Jag vill varmt tacka medborgarorganisationen för säkerhetspolitik i mellersta Finland, Jyväskylä stad, Jyväskylä universitet och tidningen Keskisuomalainen för inbjudan att hålla årets Ahtisaari-föreläsning. Att få tala i Jyväskylä, Alvar Aaltos stad och det finska språkets vagga, det känns stort.

Föreläsningsserien bär ett namn som åtnjuter stort anseende. President Martti Ahtisaari har verkat på utomordentligt krävande poster i FN-systemet, både ute på fältet och på högkvarteret i New York. I Södra Afrika spelade han en central roll för Namibias självständighet. Han har också med stor skicklighet genomfört svåra internationella medlingsuppdrag. Vi minns hans agerande under Kosovokrisen.

Ahtisaari-föreläsningarna inleddes 1999, på tioårsdagen av det kalla krigets slut. Det förra århundradet präglades av ett exempellöst slaktande under två världskrig och förintelsens fasor. Det kalla kriget pågick i femtio år och halva Europa led under det kommunistiska förtrycket. Allas vår säkerhet var hotad.

I januari i år hade vi nordiska socialdemokrater ett möte i Tavastehus under Paavo Lipponens värdskap. Paavo Lipponen ordnade då visning av en dokumentärfilm om slaget vid Tali-Ihantala. Den heter "Miraklet vid Ihantala" och handlar om Röda arméns storoffensiv med 150.000 man på Karelska näset i juni-juli 1944. Det sovjetiska anfallet avvärjdes av
40.000 finska soldater. Det var kanske det blodigaste fältslaget i Nordens historia. Jag har uttryckt min ödmjukhet och tacksamhet inför den finska insatsen. Det förtjänar att upprepas här idag i Jyväskylä att Finland vid det tillfället avvärjde vad som kunde ha blivit en ödesdiger sovjetisk expansion västerut.

50-talslyrikern Lasse Heikkilä, som själv deltog i slaget har skrivit en ballad om skärselden vid Ihantala. Där låter Heikkilä stupade kamrater ur sina krigargravars djup presentera sig och sin skakande berättelse. Benedict Zilliacus skickade mig för några månader sedan sin förtjänstfulla översättning till svenska av balladen. Jag har särskilt fäst mig vid undersergeant Kaarlo Lehtinens ord till oss. Så här lyder de:

Tag vara på din kärlek till freden,
kärleken som fronten gav dig.
Där har du ditt minneskors.
Även en utmärkelse.
Varför fick du och jag tapperhetsmedaljer
som tecken på vad gavs de?
Om inte för freden, så för vad då?
Prövningar hör livet till, ofrånkomligt.
Freden är liv.
Den pulserade i mitt hjärta
om än du inte såg det,
där fick jag mitt blod att gjuta,
fredens blod.
När du säger mitt namn Kaarlo Lehtinen
säg det så
att du bevarar din kärlek till freden.
Jag föll inte för att illustrera hjältesagor,
så må mina ord ej missbrukas
när jag talar.

* * *

För tio år sedan hölls Europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Helsingfors. Låt oss för ett ögonblick påminna oss om hur Europa tedde sig då.

I Bosnien-Hercegovina hade det krig inletts som skulle medföra så mycket lidande och död under de kommande åren. I Sarajevo och många andra städer och byar skulle granater slå ned mitt i människors vardag. Det skedde medan världssamfundet maktlöst såg på. Det som aldrig mer skulle hända i Europa - etnisk rensning och massgravar - var plötsligt ofattbar verklighet. Europa stod på randen av den värsta flyktingkrisen sedan
40-talet.

I Kaukasus led civilbefolkningen av kriget i Nagorno-Karabach - en av de konflikter som fick syre och blossade upp när Sovjetunionen föll samman.

Iraks diktator gäckade världssamfundet efter Gulfkrigets slut. I FN diskuterades villkoren för de vapeninspektörer som skulle kontrollera Iraks program för produktion av massförstörelsevapen. Denna fråga är - som vi vet -lika aktuell idag. Jag återkommer till det.

