Konferensdeltagare,

Vi möts i en tid av stora förändringar, av nya hot men också av dynamisk utveckling. Vi ser upptrappning och kanske ett nytt Irak-krig, i en region som är en krutdurk av våld, olösta konflikter och förtryck. Vi ser hur folkrättens regler överträds och krisen mellan israeler och palestinier förvärras. Vi ser hur Nordkoreas ledarskap, som borde söka samarbete för att lindra sitt folks misär, istället väljer att hota med massförstörelsevapen. Vi ser hur den internationella terrorismen blivit ett hot i alla världsdelar.

Det finns en risk att osäkerhet och rädsla i sig blir ett hot mot frihet och rättigheter. Att intoleransen växer, att rättssäkerheten krymper.

----

Låt mig börja med Irak.

Det är viktigt att vi inte glömmer bakgrunden till konflikten. Sedan decennier kontrollerar diktatorn Saddam Hussein sitt folk med våld och terror. Vi minns Halabja, den kurdiska by han angrep 1988 och där 5000 män, kvinnor och barn av hans egen befolkning, dödades. Irak använde också kemiska vapen mot Iran under kriget på 80-talet.

Omvärlden ingrep inte då, men när Saddam Hussein två år senare invaderade Kuwait sanktionerade FN:s säkerhetsråd en militär aktion, där en koalition av länder bidrog. Kuwait befriades och sanktioner infördes mot Irak. Vägen ut ur sanktionerna har hela tiden varit tydlig. Kravet var totalt samarbete med FN:s vapeninspektörer, med syftet att omvärlden skulle kunna förvissa sig om att Irak inte har kemiska, biologiska eller nukleära massförstörelsevapen.

Mat och mediciner har alltid varit undantagna från sanktionerna, men regimens vägran fram till -96, att utnyttja olja - för - mat programmet, gjorde att livsvillkoren för det irakiska folket försämrades. Det är inte sanktionerna som har lett till dagen humanitära kris. Den är en följd av regimens egna prioriteringar. Importen är större idag än före Gulf-kriget 1990-1991, men den går inte till de fattigas behov. Irak har importerat de bästa strålkanonerna för cancerbehandling, men inte tillräckligt med barnmedicin. Och barnadödligheten är mer än 15 gånger högre än på Kuba, ett land med ungefär lika stor BNP, och som också är föremål för sanktioner, men där resurserna används annorlunda.

Trots att Irak valde att på alla sätt försvåra vapeninspektörernas arbete, lyckades ändå UNSCOM förstöra de viktigaste produktionsanläggningarna och utrustning för biologiska och kemiska vapen. IAEA kunde förstöra utrustningen relaterad till kärnvapenprogrammet. Tyvärr fick inte inspektionerna fullföljas innan Irak omöjliggjorde dem.

Vid förra årets generalförsamling gick Irak, under starkt internationellt tryck, med på att FN:s vapeninspektörer kunde återuppta sin verksamhet i landet. Ett enigt säkerhetsråd antog resolution 1441 om förnyade vapeninspektioner mot Irak. De farhågor som USA hade om att FN inte effektivt kunde hantera situationen har inte besannats.

Bollen ligger nu hos Irak - det är den irakiska ledningen som har ansvaret för att nå en fredlig lösning av konflikten. Irak måste samarbeta. Vapeninspektörerna måste få tillgång till allt material och all tid de behöver. I slutänden är det säkerhetsrådet som ska avgöra vilka konsekvenser inspektörernas slutsatser ska leda till. Det är avgörande att alla, inklusive USA, respekterar vapeninspektörernas tidskrav och FN:s beslutsrätt.

FN:s säkerhetsråd är kärnan i den internationella säkerhetsordningen. Rådets medlemmar har ett tungt politiskt och folkrättsligt ansvar. Dess beslut är bindande för alla FN:s medlemsländer och kan ha långtgående konsekvenser. FN har legitimiteten och står som garant för att rätt ska gå före makt och godtycklighet i världspolitiken. Men det förutsätter att rådet är berett att fatta svåra beslut och att inte nödvändiga beslut blockeras genom ett veto. Likaväl som FN:s auktoritet urholkas om någon eller några skulle agera på egen hand, urholkas rådets auktoritet om vi utesluter möjligheten för FN att använda väpnade insatser.

