Folkpartiet liberalerna har vinnlagt sig om att vara ett parti med rakryggade och ideologiskt förankrade uppfattningar i politiken. Partiet och dess företrädare har drivit en uppsättning liberala profilfrågor, oavsett om dessa för tillfället varit populära i valmanskåren. Det politiska spelet och taktiserandet i sakfrågor - såväl i brinnande valrörelse som i efterföljande diskussioner om regeringsbildningen - visar att detta nu är historia.

Den nyligen avslutade valrörelsen kom under sensommaren att präglas av det nya folkpartistiska arbetssättet. Det tydligaste beviset är vid det här laget välbekant. I ett skede av valrörelsen då partiet balanserade på fyraprocentsspärren och var i desperat behov av att lyfta opinionssiffrorna lanserar man plötsligt idéen om språkkrav för medborgarskap. I sitt integrationsprogram, daterat den 3 augusti, skriver man att kunskaper i svenska språket ska vara ett krav för medborgarskap. Undantas från kravet ska dock 'mycket gamla människor som är analfabeter.' Reaktionerna blev de önskade. Folkpartiet hamnade i centrum av en grumlig debatt och stärktes i opinionsmätningarna. Detta genom att medvetet och hårt driva en fråga som knappast kan betraktas som liberal, och som partiet tidigare tagit bestämt avstånd ifrån.

När väl opinionsframgången var inkasserad och den nya kravretoriken satt sig påbörjades så de stegvisa reträtterna. Redan i SVT:s partiledarutfrågning några dagar senare backade Lars Leijonborg. På frågan vad som skulle hända om endast en person i ett äktenskap klarat språktestet när familjen ansökte om medborgarskap kunde han tänka sig att hela familjen ändå fick medborgarskap. Men det liberala samvetet kom att gnaga ytterligare. I DN fredagen innan valet backade Leijonborg igen. Den som klarat SFI-undervisningen ska inte behöva göra testet: 'Jag kommer inte att medverka till att det genomförs utan förbättringar av undervisningen.' Det ursprungliga förslaget om språkkrav förändrades smygande intill urvattning.

Nästa intäkt för folkpartiets nya arbetsmetoder är det faktum att man direkt efter valet invecklar sig i ett ovärdigt spel om regeringstaburetterna. Valrörelsen kom tydligare än på åratal att forma sig till en batalj mellan de två blocken i svensk politik. I SVT:s avslutande partiledardebatt gavs bilden av två skilda regeringsalternativ. Valresultatet gav ett otvetydigt utslag till stöd för en fortsatt socialdemokratisk regering. Trots detta tog Lars Leijonborg redan dagen efter valet kontakt med miljöpartiet. Ett parti som tidigare kallats "halvsocialistiskt", "tillväxtfientligt" och "gröna tomtar" av folkpartisterna.

I politiska sakfrågor står partierna extremt långt ifrån varandra. Där miljöpartiet vill gå ut ur EU, vill folkpartiet skapa en europeisk federation. Där miljöpartiet vill avveckla försvaret, vill folkpartiet söka inträde i NATO. Listan över diametralt motsatta ståndpunkter kan göras närmast oändlig. Trots folkpartiets entydiga ställningstagande för en borgerlig fyrpartiregering, trots det skarpa avståndstagandet från miljöpartiet och trots att de båda partierna står ytterligt långt ifrån varandra i sak inledde folkpartisterna efter valet regeringsförhandlingar. Så agerar ett parti som endast söker makten för dess egen skull och lämnat heder och principer bakom sig.

Ovanstående två exempel visar att folkpartisterna, i takt med dalande opinionssiffror, är beredda att vända kappan efter vinden och lansera spektakulära utspel man tidigare bestämt motsatt sig. Allt i den desperata jakten på uppmärksamhet. Samma omdöme kan ges det folkpartistiska agerandet efter valet. Turerna visar att partiet upphöjt det taktiserande maktspelet till strategi. Förlorare är partiets liberala tradition - och väljarna.

Lars Stjernkvist

Partisekreterare