Det är våra gemensamma resurser det här handlar om, som vi på så sätt släpper kontrollen över. Det är vårt demokratiska inflytande som spelas bort. Med förtroendet för marknadsekonomin rubbat i grunden väcker det här en viktig debatt.

Också på andra sidan Atlanten uppstår nu en diskussion om nackdelarna med att många av samhällets viktiga funktioner ligger i händerna på aktörer med enbart ekonomisk vinst för ögonen. Marknaden är inte bra på allt. Marknaden är bra på att sälja och köpa, på att skapa vinster. Men hur många av börsens aktörer för det resonemang om tillväxt och utveckling som jag nyss förde? I hur många styrelserum förs diskussion om hur långt man kan driva utvecklingen innan den leder till motsatsen, till nedbrytning av människor och miljö? Hur ofta sätts människovärdet före marknadsvärdet i bolag som sysslar med människors välfärd och hälsa?

Det finns flera slutsatser att dra. En är mycket enkel: Det behövs inte mindre politik i framtiden. Det behövs mer politik. Och det behövs en politik som faktiskt balanserar ett kapital som blir allt mer internationellt. För oss socialdemokrater har det varit en tradition att beskriva det som en ekonomi som kallas blandekonomi. Den är modern, den håller och den är nödvändig av hävda!

Jag vill inte ha sjukhus på börsen! Jag vill inte att vi ska hamna i ett läge där de stora sjukhusen ägs av börsens aktörer. Sjukhusen ska vi äga tillsammans. Jag är öppen för alternativ av olika slag i vård, öppen för alternativ i primärvården. Självklart. Men de stora sjukhusen ska vi inte sälja ut till börsens aktörer. Det är kortsiktiga vinstintressen som hotar att rubba det grundläggande, nämligen att var och en ska ha rätt till vård efter behov - inte efter din förmåga att betala. Det är enkelt, men vi har påmints om detta igen.

Det är i skuggan av de här kriserna och det här allvarliga läget, som vi går in i valrörelsen. Det är ett allvarligt läge. Det manar till eftertanke.

Först och främst: Valet är inte klart förrän den 15 september, vad än opinionsmätningarna säger. Fram till dess kan allting hända. Vi kan inte utesluta olyckan att vi har en borgerlig regering i höst.

Ni kan ju föreställa er vad det scenariot skulle innebära och vad vi skulle få se. Sannolikt den vanliga dragkampen om vilket parti som ska få igenom flest egna hjärtefrågor. Sannolikt det vanliga resultatet, att det går åt betydligt mer pengar än vi har och att underskotten börjar växa. Sannolikt det vanliga resultatet att otryggheten för vanligt folk börjar växa, med arbetslöshet som följd.

Lägg till detta det faktum att näringslivets förtroendekris fördjupas och att vi riskerar att möta en global ekonomisk tillbakagång. Med en sådan bild kan många års uppoffringar för att etablera låg inflation, sunda statsfinanser och en tillbakapressad arbetslöshet snabbt gå förlorade.

Det är inte läge för någon huggsexa, Det är inte läge för en dragkamp om våra gemensamma tillgångar. Det är inte läge för överbudspolitik. Det är inte läge för lättsinne. Nu är det läge för ansvar och ordning, och det kan socialdemokratin erbjuda, det kan jag försäkra er!

Vi har goda förutsättningar att fortsätta att vara ett land i arbete och tillväxt, om vi tar det tillvara, om vi värnar styrkan i vår ekonomi. Vi är väl förberedda för framtiden. Människor i vårt land är hårt arbetande, välutbildade, företagsamma. Vi är kreativa, innovativa, nyfikna. Vi är trygga nog att våga pröva nytt, skapa nytt, lära nytt, och vi är öppna mot omvärlden. Det är det här vi ska utveckla.

Jag ser många sätt att göra det, och låt mig redogöra för några punkter som jag skulle vilja se i ett program för framtida arbete och tillväxt, vilket jag också skisserat tillsammans med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Bosse Ringholm i en av dagens morgontidningar.

Först och främst: Det är viktigt att målet för den ekonomiska politiken ligger fast. Vi ska ha överskott i våra gemensamma finanser, vi ska ha låg inflation, vi ska ha låga räntor och vi ska sköta statens finanser. Det är jätteviktigt, för det handlar om att undvika stora sparkampanjer i framtiden. Det handlar om att garantera och gardera den trygghet som är så intimt förknippad med det vi kallar den offentliga sektorn. Därför ligger målen fast. Socialbidragsberoendet ska pressas tillbaka, och vi är på god väg för folk får jobb. Vi ska också se till att vi når målet om 80 procent i sysselsättning år 2004.

