(Obs! Det talade ordet gäller.)

· Det är i år 40 år sedan Proposition 1962/100 antogs. Den lade grunden för svensk biståndspolitik. Den utgör ett idéarv som vi kan bygga på. Redan 1962 sattes kampen mot fattigdomen som de samlande målet för svenskt bistånd. 40 år senare delar övriga världens länder detta övergripande mål. Sambandet mellan fred och utveckling stod klart redan då, liksom nödvändigheten av att utvidga handeln och förmedla kunnande och kapital. Utgångspunkten var människors rätt till lika ekonomiska möjligheter.

· I vår ska regeringen lägga fram en ny proposition om det svenska biståndet. Det blir en utvecklingsproposition. För kampen mot fattigdom, för fred och rättvisa villkor, för människors rätt att leva ett värdigt liv handlar inte enbart om bistånd.

Det är ett stort ansvar att ta fram en ny svensk utvecklingspolitik. Den ska hålla under decennier framåt. Det krävs beredskap att tänka nytt, djärvt - och långsiktigt. Jag vill peka på några utmaningar.

· Allt är inte elände. Det är dags att göra upp med eländesbilden. En del av oss måste svälja förtreten. Utvecklingen har gått framåt utan världsrevolution och världsregering.

De senaste decenniernas utveckling har visat att vi står inför ett möjligt genombrott i kampen mot fattigdomen. Nationalekonomen Stefan de Vylder konstaterar i en ny bok att det aldrig har funnits så många "ofattiga" människor i världen. Människor som kan äta sig mätta, som har tak över huvudet och är någorlunda friska. Som har fått gå i skolan och som lever i samhällen där de har möjlighet förbättra sina livsvillkor.

Världen har gjort enorma framsteg under de senaste trettio åren.

Utvecklingsländerna som grupp har på 30 år gjort det som tog Västeuropa 100 år att uppnå, i form av till exempel ökad medellivslängd och minskad barnadödlighet.

Spädbarnsdödligheten har minskat med 50 procent under de senaste 30 åren.

Andelen barn i grundskola har ökat med 80 procent.

Antalet människor på landsbygden som fått tillgång till rent vatten och sanitära anordningar har femdubblats.

Medelinkomsten i utvecklingsländerna har nästan fördubblats i reala termer mellan 1975 och 1998

15 utvecklingsländer, med en total befolkning på 1,6 miljarder människor, har halverat fattigdomen på 30 år. Delstaten Kerala i Indien, där medellivslängden är bara ett exempel. Vietnam, Sydkorea, Malaysia och Marocko är andra. I världens största land, Kina, har fattigdomen halverats under de senaste 20 åren. Kina är på god väg att helt utrota fattigdomen till 2015.

Framstegen ska inte skymma de utmaningar vi har kvar. Fortfarande tvingas 1,2 miljarder människor överleva på mindre än 1 USD per dag. 800 miljoner människor lider av allvarlig brist på mat, 850 miljoner vuxna har inte fått möjlighet att lära sig läsa och skriva. En miljard människor saknar tillgång till rent dricksvatten, en och en halv miljard saknar tillgång till grundläggande sjukvård.

FN har satt som mål att halvera fattigdomen i världen till år 2015. Utgångspunkten för utvecklingspropositionen är att det är möjligt.

Utvecklingen de senaste åren visar att det är möjligt. Det är uppfordrande, det ställer krav. Vi har ingen ursäkt om vi inte lyckas.


· Men det räcker inte med bistånd. Biståndets uppgift är att fungera som en katalysator, en hävstång. Biståndet ska mobilisera andra resurser, ländernas egna, och såväl inhemska som utländska privata resurser.

Under ett år sker det fler utländska direktinvesteringar till Singapore än till hela Afrika. Exporten från de minst utvecklade länderna utgör 0,4 procent av världshandeln, och dess andel sjunker.

Biståndet kan inte kompensera för en dålig ekonomisk politik. Varken i utvecklingsländerna eller i de rika länderna.

De rika länderna spenderar i dag sex gånger så mycket på att subventionera det egna jordbruket som på bistånd.

Det räcker inte med bistånd - det krävs en samstämmig politik för global utveckling.


· Länderna har ett eget ansvar. Utveckling handlar inte enbart om resurser. Det handlar lika mycket om politisk vilja.

Vi vet ganska mycket om vad som krävs. En sund ekonomisk politik som tillvaratar människors initiativ och mobiliserar resurser, en stat som sätter upp ramar och regler, ett fungerande rättsväsende. Kamp mot korruption och vanstyre.

Vi vet också att det krävs en medveten politik för fattigdomsbekämpning, som utgår från varje människas okränkbara rätt att leva ett värdigt liv.

· Vi har gjort en viktig historisk erfarenhet. Vi gick från fattigdom till välstånd på 100 år. Sveriges välstånd byggdes inte av enstaka uppfinnare, eller ens av skogen och malmen. Vårt välstånd vilar lika mycket på folkskolan och barnavårdscentralerna, på fackets kamp för människovärdiga löner.

Det var folklig och politisk vilja som avgjorde.

Det sociala kapital som byggdes upp i folkrörelserna bildade grunden för en fungerande stat, ett fungerande samhälle.

Min statssekreterare Gun-Britt Andersson brukar säga att folkrörelsernas revisorssuppleant är den svenska välfärdens hjälte. Det var han eller hon som valdes sist, utan ära, men som ryckte in när den ordinarie revisorn var sjuk och såg till att kassören inte stoppade fingrarna i syltburken.

Det är därför jag kunde säga på Världsbankens möte: Do not try to tell me anything about NGOs. I come from an NGO myself. I am a Swedish social democrat!


· Vi har ett ansvar som parti. Våra erfarenheter av demokrati och folkbildning behövs.

Samhällsbygget i Sydafrika startade innan apartheid föll. Den startade i ANC:arnas studiecirklar och fackklubbar. Där var vi med verktyg och inspiration, erfarenheter och handfasta råd.

Innan kriget tog slut i Afghanistan hade en svenska folkrörelse - Svenska Afghanistan Kommittén - sett till att tio-tusentals barn fick gå i skolan. När jag var där i januari kallades SAK för utbildningsdepartementet.

Vi har ett ansvar. För vi har meningsfränder överallt.

Peña Gomez, legendarisk ledare för socialdemokraterna i Dominikanska republiken sa "Ni måste alltid vinna. Det är det som håller modet uppe på oss. Om ni kan så kan vi".

Om några veckor äger den andra omgången av presidentvalet i Brasilien rum. Ett land med enorma rikedomar, men också tiotals miljoner fattiga. Ett land som kan bli en motor för hela Latinamerikas utveckling. Luis Ignacio da Silva, Lula, kan vinna. Det blir en seger för ett socialdemokratiskt parti som precis som vårt eget har rötterna i fackföreningsrörelsen och i kampen för demokrati. Ett parti som byggt sin styrka på folkrörelse arbete, och på praktiskt ansvarstagande för att förbättra människors livsvillkor i till exempel budget-deltagandets Porto Alegre.

Där är vi 40 år efter Proposition 100. De senaste trettio årens framsteg har skapat övertygelsen om att det är möjligt att halvera fattigdomen till år 2015. Vi vet vad som krävs för att nå målet. Biståndet räcker inte, det krävs en samstämmig politik. Och våra historiska erfarenheter behövs. Framförallt behövs vi som parti.

Det handlar inte om välgörenhet eller allmosor. Inte ens om bistånd. Utan solidaritet och gemensamt arbete.