Imorgon håller moderata samlingspartiet extrastämma. Det är ett sargat parti som ska välja en ny partistyrelse efter att den gamla ställt sina platser till förfogande. Bakgrunden är välkänd. Moderaterna och den samlade borgerligheten är efter höstens val historiskt svag och splittrad. Undantaget väljarnas dom av den förra borgerliga regeringen är årets valresultat det sämsta för borgerligheten sedan 1940-talet. Allra värst drabbades moderaterna. Enligt valforskare Sören Holmberg tillfogades man det största nederlaget för partiet i demokratins historia. Krisen understryks genom de symboliska förlusterna av såväl stadshus som landsting i Stockholm. Orsakerna till det moderata haveriet är sannolikt flera, men att kravet på 130 miljarder i skattesänkningar framstod som alltför magstarkt för väldigt många är knappast otroligt.

Moderaternas andre vice ordförande Gunilla Carlsson har istället kommit till den halsbrytande valanalysen att moderaterna var "otydliga" och "talade för lite om skatter". Verkligheten är väl att om något moderat budskap kom ut så var det just det om skattesänkningar som lösningen på alla tänkbara samhällsproblem. Den moderata politiken i årets valrörelse kan närmast beskrivas som en variant av TV-frågesporten Jeopardy. Den som hörde Bo Lundgren fick snabbt klart för sig att svaret var skattesänkningar, betydligt svårare var att lista ut hur frågan löd. Skattesänkningar kunde lika gärna vara ett svar på hur tillväxten skulle öka som på hur stressen i arbetslivet kunde minska. Eller - för att citera budskapet som moderata valarbetare bar på sina T-shirtar - på frågan hur vi skulle få "mer tid för sex". Tänk om det istället är så enkelt att svenska folket inte tror på skattesänkningar som universallösning på alla tänkbara problem?

Förvånansvärt nog innebär varken förslaget till ny partistyrelse eller politisk plattform någon omläggning av politiken utan snarare mer av samma sak. Partiet verkar mena att det inte var budskapet som var fel - utan sättet att föra ut det. Istället började en klappjakt på i stort sett varje centralt placerad person i partiledningen. För mig är det obegripligt med denna fixering vid persongalleriet. Visst kan man byta ut gamla moderata trotjänare men det framstår mest som att skjuta på pianisten. Problemet är den extrema politik med skattesänkningar på 130 miljarder som partiet företräder. Det är samma gamla högerparti som gynnar de rikaste och drabbar de mindre lyckligt lottade.

Att moderaterna under vanvördiga former rensat ut det så kallade bunkergänget betyder inte att bunkermentaliteten försvunnit. Tvärtom finns det, av den moderata eftervalsdebatten att döma, åtskilliga tecken på dess livskraft. Inte minst genom den inledande, närmast reflexmässiga reaktionen att skylla förlusten på att partiet inte fick ut sitt budskap gärna illustrerat med personkritik. Kanske kan det tillskrivas den omvittnade mentalitet som sägs råda i moderaterna. Där man satt i system att hårt slå ner på partikamrater för minsta avvikelse från partiets rådande politiska ståndpunkt. Partiets inre krets likriktas och axiomet att partiet alltid har rätt framträder. Därför avförs partiets politik från listan över tänkbara orsaker till valförlusten. Självkritiken riktas istället mot personerna som förde ut politiken. Därav de hårda angreppen mot Lundgren, Unckel och Hökmark.

Kreativiteten är också stor vad gäller att hitta yttre orsaker till valförlusten. Valet av PR- och mediabyrå kritiseras samtidigt som andra borgerliga partiers illojalitet lyfts fram. Riktigt olustigt blir det när moderater verkar ha lättare att söka felen hos väljarna än hos sig själv. Länge har det funnits en vulgärargumentation från nyliberalt håll bland ungmoderater där man beskrivit svenska folket som bidrags- och trygghetsnarkomaner. Denna syn verkar influerat partitoppen i den plattform till extrastämman som hittills refererats. Där lyfter moderaterna fram bristande arbetsmoral och anger att man ska bli ett intresseparti för det arbetande och skapande Sverige. Ansatsen framstår varken som smakfull eller en väg till framgång.

Inte heller förslaget till partistyrelse löser de konflikter som gjort att partiet förlamats efter valnederlaget. Den ideologiska konflikten mellan unga nyliberaler och konservativa kommunpolitiker består. Så hittar vi i förslaget t ex två ledamöter från Ängelholm. Dels den konservative kommunstyrelseordföranden Hans Wallmark och dels nyliberalen Pia Kinhult som för några år sedan författade den nyliberala pamfletten "En sexa Skåne". Budskapet var att kommunalskatten i Ängelholm borde sänkas med makalösa 13 kronor ned till sex kronor. Knappast upplagt för klarhet om partiets framtida inriktning.

I slutändan tycks den moderata eftervalsdebatten inte lett någonstans. De grundläggande konflikterna och spänningarna inom partiet består. Ingen reell vilja till omprövning verkar heller finnas. Dagarna efter valet trodde åtminstone jag att moderaterna skulle avsätta sin ordförande och sedan samla ihop partiet. Nu verkar det paradoxalt nog bli precis tvärtom. Från att ha varit ett parti utan ledare har man förvandlats till att ha en ledare men knappt något parti. Jag ska inte önska moderaterna lycka till på stämman. Partiet är och förblir socialdemokratins politiska huvudmotståndare. Men man är också ledande oppositionsparti. Min förhoppning är därför att moderaternas fokus efter stämman kan skifta från interna maktstrider till ansvarstagande för oppositionsrollen. Sverige behöver en opposition värd namnet.

Lars Stjernkvist

Partisekreterare