Det andra vi ska göra är att bjuda in näringslivet. Vi är imponerade av det som har presenterats av den så kallade Bennetgruppen, där företagare, fackföreningsföreträdare, kommunala representanter har satt sig ner och funderat över vad de kan göra ihop. Låt det bli ett mönster för Sverige i övrigt. Det är faktiskt så att vi behöver näringslivet om vi ska kunna pressa tillbaka sjukskrivningar. Vi behöver näringslivet om vi ska få en vettig integration i vårt samhälle. Och näringslivet behöver oss om de ska klara sin uppgift att konkurrera på en internationell världsmarknad. Och både vi och näringslivet behöver fackföreningsrörelsens klokskap och kunskap. Men vi behöver inte konflikter.

Låt oss mötas i ett sådant samförstånd. Låt oss hålla ihop. Låt oss visa att vi nu, när vi har gått igenom de här svåra åren, tar vara på möjligheten att fortsätta utvecklas! Vi behöver ett nytt samförstånd på så sätt som har visats i den så kallade Bennetgruppen.

Vi behöver också ett mänskligare arbetsliv. Jag tror inte ett ögonblick på dem som säger att folk fuskar när sjukskrivningarna ökar. Tittar vi på vilka det är som är sjukskrivna så är det ofta människor i min ålder. Många har jobbat i många år. Inte sällan är det kvinnor. Inte sällan har de jobbat med tunga lyft och stressigt arbete i vården. De fuskar inte. De smiter inte från jobbet. Det har de aldrig gjort. Men det har blivit för mycket för dem. De orkar inte.

Kanske gick de till jobbet under de här åren på 1990-talet för att de var rädda för att förlora jobbet - trots att de var sjuka. Jag tror att det var så. Nu känner man en ökad trygghet, en ökad säkerhet. Inte minst viktigt är att vi har pressat tillbaka arbetslösheten. Nu säger man: "Nu orkar inte jag mer." En del säger att de är utbrända. Andra säger bara att de har fått nog. En del säger att de vill komma tillbaka, bara jobbet kunde utvecklas på ett annat sätt.

Jag tror att det är det sistnämnda vi ska ta tag i. Hur ska vi utveckla våra arbetsplatser? Det här kan inte regeringen göra ensidigt. Det här kan inte kommuner och landsting göra ensidigt. Det här kan inte facken driva ensidigt. Det här kan inte näringslivet driva ensidigt. Det är ett område där vi behöver samverkan.

Har vi brist på arbetskraft framöver, så låt oss ta tag i den här utmaningen först - att skapa ett mänskligare arbetsliv. Låt oss se till att kommuner och landsting blir mönsterarbetsgivare och att vi använder nästa mandatperiods resurser för att nå upp till den målsättningen. Det är viktigt när vi talar om tillväxt.

Vi har över 100 000 människor som kom till Sverige under 1990-talet som flyktingar, som inte ens finns med i arbetslöshetsstatistiken. Men de finns i vårt land. Ofta är de unga, inte sällan välutbildade. I regel bor de i Stockholms, Göteborgs eller Malmös förorter. Vi behöver dem också. Vi har en jättechans att få in dem i arbete de närmaste åren, om vi klarar att hålla uppe den ekonomiska aktiviteten. Därmed slipper de vara beroende av socialbidrag och kan skapa sin egen frihet och sitt eget liv. Vi ser redan nu en dramatisk förbättring i Malmö på det här området.

Innan vi har klarat den uppgiften, och innan vi har klarat att pressa tillbaka sjukskrivningarna, så är vi inte intresserade av att öppna upp för en arbetskraftsinvandring. Folkpartisterna talar nu om det, moderaterna talar om det, jag tror också att kristdemokrater och centerpartister talar om det - men de brukar som i regel följa efter. . .

Men vi säger nej. Om vi nu, i det här läget, öppnar upp för en arbetskraftsinvandring av det slag som Lars Leijonborg beskrev i går, dvs. att när jobben försvinner så skickar man ut människor igen - då vet vi bara en sak. Då permanentar vi en massarbetslöshet bland människor i våra storstäders förorter, som kommer att resultera i desperation och utanförskap, sociala spänningar och motsättningar.