Ekonomiskt sönderfall och hotande miljökatastrofer följde i spåren av de kommunistiska diktaturerna i hela före detta Sovjetunionen. I många länder var ekonomin i fritt fall och hyperinflation en hotande realitet. De gigantiska fabrikerna förföll. Människor miste sina arbeten - och därmed möjligheten att försörja sig själva och sina familjer.

I våra grannländer Estland, Lettland och Litauen fanns alltjämt 100.000 ryska soldater kvar i sina baser. Framtiden var osäker. Självständigheten var vunnen, men suveräniteten ännu i fara. Många fruktade historiens återkomst. Vägen mot väst var ännu vansklig och lång.

Sverige och Finland hade ansökt om medlemskap i EG. Det danska folket röstade nej till Maastricht-fördraget om den Europeiska unionen -vilket gav de danska undantagen från EU-samarbetet som ännu lever kvar.

Också i Sverige drog vi egna slutsatser av den förändring som ägt rum i Europa. Vår militära alliansfrihet bestod, men istället för att säga att den syftade till neutralitet i krig sade vi nu att den skulle göra det möjligt att vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde.

Det kalla krigets slut gjorde det lättare för Sverige att göra saker som vi inte tidigare kunnat göra, av hänsyn till vår neutralitetspolitik. Vi kunde ansöka om fullvärdigt medlemskap i Europeiska unionen. Vi kunde delta i fredsbevarande operationer som leddes av NATO, med bevarad alliansfrihet. Och vi kunde samarbeta med NATO inom ramen för Partnerskap för fred.

* * *

Det är bra att ibland lägga ett historiens raster över utvecklingen.
Också det senaste decenniet bär ärr av våld. Många människor i Europa har gått igenom en svår tid, inte minst de många som levt i krigens Balkan eller tvingats fly därifrån.

Ändå är dagens Europa för de flesta bättre än gårdagens. Många av dåtidens problem är lösta - eller i varje fall hanterade. Vi har anledning att glädjas åt de stora framsteg som gjorts. Låt mig ta några exempel:

Förhandlingarna om EU:s östutvidgning är inne i sitt absoluta slutskede. Vid EU:s toppmöte i Köpenhamn om drygt en månad kommer vi att fatta beslut om den största utvidgningen i EU:s historia. Det är då som vi äntligen skall sätta punkt för uppdelningen av Europa i öst och väst.

Freden har återvänt till Balkan. Nu hålls demokratiska val. Byar och städer byggs upp. Minorna röjs och många av dem som flytt kan återvända till sina hemländer. Anstiftarna till etnisk rensning och brott mot mänskligheten ställs till svars vid domstolen i Haag.

Ingen kan längre utgå ifrån att världen inte ser.
Ingen kan längre räkna med att världen glömmer.

Sverige och Finland har lämnat stora bidrag till freden på Balkan och gör det alltjämt. Vårt humanitära stöd är betydande. De svenska och finländska soldaterna i Bosnien och Kosovo verkar dagligen sida vid sida. Deras uppdrag är det långsiktiga arbetet med att återskapa trygghet och stabilitet för de krigsdrabbade människorna.

Inga oönskade främmande soldater trampar längre gatorna i Tallinn, Riga och Vilnius. I våra tre grannländer Estland, Lettland och Litauen är självständigheten och suveräniteten fullständigt återupprättade. Den långa, mödosamma och målmedvetna kampen lyckades.

Inom kort kan vi hälsa dem välkomna in i Europeiska unionen. I Prag om några veckor väntas också Nato erbjuda våra grannländer det medlemskap de själva önskat och strävat efter. Som medlemmar av EU och NATO får de sin självklara tillhörighet bekräftad.

Detta är bara några av de framgångar som radikalt förändrat Europas säkerhetspolitiska läge.