Sverige kan inte ställa sig utanför ett eventuellt säkerhetsrådsbeslut om militära operationer mot Irak. Vi kan aldrig vara neutrala i en konflikt där FN:s säkerhetsråd tagit ställning. Det finns dock inget skäl att tro att FN vill se Sverige delta med stridande trupp.

Ett anfall mot Irak utan FN-sanktion skulle kunna få svåra konsekvenser och öka de globala spänningarna. Risken finns att konflikten sprider sig, med nya terrorhandlingar och instabilitet i regionen som följd. Men även om åtgärderna sanktionerats av FN finns naturligtvis risker. Det är faktorer som säkerhetsrådet naturligtvis väger in inför ett beslut.

Slutsatsen är att ett krig kan undvikas - men det är beroende av FN:s enighet, av att hotet om militära aktioner är tydligt och av att Saddam Hussein väljer att samarbeta.

---

Irak är det tydligaste exemplet på FN:s roll idag. Men diskussionen om Irak, om terroristbekämpning och om att FN inte alltid lyckats ingripa tillräckligt snabbt och effektivt, har gjort att kritiken mot organisationen har ökat. Jag tror att det beror på att FN:s relevans faktiskt har ökat. Förr höll vi vackra högtidstal om FN - men i realiteten väntade vi oss inte att FN skulle kunna lösa allvarliga konflikter. Idag är FN centralt för utvecklingen inte bara i Irak, men också i Afghanistan, Sri Lanka, Östtimor och för en lösning i Cypernfrågan.

Behovet av ett starkt FN är tydligare än någonsin. FN är det globala forum där vi når lösningar på avgörande världsfrågor. Ingen annan organisation har dess bredd av politiska och ekonomiska instrument. FN måste vara den ledande aktören när det gäller insatser för en tryggare och fredligare värld.

---

Den internationella säkerhetsordningen har förändrats. Säkerhetsbegreppet har vidgats och dess fokus har förskjutits.

Den geografiska dimensionen av säkerhet minskar i betydelse när integration och globalisering gör att gränserna mellan nationell och internationell säkerhet suddas ut.

Säkerhet idag är mer än avsaknad av krig och konflikter mellan länder. Vår tids hot tar ingen hänsyn till gränser. Det har vi fått uppleva med den internationella terrorismen. Det gäller i högsta grad massförstörelsevapnen. Och under 90-talet såg vi många exempel på vilka fruktansvärda och långtgående konsekvenser etniska och religiösa motsättningar kan få. Idag är allt fler medvetna om att också fattigdom, förtryck av mänskliga rättigheter, organiserad brottslighet, miljöproblem, flyktingströmmar och hiv/aids kan hota vår gemensamma framtida säkerhet.

Globaliseringen av vår säkerhet innebär också många nya möjligheter. Tillgängligheten av information gör det allt svårare för auktoritära regimer att dölja systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Stater som sönderfaller av motsättningar och korruption gör det inför världens ögon. Rapporterna om förtryck, om brist på demokrati och ekonomisk utveckling, når oss trots styrandes försök att tysta och kontrollera.

Tiden då staters väl och ve var den enda centrala frågan för den internationella ordningen är oåterkalleligt förbi. Idag står människans rätt till säkerhet i fokus. Skyldigheten att skydda den enskilde och respekten för mänskliga rättigheter har blivit centralt även i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. De moraliska och strategiska skälen för att handla sammanfaller. Det blir allt svårare att blunda.

Insikten växer, om att säkerhet måste byggas på gemensamma värden och om att globala hot och utmaningar bara kan mötas gemensamt. Ingen stat - inte ens den starkaste - kan hantera dem ensam.

Vår tids hot måste mötas med breda och långsiktigt hållbara, multilaterala lösningar. Det är uppenbart när vi talar om terrorism och massförstörelsevapen. Det krävs målmedvetna förebyggande insatser och demokratistöd för att förhindra våldsamma konflikter, MR-övergrepp och diskriminering. Det krävs att kampen mot terrorismen förs på ett sådant sätt att den inte hotar rättsäkerhet och mänskliga rättigheter. Fattigdomen måste mötas med internationella åtaganden, som FN:s millenniemål, för ekonomisk och social utveckling. Miljöhot måste mötas med bindande avtal på global nivå. Organiserad brottslighet måste mötas med gemensamma juridiska ramverk och polissamarbete över gränser. Epidemier måste bekämpas med information och genom att hälsovård och läkemedel görs tillgängliga för alla.