Integrationspolitik talar alla om. Det finns två saker som är viktigare och angelägnare än något annat - att vuxna människor som kommer till Sverige får de jobb som nu växer fram, särskilt som de har utbildning för dem, och att barnen får en bra skola och de minsta barnen får en bra förskola där man kan utveckla det svenska språket och sitt eget modersmål. Det är integrationspolitik när den är som mest effektiv och som mest framgångsrik.

Vi kommer inte att ställa upp på folkpartiets och moderaternas idéer om gästarbetare. Det är ett system som har prövats i Centraleuropa och som bara skapar motsättningar. Det är ingenting som en socialdemokratisk regering kommer att välja!

Vi vill ha ett företagsammare Sverige. Det handlar om innovationssystem och om att ställa kapital till förfogande för den som har en vettig uppfinning och som vill utveckla den till en produkt, såddfinansiering heter det på ett byråkratiskt språk. Vi har en styrkeposition i Sverige i några sektorer som vi inte ska missa - t.ex. inom fordonsindustrin. Vi är det land i världen som tillverkar flest bilar per capita. Det är inte så våldsamt stora bilfabriker - Volvo, Saab och Scania - men satt i relation till vårt land och vår ekonomi så finns det inget land i världen som är så beroende av bilindustrin som vi är. Låt oss utveckla den - miljövänligare, bättre design, säkrare.

En sak är jag ganska övertygad om. Bilen är något som människor upplever som en möjlighet till frihet och samvaro. Den ska vi inte ta ifrån vanligt folk, men den kan bli bättre, säkrare och renare. Låt oss utveckla den typen av politik!

Jag tillhör dem som inte tror att en hög skattenivå hindrar tillväxt. Däremot kan det finnas enskilda skatter som är dåliga och som vi behöver ändra. Ok, säger vi till näringslivets folk. Bennetgruppen har sagt att de vill förändra vissa skatter och i utbyte mot det så vill de höja andra. De vill t.ex. höja bolagsskatten. Just det tror inte jag är en bra idé, men själva anslaget är bra, att det finns folk i näringslivet som säger till regeringen: "Gå oss till mötes på de här punkterna, så kan vi göra det här i stället." Det gillar vi!

Låt oss samtala om 3:12-regeln och allt vad det heter, med näringslivet för att på så sätt få en dialog. De har säkert synpunkter som vi behöver lyssna till, samtidigt som vi inte tänker medverka till att statsfinanserna förstörs. Ok, det finns anledning att diskutera skatter, men inte som ett sätt att lösa orättvisorna i samhället, utan som ett sätt att driva på tillväxten. Låt oss göra det!

Vi behöver bygga fler bostäder och få bättre konkurrens. Vi är beredda att se om vi kan pröva om vi kan reducera byggmomsen för vissa typer av bostäder. Vi har alldeles för få bostäder för unga människor och vi har för få bostäder som kan hyras. De kommunala bostadsbolagen, framför allt i borgerligt styrda kommuner, är alldeles för passiva när det gäller att bygga nya bostäder. De kan bygga och de ska bygga.

Vi ska ge dem en stimulans, och vi ska öka konkurrensen i sektorn, så att vi inte hamnar i ett läge där de som bildar karteller - om det nu finns sådana i Sverige - skär guld med täljkniv. Vi ska se till att statlig mark används, och vi ska se till att de som gör det här snabbt får fördel av att vi snabbt bygger ut statlig infrastruktur, vägar och järnvägar, så att vi på så sätt hjälper till där man vill bygga bostäder. Det är viktigt för tillväxten, det är viktigt för social sammanhållning, och det är viktigt för unga människor att det finns bostäder att tillgå!

Vi ska hålla ihop Sverige - det handlar alltså om regionalpolitik. Jag har faktiskt inte hört den nya centerledaren tala om regionalpolitik. Det är rätt märkligt. Centern hade ju tre saker som var stora en gång i tiden. Det var energipolitiken, som kanske inte är lika het nuförtiden - för att uttrycka sig försiktigt. Det var familjepolitiken, men den har man släppt och kommit in i ett mer vettigt förhållningssätt. Och sedan var det regionalpolitiken, men den finns ingen anledning att släppa.