Säkerheten kring Östersjön -vår gemensamma säkerhet -har ökat. Sverige och Finland har tillsammans med de övriga nordiska länderna utgjort de baltiska staternas främsta stöd. Deras framgång är också vår. Vi delar deras glädje och stolthet.

Vi har starka band med våra baltiska grannar: historiskt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt, men också genom talrika vänskaps- och släktband. Den nordiska familjen har vidgats -och gett det nordiska samarbetet förnyad energi.

När Estland, Lettland och Litauen blir medlemmar i den Europeiska unionen stärks våra band ytterligare. Nya möjligheter öppnar sig för gemensamt agerande. Vi vill utveckla ett ännu närmare samarbete med dessa länder, liksom med Polen, för att tillsammans kunna driva våra intressen i en utvidgad Union. Det handlar om vårt gemensamma hav. Om den nordliga dimensionen. Om en stark transatlantisk länk och ett utvecklat euroatlantiskt partnerskap.

Det säkerhetsfrämjande samarbetet med de baltiska länderna är ett centralt element i Sveriges Östersjöpolitik. När vi har stött deras uppbyggnad av en nationell försvarsförmåga har vi gjort det för att varje land har en rättighet och skyldighet att kunna värna sin suveränitet och att få gehör för sina egna självständiga säkerhetspolitiska val. Vi har gjort det för att vi vill utveckla säkerhetssamarbetet kring Östersjön i sin helhet, inte minst inom ramen för Partnerskap för fred. Men vi har också gjort det för att främja våra grannländers framtida bidrag till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Genom att stärka våra grannländer stärker vi också Europas säkerhet.

Ryssland har det senaste decenniet gått från diktatur och planekonomi mot demokrati och marknadsekonomi. Stora framsteg har gjorts även om mycket återstår.

Demokrati uppnås inte över en natt. Ryssland är ett mycket stort land. Demokratin måste få växa fram underifrån, respekteras uppifrån och tillåtas att utvecklas.

Steg för steg moderniseras nu den ryska ekonomin i grunden. Handeln med omvärlden växer snabbt. EU är i dag Rysslands största handelspartner med en andel av över 40 % av den totala utrikeshandeln. Efter utvidgningen kommer andelen att öka till över 50 %.

Finland och Sverige gav under sina EU-ordförandeskap hög prioritet åt samarbetet med Ryssland. Ett öppet och demokratiskt Ryssland gagnar både vår egen och Europas säkerhet. Den fortsatta reformprocessen i Ryssland kommer att stärka möjligheterna till ökad handel och ekonomiskt samarbete, särskilt i Östersjöregionen.

Idag är Ryssland vänt åt väster. En utsträckt hand. Ett nära partnerskap med EU. Säte och stämma vid NATO:s bord.

Men ökad samverkan och fördjupat samarbete får aldrig hindra rättfärdig kritik. Som partnerländer har vi än större anledning att ställa krav.

Jag tänker inte minst på situationen i Tjetjenien. Det fruktansvärda gisslandramat i Moskva har skakat oss alla. Att ta hundratals civila som gisslan är en avskyvärd terrorhandling som entydigt måste fördömas.

Men alla tjetjener är inte terrorister. Det finns en tjetjensk civilbefolkning som lider svårt av krigets och våldets konsekvenser. Ryssland måste därför visa återhållsamhet. Kampen mot terrorismen måste föras med full respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Jag är helt övertygad om att det inte finns en militär lösning på Tjetjenien-konflikten.

En annan aktuell fråga i relationen med Ryssland är transittrafiken till och från Kaliningrad.

Kaliningrad är en del av Ryssland som efter utvidgningen blir helt omgiven av EU. Ryssland och EU har ett gemensamt intresse av att främja en snabb ekonomisk och social utveckling i området. I andra avseenden skiljer sig Rysslands och EU:s intressen åt. Det gäller främst frågan om transit och viseringar. Men ryska intressen kan inte sättas före Unionens och ett blivande medlemslands. Inget annat medlemsland skulle acceptera en korridor genom sitt eget suveräna territorium. Det är heller inte förenligt med Schengen-reglerna. Tvingas Litauen till ytterligare eftergifter riskerar det att underminera förtroendet för EU inte bara i Litauen utan också i andra blivande medlemsländer. Jag är optimistisk och tror att vi är på väg att hitta en lösning.

