Det jämna opinionsläget i valet kan avläsas i nervösa politikers våldsamma övertoner och överdrifter.

De borgerliga partiledarnas försök att överdramatisera prognoserna om utgiftstaken för nästa år är ett exempel. Kanske ett försök att överrösta det faktum att svenska offentliga finanser är bland de starkaste i hela EU, och att den svenska tillväxten är mer än dubbelt så hög som EU:s. Dessa fakta framgick återigen på det europeiska finansministermötet i lördags i Köpenhamn.

Men också på marknaden märks det jämna opinionsläget. Enligt en artikel från TT, sa häromdagen analytiker från Föreningssparbanken och SEB att räntorna i Sverige nu är högre på grund av borgerliga partiers framgångar i opinionsmätningarna. Enligt analytikerna känner marknaden osäkerhet inför en borgerlig regering, och har större förtroende för att en s-regering ska klara finanserna.

Analysen är inte överraskande. Av Ekonomistyrningsverkets, ESV:s, senaste prognos framgår att utgiftstaket troligen kommer att klaras för 2002, precis som regeringen hela tiden hävdat. Till den lista av åren 1997 2001 då regeringen klarat utgiftstaken, trots varningar från inte minst den borgerliga oppositionen, kan därmed också läggas 2002. Tills helt nyligen fanns en debatt om att regeringen inte skulle klara utgiftstaken för 2002. Konjunkturinstitutet, KI, trodde förra hösten att utgiftstaket skulle överskridas med 12 miljarder kronor 2002.

Ingen talar nu längre om utgiftstaken för 2002. Men inför 2003 är läget som det brukar vara. De borgerliga hävdar att regeringen kommer att misslyckas, medan jag som finansminister säger att de ska klaras.

Så har det varit varje år sedan vi socialdemokrater införde utgiftstaket. Regeringens samlade bedömning av utgiftsutvecklingen kommer i vanlig ordning att presenteras i samband med budgetpropositionen. Om det visar sig att det finns risk för överskridande, kommer det att kunna hanteras. Regeringen och socialdemokraterna har aviserat att vi tänker göra en rad insatser på ohälsoområdet, som att ge bättre incitament för arbetsgivare att minimera ohälsan på arbetsplatserna. De arbetsgivare som är föredömen bör premieras. Det finns också möjlighet att göra justeringar av det slag vi tidigare har gjort.

När marknaden ställer detta socialdemokratiska alternativ mot ett borgerligt som givit vallöften på minst 200 miljarder kronor 60 miljarder kronor i ökade utgifter, och skattesänkningar på 150 miljarder är det inte svårt att se vilket av dem som är minst riskfyllt. Under 2001 hade Sverige dessutom ett av de största överskotten i offentligt sparande inom EU nära 5 procent av BNP medan ett antal EU-länder gick med stora underskott. EU-snittet låg på minus 0,6 procent.

Under den gångna mandatperioden beräknas statsskulden ha betalats av med 320 miljarder kronor. Samtidigt har den offentliga nettoskulden förvandlats till en nettotillgång. Sverige är därmed ett av få EU-länder som inte har någon nettoskuld. De borgerliga partiernas facit från 1991 1994 är ett annat. Underskottet i de offentliga finanserna ökade med 9 procent av BNP, det vill säga med 144 miljarder kronor. Statsskulden ökade med 34 procent av BNP, eller 594 miljarder kronor.

Så trots att vi socialdemokrater under den senaste mandatperioden har genomfört en avbetalning av statsskulden som är historiskt unik, har bara hälften av den ökning som skedde under 1991 till 1994 betalats av. Trovärdighet och förmåga att hålla ordning och reda i de offentliga finanserna har lagt en nödvändig grund för tillväxten. Sedan 1994 har tillväxten i snitt legat nära 3 procent per år, högre än såväl OECD- som EU-snitt. Så sent som på det europeiska finansministermöte som avslutades på lördagen i Köpenhamn presenterade EU nya siffror som visar att den svenska tillväxten i år är mer än dubbelt så hög som EU-snittet. Den goda tillväxten de senaste åren har tillsammans med låg inflation gett reallöneökningar som är de bästa sedan rekordåren på 1960-talet. De borgerligas facit står i bjärt kontrast. Mellan 1991 och 1994 steg BNP med i genomsnitt 0,2 procent per år. Sverige stod i stort sett stilla under de här åren, och tappade därför snabbt mark mot både OECD och EU.

De socialdemokratiska vallöften som presenterats och som gäller för 2003 och 2004 finns redan budgeterade i de ramar som ligger till grund både för KI:s och ESV:s prognoser om utgiftsutvecklingen. För det borgerliga alternativet gäller däremot att det till dagens rapporterat ansträngda utgiftsläge ska läggas de vallöften om minst 60 miljarder i nya utgifter som givits enbart av kd under valrörelsen. Därtill kommer de övriga partiernas löften.

Även om det inte påverkar utgiftstaken, blir givetvis inte trovärdigheten större när moderaternas utlovade 150 miljarder i skattesänkningar under mandatperioden också beaktas. Och marknadens aktörer ser också hur moderaterna sköter region Skåne och landstinget i Stockholm. Båda går med miljardunderskott trots goda ekonomiska förutsättningar, och för Stockholm har kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor s sänkt kreditbetyget. Det är mot denna bakgrund de borgerligas påstådda oro över KI:s och ESV:s prognoser ska bedömas. Ett tecken på att oron vore äkta skulle vara att de samlade sig till ett gemensamt regeringsalternativ som var lika återhållsamt med vallöften som det vi socialdemokrater presenterat.

Bosse Ringholm (s),
finansminister