Vi tänker inte släppa den. Sverige är ett stort land. Det är glest befolkat. Det krävs politik för att hålla ihop vårt land, och det krävs politik om alla delar ska vara med i utvecklingen. Och det krävs politik om vi ska ha kraft att fördela om mellan olika landsändar. Ibland växer en del, ibland en annan. Men om det vid varje tillfälle ska vara så att den som inte växer lämnas ensam och åt sitt öde, så skapar vi spänningar och då växer klyftorna. Regionalpolitik, kommunal skatteutjämning, distansutbildning, vägbyggen och allt sådant - det är viktigt också när vi diskuterar tillväxt.

Också en grön tillväxt är viktig. Många har sett miljöfrågorna som en broms för tillväxten. Jag ser dem tvärtom som en motor för tillväxten. Det är ny teknik. Det är energibesparande teknik. Det är teknik som sparar på de råvaror som är ändliga. Och det är teknik som går ut på att vi ska lämna ifrån oss en jord som är bättre än den vi ärvde.

Det är ny teknik. Det är nya jobb. Det är ny ekonomisk utveckling.

Jag är helt övertygad om att det land som ligger i spetsen i den här delen av ekonomin kommer att tillhöra vinnarna i framtiden. Därför är det här viktigt för oss. Grön ekonomi, grön teknisk utveckling är en drivkraft för hela ekonomin. Låt oss se den så och låt oss använda våra resurser på så sätt!

Vi vill ha ett aktivt och attraktivt Sverige. Sverigebilden har dramatiskt förbättrats de senaste åren. Ett tag var Sverige beskrivet som en plats på jorden som Gud Fader glömde - en jättelik blötmyr norr om Öresund. Så beskrevs det, inte så sällan av svensk borgerlighet. Det var i början av 1990-talet.

Bilden av Sverige i dag är en annan. När FN gör sin genomgång av de länder som har kommit längst i utveckling så toppar Norge och Sverige. Vi har en bra ekonomisk utveckling. Vi har höga sociala ambitioner. Vi har en ren miljö. Vi har en fungerande demokrati. Allt det som är så viktigt för ett land som vill kalla sig modernt.

Låt oss hjälpas åt att sprida bilden av Sverige. Låt oss hjälpas åt att på så sätt också sälja Sverige utomlands, inte minst i de nya framväxande EU-länderna i Östeuropa, de baltiska staterna, Ryssland. Det finns många problem där, naturligtvis, men också väldiga möjligheter. Det ska vi också samarbeta kring - näringsliv, kulturliv, idrott, stat och enskilda.

Bilden av Sverige ska vara rättvis. Bilden av Sverige som den ser ut nu, är till vår fördel. Det är jag ganska säker på, och det borde vi hjälpas åt med!

Alla de punkter som jag nu har talat om lägger vi in i begreppet tillväxt. Förstår ni hur brett det är? Det handlar om arbetskraftsutbudet, lägre sjukskrivningar, integrationspolitik. Det handlar om att hålla nere räntor. Det handlar om att inte missköta sig internationellt. Det handlar om att utveckla ny teknik. Det handlar om att satsa på forskning och utbildning. Det handlar om att hålla ihop Sverige. Det handlar om den gröna dimensionen. Det handlar om att se till att den gemensamma sektorn blir mönsterarbetsplatser.

Allt det här vägs ihop och blir någonting som utvecklar vårt land. Det är politik när den är som bäst, och det är tillväxtpolitik så som vi socialdemokrater ser det. Vi kan aldrig reducera tillväxtresonemanget till en fråga om enbart kronor och ören. Det handlar också om större dimensioner och vidare målsättningar. Det är därför jag talar om det i dag - i valrörelsens upptakt.

Vi ska inte lägga vårt valmanifest förrän den 19 augusti, och det är ett tag dit. Men jag tyckte att jag ville bryta loss det här, dels mot bakgrund av det som händer i näringslivet här hemma och internationellt, dels mot bakgrund av den debatt som rasar. Det är viktigt att få det belyst. Sedan kommer vi tillbaka med hela politiken. Vi kommer att lägga förslag på sjukskrivningsområdet, på integrationspolitikens område, på bostadspolitikens område - hela vägen fram till valet och via valmanifestet den 19 augusti.

Ni känner igen det. En del skulle säga att det jag har talat om här i dag - samförstånd, satsning på utbildning och teknik, hålla ihop Sverige - är traditionell socialdemokratisk politik.