Som första EU-land har Sverige beslutat öppna ett generalkonsulat i Kaliningrad. Genom permanent närvaro kommer vi att kunna bidra till ökat samarbete och ökade investeringar i denna viktiga del av Ryssland. Det kommer också att underlätta resandet från Kaliningrad till EU-länderna.

* * *

Det stora europeiska fredsprojektet fördjupas och utvidgas. Genom det tydliga utslaget i den irländska folkomröstningen nyligen kan EU:s Nicefördrag slutligen träda ikraft. Härigenom möjliggörs utvidgningen av Unionen till flertalet länder i Central- och Östeuropa. Drömmen om ett helt och enat, fredligt och säkert Europa kan äntligen förverkligas.

För att förbereda toppmötet i december träffades Europeiska rådet nyligen i Bryssel. Det var ett bra möte där vi nådde stora framsteg. EU kan nu hålla den tidtabell som lades fast i Göteborg förra sommaren. Det viktigaste resultatet var beslutet att slutföra förhandlingarna i Köpenhamn med tio länder: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Slovenien, Cypern och Malta.

EU skall också fortsatt stödja Bulgariens och Rumäniens ansträngningar att nå målet om medlemskap 2007. En detaljerad arbetsplan för att uppnå detta kommer att diskuteras i Köpenhamn.

Reformarbetet i Turkiet har gått framåt under det gångna året. Det finns anledning att välkomna detta samtidigt som vi måste erinra våra turkiska vänner om de krav som skall vara uppfyllda innan förhandlingar kan påbörjas. Genom att erkänna Turkiet som kandidatland har EU bekräftat att vi delar landets strävan att bli medlem. Det är nu främst upp till den nya turkiska regeringen att bedriva en kraftfull och tydlig reformpolitik.

Sveriges och Finlands EU-medlemskap har gett oss ett helt annat inflytande än tidigare. Vår röst är mångfalt starkare när vi talar med EU:s gemensamma stämma.

Under de gångna åren har EU-länderna fått en utrikes- och säkerhetspolitik som gradvis blir allt mer gemensam -även om olika uppfattningar alltid kommer att brytas mot varandra när fria stater samarbetar på lika villkor. Det är en pluralism och debatt som är positiv. Den berikar Unionen och är ett av de grundläggande värden som vi förbundit oss att skydda.

De finska och svenska ordförandeskapen visade att våra länder är mogna uppgiften att för en tid leda Europa. Vårt gemensamma agerande på säkerhetspolitikens område har också bidragit till att EU i dag är redo att axla sitt ansvar för konfliktförebyggande och fredsoperationer när så krävs.

EU blir en allt viktigare säkerhetspolitisk aktör. Den första EU-ledda krishanteringsinsatsen inleds i Bosnien vid nyår: en civil polismission som tar över efter FN. Det är ett bevis på att Sverige och Finland hade rätt när vi tillsammans - mot betydande motstånd - drev på för att EU skulle kunna göra insatser för freden också med poliser och annan civil personal. Nu har EU förklarat sig berett att också ta över NATO:s militära fredsinsats i Makedonien.

Samtidigt tvingas jag konstatera att EU på det säkerhets- och försvarspolitiska området inte förmått att i alla delar genomföra fattade beslut. Det finns ännu inget avtal mellan EU och NATO om hur resurser skall användas gemensamt.

Det är inte bara på det säkerhetspolitiska området som den Europeiska Unionen är bättre på att anta ambitiösa mål och sämre på att leva upp till dem.

