Det svenska valet är över men ett antal iaktagelser av resultatet är intressanta inför framtiden. Det första är blockpolitikens dominerande ställning i väljarnas medvetande. Det svenska politiska landskapet är ur denna aspekt unik.

Unikt är också att socialdemokratin, efter 8 års regerande, går signifikant framåt. Visst väljs regeringar om, men ytterst sällan med ett bredare stöd än i föregående val. Jag tror att vi lyckats kombinera levande samhällskritik med ansvar för landet. Uppenbarligen har budskapet - om satsningar på fler anställda inom skolan och vården istället för skattesänkningar - vunnit starkt gehör. Sammantaget ger valresultatet mandat för en stärkt socialdemokratisk regering att fortsätta bekämpa klyftor och orättvisor i det svenska samhället.

Socialdemokratins framgång, och vänstervinden, visas också av omvälvningarna inom borgerligheten. Moderaterna noterade som bekant ett rejält bottennapp. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg menar till och med att resultatet utgör det största nederlaget för partiet i demokratins historia. Krisen understyks genom förlusterna av såväl stadshus som landsting i Stockholm. Huvudstadens moderata skyltfönster har krackelerat å det grövsta. Väljarna har med önskvärd kraft avvisat ett nyliberalt systemskifte.

I enlighet med blockpolitikens logik har istället folkpartiet ökat ungefär i den omfattning moderaterna rasat. Folkpartiets uppgång återstår fortfarande att förklaras men sannolikt framstod moderaterna, med krav på 130 miljarder i skattesänkningar, som ett alltför magstarkt alternativ för många. Folkpartiets mer sociala profil lär ha attraherat sådana väljare. Tyvärr kan inte uteslutas att integrationsfrågan spelat in. Folkpartiet förtjänar kritik eftersom man i retoriken kittlat farliga strömningar i det svenska samhället. Språktest för medborgarskap blev en symbol och ett kodord för hårdare tag och mer av krav och anpassning av invandrare och flyktingar. Partiet borde grundligt fundera över sitt agerande när man erhåller lyckönskningstelegram från Dansk Folkeparti.

I grunden finns skäl för mig som socialdemokrat att vara nöjd och stolt över valresultatet. Men det finns också smolk i glädjebägaren. Särskilt två saker stämmer till djup eftertanke. Det första är extremhögern som stärkte sina positioner i många av landets kommuner. Utmaningen framöver är att uthålligt och kompromisslöst bekämpa den vedervärdiga människosyn dessa partier sprider.

Det andra är valdeltagandet. Även om vi med ett nödrop hamnade på rätt sida åttioprocentsvallen sjönk andelen röstande i förhållande till föregående val. Var femte röstberättigad stannade på sofflocket. Några positiva tecken kan dock skönjas. På många ställen i landet där vi socialdemokrater arbetade aktivt med att höja valdeltagandet lyckades det. Vi satsade extra resurser på socialt utsatta förorter och personliga samtal. Inte minst anställde vi ett stort antal demokratiambassadörer runtom i landet. Vår valrörelse visade att folkrörelsetanken i högsta grad kan frodas sida vid sida med professionellt kampanjarbete.

Till sist; den kanske viktigaste lärdomen. Under hela valrörelsen kände jag att maggropskänslan inte stämde med opinionsmätningarna. Många av de människor jag mötte förmedlade samma känsla. Idag vet vi att opinionsmätarna hade fel och maggropen rätt. Det ger naturligtvis anledning för rannsakan hos opinionsinstituten men säger också något viktigt. Fortfarande är den svenska socialdemokratin en rörelse med stora och finmaskiga kontaktytor i människors vardag.

Lars Stjernkvist

Partisekreterare