Vi känner igen det, och det är modernt. Det är ingenting som vi behöver uppfinna på nytt. Det är ett sätt att förhålla sig till samhällsutvecklingen som bottnar i vår ideologi, som i sin tur utgår från att alla människor har rätt att vara med och att alla människor behövs. Det är oerhört centralt. Alla behövs. Det är därför vi är här i dag!

Jag skulle kunna vara lite elak också, mot de borgerliga. Men jag vet inte om jag vill det. Men jag kan beskriva vad de gör, så kan ni dra egna slutsatser.

Det är klart att jag är lite förvånad över att moderaterna så till den milda grad är fixerade vid skatter. Det måste jag säga. Politik är större än så. Visst är skatter viktigt, men en framtida regering ska inte ledas av en skatteminister - den ska ledas av en statsminister. Det är viktigt att säga.

Om man beskriver olika slags samhällsproblem, t.ex. att barnen har problem med skolan, för moderaterna och ber dem komma med en lösning, så säger de "Sänk skatten!". Vägarna är för dåliga i skogslänen - vad ska vi göra åt det? "Sänk skatten!" Integrationen av invandrare går för sakta - vad ska vi göra åt det? "Sänk skatten!" De globala miljöhoten växer - har ni någon lösning? "Sänk skatterna!"

När folk jobbade för lite - det här tycker jag är fantastiskt - och arbetslösheten var för hög hade moderaterna ett förslag till lösning, och det var att man knäcker arbetslösheten och får folk att jobba mer om man sänker skatten. Nu när folk jobbar för mycket och arbetslösheten är knäckt, och man ser utbrända människor på arbetsplatserna, så säger man att lösningen är att sänka skatten, för då jobbar folk mindre. Att sänka skatten kan man använda till allt!

Vi kan skratta åt det, men mina vänner - det kan vara regeringspolitik om några veckor. Och jag är inte säker på att centerpartiet och folkpartiet orkar hålla emot, trots att de numera kallar sig för borgerlig vänster - vilket i sig är en intressant innovation. Man kan reflektera över det där ett ögonblick, för det säger något om samhällsklimatet att två av de borgerliga partierna tycker att det är en fördel att hänga på beteckningen vänster. Så sade man inte i 1998 års valrörelse. Men nu, efter fyra år av politik som har visat sig vara rätt bra för Sverige, så vill de också vara med. De vill distansera sig, säger de, från Alf Svensson och kristdemokraterna och från moderaterna. Alf Svensson som beskrevs i Dagens Nyheter som en person som helt hade tappat kontakten med det moderna och som ledare av ett parti som det, som de skrev, stod en unken doft omkring. Det är ingen statsministerkandidat som beskrivs på så sätt i den ledande borgerliga tidningen.

En borgerlig vänster är Maud Olofssons beteckning, och Lars Leijonborg hummar med. "En borgerlig vänster", sa Bill. "Just det", sa Bull.

För mig blir det lite svårt att förstå att om man betraktar sig som en borgerlig vänster - varför ska man då regera ihop med högern? Varför blir drömmen att få regera med Bo Lundgren resultatet av att man betecknar sig som borgerlig vänster? Det fattar inte jag. Kan det vara så enkelt att man i centerpartiet och folkpartiet tror att man lockar en och annan socialdemokrat att rösta på dem, och på så sätt ökar chanserna att vi ska få en riktig högerregering?

Säg det i så fall. Det vore hederligare.

Väldigt mycket av den politik som vi ska ta ställning till för vår del kan vi också vara ganska säkra på att vi kommer att kunna genomföra om vi får regera. Vi ska inte lova mer än vi kan hålla. Men vad finns för alternativ? Vad står emot oss?

I morse, när jag jobbade med det här talet, gick jag igenom vad det som står emot oss. Jag började med skattefrågan. Har de någon gemensam skattepolitik? Nej, det har de inte. Moderaterna föreslår jättelika skattesänkningar, medan centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna hummar. Har de en gemensam familjepolitik? Nej, det har de inte. De har fyra olika sätt att sköta familjepolitiken - kanske tre, men troligen fyra. Har de en gemensam politik för det som är helt avgörande för landets utveckling, nämligen vilka pengar kommunerna ska få? Nej, det har de inte. De är djupt oeniga.