Den inre marknaden är ännu inte helt genomförd.
Rättssamarbetet och strävan att skapa en gemensam solidarisk och human asyl- och migrationspolitik går långsamt, trots uppslutningen vid Tammerforstoppmötet för tre år sedan.
Den stabilitets- och tillväxtpakt som anger de finanspolitiska ramarna för främst euro-länderna följs inte.

Listan kan tyvärr göras längre.

Jag tror att vi bör ha detta sakförhållande i åtanke när vi nu står i början av en förhoppningsvis intensiv debatt om EU:s framtid. Takten i integrationsarbetet får inte vara så hög att medlemsländerna inte kan eller vill genomföra de beslut som fattas på europeisk nivå. Vi som sitter i regeringarna i Europas länder måste kunna leverera både visioner och resultat för våra medborgare. Klarar vi inte detta, förlorar Europasamarbetet den legitimitet som är dess självklara förutsättning.

Det konvent som nu arbetar under Valery Giscard d'Estaings ledning har därför ett stort ansvar. Om de visa män och kvinnor som ingår i konventet arbetar klokt, kan de ge ett viktigt bidrag till den regeringskonferens som så småningom skall ta vid.

Hittills tycker jag att arbetet i konventet verkar löpa väl. Det kan finnas anledning för en regeringschef att inte alltför mycket föregripa dess resultat men låt mig ändå ange några ingångsvärden som är viktiga för mig i diskussionen om EU:s framtid:

- Det är naturligt att framtidsdiskussionen ofta kretsar kring institutionella frågor. Men vi får inte glömma bort att i grunden handlar europasamarbetet om hur vi skall utforma en politik i våra medborgares intresse. Detta innebär för mig att vi i framtidsdiskussionen också måste ta upp frågor som vilka målsättningar skall gälla för jordbrukspolitiken, hur fördraget bättre kan spegla jämställdhetsarbetet, vilka mål bör gälla för miljöpolitiken osv.
- Den Europeiska Unionen grundar sig på mellanstatliga avtal i form av fördrag mellan suveräna stater som bland annat överlämnat beslutanderätten på en del begränsade områden till den europeiska nivån. Jag har inget emot att kalla dessa avtal för konstitutionella fördrag, men om de skall ändras måste det ske genom att varje nationellt parlament godkänner dem.
- Kommissionens roll är central i det europeiska integrationsbygget. En opartisk och effektiv kommission bör vara garanten för den inre marknaden. Det finns några politikområden där utvecklingen troligen skulle bli bättre om vi fattade fler beslut på europeisk nivå. Miljöfrågor samt asyl och migration är några exempel. Men detta förutsätter att vi har en kommission som konsekvent och transparent sätt förvaltar det ansvar som medlemsländerna kan vilja ge den.
- Den grundläggande demokratiska legitimiteten i EU kommer för överskådlig framtid att finnas i den ryggrad som går från rådet via medlemsländernas regeringar till de nationella parlamenten. Vi bör ägna stor kraft åt att göra rådets arbete så öppet som möjligt och öka de nationella parlamentens roll. Europaparlamentets uppgift som demokratiskt forum är viktig men har sina naturliga begränsningar. Jag ser därför ingen anledning att av demokratiskäl till exempel ändra på det sätt på vilket kommissionens ordförande utses.
- Fördraget måste göras enklare och tydligare. Här ligger kanske konventets största möjlighet till påverkan. Det utkast till disposition av ett nytt fördrag som Giscard d'Estaing nyligen presenterade är ett intressant försök att börja med helheten. Men jag tror att det är klokt att vara försiktig med att introducera nya nivåer i EU:s konstruktion. Förslaget om en kongress bestående av ledamöter från nationella parlament och Europaparlamentet riskerar att göra en redan invecklad struktur ännu mer komplicerad.
- Det ökande antalet medlemmar i Unionen gör det nog -tyvärr -omöjligt att vidmakthålla rotationen av ordförandeland var sjätte månad. Jag säger tyvärr för det är en oerhört stimulerande uppgift att leda Unionens arbete under ett halvår. Men vi riskerar att tappa så mycket i kontinuitet och effektivitet om vi inte förmår reformera rådets arbete. Vi har nyligen presenterat tankar om hur ett gruppordförandeskap - där tre länder åt gången delar på uppgiften -skulle kunna se ut.
- EU behöver en tydligare profil i utrikes- och säkerhetspolitiken. Javier Solana gör ett utmärkt arbete, i nära samråd med kommissionären Chris Patten, men vi behöver fundera på om det inte finns möjligheter att stärka Europas röst i viktiga internationella frågor. Det är bland annat därför som jag förordat en vald ordförande i Europeiska rådet som skulle kunna spela denna roll av Europas ansikte utåt. Detta bör kunna ske utan att man inkräktar på kommissionspresidentens befogenheter. Det verkliga tecknet på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik vore om EU hade en gemensam permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Så långt mina tankar om EU:s framtid.