Har de en gemensam politik kring det som rör Sveriges relationer till omvärlden? Maud Olofsson angriper mig och regeringen för att vi inte är tillräckligt tuffa och säger ifrån mot USA och Storbritannien i olika sammanhang. Det tycker jag att vi har gjort, men den kritiken blir än mer obegriplig när hon samtidigt vill bilda regering med Alf Svensson, Lars Leijonborg och Bo Lundgren, där åtminstone Leijonborg och Lundgren vil l gå med i Nato.

Hur kan man tycka att regeringen är för passiv mot USA och samtidigt säga att man drömmer om att få bilda regering med dem som vill gå med i Nato? Det går inte ihop.

De har inte heller någon gemensam politik om biståndsfrågorna. De har ingen gemensam politik om regionalpolitiken. De har ingen gemensam politik om energipolitiken. Det här är sju områden som jag direkt kom på i morse.

Jag vet hur det är att regera. Jag har fått sitta i regeringen i nästan 10 års tid och varit statsminister i mer än 6 år. Jag vet att politik är oerhört svårt och komplicerat. Det tar tid att utforma en ny politik. Därför tyckte jag att det var klokt förra sommaren, när Bo Lundgren tog initiativ till att samla de borgerliga på Gotland för att utarbeta en borgerlig politik. Men det blev ju ingenting! Det blev bara en illustration till en beskrivning av hur splittrade de är.

Det blir ingen borgerlig politik av samlat slag före valet, det kan jag försäkra er. Sedan sitter de där, om de får regera, utan att ha en politik i ett läge då omvärlden faktiskt präglas av oro, och där Sverige kan var pressat. Regeringsfrågan är inte oviktig i valet. Regeringsfrågan är central. Så till den milda grad som de tycks missköta förberedelserna för ett eventuellt regeringsansvar, så blir jag orolig för Sverige, om den olyckan skulle vara framme.

Jag säger inte att vi har svar på alla frågor. Det har vi inte. Men jag vet en sak. När vi kommer i de verkligt svåra och trängda lägena, så har vi alltid när vi har regerat visat handlingskraft och förmåga att i folkets stora breda intresse hantera kriserna och problemen. Vi har gjort det utifrån våra värderingar och våra idéer, och vi har klarat utmaningarna!

Vi kommer att redovisa vår politik - inte bara på tillväxtområdet som jag har gjort här i dag, utan också på alla andra områden. Och när vi gör det, så kommer vi också att föra ut konkreta förslag och idéer på en del områden, löften kan vi kalla det, men bara sådana löften som vi är säkra på att vi kommer att kunna ta hem.

Det är väldigt svårt att förutsäga framtiden, det är svårare nu än någonsin, och därför finns det anledning att varna för att valrörelsen blir en huggsexa. Det är viktigare att vi väljer den regering som vi tror har förmåga att träffa de riktiga valen när de svåra besluten ska tas, och att det är en regering som är samarbetad, att det är en regering som håller ihop, och att det är en regering som inte utmärks av interna konflikter.

Jag är redan trött, kan jag tala om för er, på att läsa i morgontidningarna varje dag om hur de borgerliga tar avstånd från varandra! Det är sex veckor kvar. Sex veckor till av denna uppvisning av avståndstagande. Tänk om de får regera! Vad händer då med vårt land? Varför har de ingen politik? Varför kan de inte samlas kring ett gemensamt alternativ? Den frågan ska vi förfölja dem med.

I dag kunde jag räkna upp sju områden. Nästa gång jag talar ska jag räkna upp åtta. Gången därpå kommer jag att räkna upp nio. Och sedan kommer jag att begära att de tar ställning och stryker ett efter ett av dessa genom att lägga fram gemensamma förslag.

Jag kan försäkra er om en sak. Jag tror inte att de kommer att klara det. Jag tror inte det. Det är också viktigt när vi talar om Sveriges framtid. Det är allvar. Och det kräver att vi går till valurnorna. Jag är livrädd varje gång jag hör folk säga att valet är avgjort, att det här är fixat. Sossarna vinner. Om vi tror det, om någon tror det som sitter här, så blir det en borgerlig valseger.

Det blir som alltid väldigt jämt i slutet, för så ser svenskt politiskt liv ut. Vi har ingenting att skämmas för, när det gäller den period som vi har bakom oss. Tvärtom. Vi har gjort ett arbete som vi kan stå för och visa upp. Men vi vill fortsätta att ta ansvar för Sverige, därför att vi tror att Sverige mår väl av en regering som präglas av idéer om rättvisa och jämlikhet, och det är socialdemokrati!

Tack för att ni lyssnade!