Sverige går nu mot den tidpunkt då det svenska folket i folkomröstning ska underställas frågan om införandet av euron. Sverige är moget för ett sådant steg -och jag vill att Sverige tar det.

Med euron fullföljs den inre marknaden. Människor kommer i sin vardag att kunna se hur fortsatt integration leder till påtagliga fördelar. Den gemensamma valutan innebär att ännu en barriär mellan Unionens medlemmar försvinner.

Partiledarna för de svenska riksdagspartierna kommer inom kort att träffas för att diskutera den fortsatta processen och ett datum för folkomröstningen.

* * *
Europeisk säkerhet är ingen isolerad ö. Den byggs i nära samverkan mellan oss européer och våra vänner på andra sidan Atlanten i USA och Kanada -eller om man så vill mellan EU, NATO och Ryssland. Denna transatlantiska länk och det euroatlantiska partnerskapet är grunden för vår säkerhet idag såväl som igår. Nazismen och kommunismen kunde endast besegras med förenade krafter. Samma sak gäller vår tids stora hot -terrorismen.

Ett fortsatt amerikanskt engagemang i Europa är av central betydelse för Sverige och för Europa i sin helhet.

EU måste också vara öppet mot omvärlden. Jag tänker på det nära partnerskapet med Unionens nya grannar i öster och söder -det större Europa.

Det gäller inte minst Ukraina. Detta stora och resursrika land har strategisk betydelse när vi talar om Europas framtid. EU bör göra mer för att stärka samarbetet med Ukraina. Samtidigt måste Ukraina påskynda de politiska och ekonomiska reformerna på hemmaplan. Ukraina måste snarast skapa klarhet om den påstådda vapenexporten till Irak och till andra konflikthärdar liksom i fallet med journalisten Gongadze. Om Ukraina visar vilja och beslutskraft när det gäller de interna reformerna skapar det förutsättningar för en fördjupad relation till EU. Personligen vill jag inte utesluta ett medlemskapsperspektiv för Ukraina på sikt.

Men jag tänker också på världen utanför Europa. Unionen skall stödja de fattigaste länderna och vara en ledstjärna i kampen mot orättvisor och förtryck, för folkrätten och för de mänskliga rättigheterna. Vi skall ge vårt bidrag till fred och säkerhet i Afrika, Asien och Latinamerika och främja regionalt samarbete och integration.

* * *

Mycket har alltså uppnåtts sedan ESK-konferensen i Helsingfors 1992. Annat återstår att hantera. Då som nu residerar en hänsynslös Saddam Hussein i presidentpalatset i Bagdad. Då som nu styr han enväldigt och undanröjer skoningslöst dem som vågar trotsa hans regim. Då som nu finns ett hot, inte minst från massförstörelsevapen, som han inte dragit sig för att använda ens mot sin egen befolkning.

Världssamfundet kan inte passivt åse dessa hot. FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för global fred och säkerhet. Den som trotsar FN:s resolutioner får aldrig lyckas att driva in kilar mellan säkerhetsrådets medlemmar och samtidigt fortsätta att rusta sig för illdåd. Det är min förhoppning att ett nytt krig i Irak kan undvikas. Det förutsätter att Saddam Hussein faller till föga och böjer sig för ett starkt och enat FN. Om Iraks diktator skulle fortsätta att trotsa världssamfundet, kommer Sverige att ställa sig bakom ett beslut i FN:s säkerhetsråd om en militär insats för att undanröja hotet från Irak, som en sista utväg om inget annat fungerar.

Massförstörelsevapnen är vår tids största hot. Ett flertal stater har eller kan skaffa sig tillgång till olika typer av massförstörelsevapen. Irak och Nordkorea är de mest aktuella exemplen. Än farligare är att också enskilda och grupper kan hota med eller använda sig av gas, smittämnen eller radioaktiva substanser för att främja sina intressen och skapa skräck och oro i en hel värld.

Arbetet med icke-spridning och nedrustning måste drivas vidare med kraft.

Terrordåden i USA den 11 september i fjol visade tydligt att hotet från terrorismen är reellt och att effekterna är förödande. Sedan dess har vi upplevt spridningen av mjältbrandsbrev, sprängdådet på Bali, attacken mot en fransk oljetanker, attentaten i Filippinerna och nu senast gisslandramat i Moskva.

Men våldet finns också hos oss. Det fruktansvärda sprängdådet i Vanda för en knapp månad sedan påminde oss alla - vilka motiv som än låg bakom detta dåd - om vilka förödande effekter som kan åstadkommas med små medel i öppna samhällen som våra. Jag vill här uttrycka mitt djupa deltagande med de drabbades familjer.

Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda än för tio år sedan. Det öppna och teknikberoende samhällets sårbarhet är större. Hoten är gränsöverskridande och ofta globala - svåridentifierade och därmed också svårbekämpade. Därför kan hoten endast mötas i samverkan.

Detta är den ena viktiga utgångspunkten för den överenskommelse om den svenska säkerhetspolitiska linjen som vi träffade i våras mellan fyra av riksdagspartierna.

Den andra utgångspunkten är den bibehållna militära alliansfriheten, stödd av en betryggande försvarsförmåga. En svensk neutralitet i händelse av ett angrepp mot något av medlemsländerna i Europeiska unionen -eller mot de länder som står i begrepp att komma med i denna -är svår att föreställa sig, även om vi enligt folkrätten har denna möjlighet kvar.

Den handlingsfrihet som alliansfriheten ger har för oss alltid varit central.
Jag har sagt det tidigare -och jag upprepar det här i Jyväskylä: den svenska regeringen kommer att hålla fast vid alliansfriheten.

Den har tjänat oss väl under snart tvåhundra år. Den stöds av en överväldigande majoritet av vår befolkning. Och den kan ge oss frihetsgrader och handlingsutrymme i det internationella säkerhetssamarbetet, exempelvis på nedrustningsområdet.

Vi tänker inte ändra på en framgångsrik politik. Vi har ett samarbete med NATO som fungerar. Det ger oss insyn och inflytande. På alliansfrihetens grund är vi beredda att utveckla det samarbetet.

Jag ser inga skäl för Sverige att överväga en säkerhetspolitisk kursändring. Den NATO-utvidgning som av allt att döma kommer att beslutas vid toppmötet i Prag om några veckor påverkar inte Sveriges hållning. Vår säkerhetspolitik är trovärdig därför att den bedrivits med fasthet och konsekvens.

Tage Erlander har i sina memoarer sagt: "Om det finns någonting som är livsfarligt för ett litet land inom utrikespolitiken, är det att ge en felaktig föreställning om vad man håller på med".

Erlander gjorde förstås sin kommentar i en annan internationell kontext än dagens -mitt under det kalla kriget, när Sveriges och norra Europas läge var mer utsatt än idag. Men den innehåller ändå en kärna av säkerhetspolitisk visdom som fortfarande är relevant.