Nu kan gammal stormaktsrivalitet ersättas av samverkan. Förutsättningarna att säkra mänsklighetens säkerhet och välfärd är bättre än någonsin.

I vår del av världen är säkerheten starkare än någonsin tidigare. Utvidgningen av EU från 15 till 25 medlemsstater är det viktigaste steget för att skapa varaktig säkerhet i Europa i modern tid. För bara några år sedan hävdade många att en så stor utvidgning av EU var omöjlig eller orealistisk. De hade fel. Jag är glad och stolt över att Sverige från första början varit pådrivande för att utvidga unionen.

Vi måste använda utvidgningen till att göra EU:s röst och roll ännu starkare i världspolitiken. Det är viktigt för Europas egen skull - och viktigt globalt. USA är idag den enda starka aktören på världsscenen. Vare sig vi delar, eller inte delar, USA:s syn i olika frågor, är det viktigt med balans och det är också ett skäl till varför EU behöver stärka sin utrikespolitiska roll.

Min finländske kollega och jag har lämnat förslag på hur den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan utvecklas och anpassas till den nya, globala hotbilden. Vi vill att EU skaffar sig nya civila och militära förmågor, som skall kunna bidra till fred och säkerhet varhelst i världen de behövs. Den fortsatta utvecklingen av ESDP är central för att EU ska kunna stödja FN i krishantering globalt, och det är viktigt att EU och Sverige kan bidra till FN:s insatser runt om i världen.

Det konkreta samarbetet mellan EU och FN inleddes genom att EU tog över ansvaret för polisinsatsen i Bosnien vid årsskiftet. Denna första fredsoperation helt och hållet i EU:s regi kommer förhoppningsvis att följas av många andra gemensamma EU-FN projekt.

EU:s krishanteringsförmåga byggs också i samverkan med Nato. Det är glädjande att vi nu nått en reöverenskommelse som ger unionen garanterad tillgång till vissa av Nato:s resurser för krishanteringsinsatser. Det ökar EU:s förutsättningar att utföra stora operationer även på långa avstånd. EU planerar nu att ta över insatsen i Makedonien.

Vi skulle också välkomna en fördjupad politisk solidaritet inom unionen. Medlemsländerna bör kunna bistå en medlemsstat som drabbas av internationell terrorism, främst med humanitärt bistånd och civila räddningsinsatser, och om nödvändigt med militära resurser under civil ledning för att skydda befolkningen.

Det innebär inte en utveckling mot en militärallians. EU är och ska förbli en politisk allians på mellanstatlighetens grund, som inte heller i framtiden ska utvecklas till en militärallians med ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Vi bör däremot stärka vårt politiska samarbete. Det är ett av skälen för mig, att hoppas på ett ja när svenska folket ska ta ställning till om vi ska vara med i EMU, i folkomröstningen den 14 september. Det är inte i första hand ett beslut om sedlar och mynt. Det handlar om politiskt inflytande över beslut som påverkar vårt dagliga liv, vår ekonomi och våra jobb. Det handlar om att ta ansvar och visa solidaritet när vi formar det framtida EU.

---

En annan viktig förbättring för europeisk säkerhet är utvidgningen av Nato. Vi står nu inför ett enat och fredligt Europa där EU och Nato kompletterar varandra i kärnan av den europeiska säkerhetsarkitekturen.

Alla länder i vår närhet har funnit sin säkerhetspolitiska hemvist. Särskilt glada är vi att Estland, Lettland och Litauen nu får sina efterlängtade medlemskap i Nato. Finland och Sverige har stött Estlands, Lettlands och Litauens strävanden att bli medlemmar av Nato, inklusive deras uppbyggnad av en nationell försvarsförmåga. Syftet med vårt säkerhetsfrämjande samarbete har varit att hjälpa dem värna sin suveränitet och få gehör för sina säkerhetspolitiska vägval. I framtiden blir allvarliga hot och utmaningar i Östersjöregionen också en angelägenhet för de europeiska och euroatlantiska säkerhetsstrukturerna som helhet.

Utvidgningen av Nato bidrar också till ett fortsatt aktivt amerikanskt engagemang i Europa. Detta är viktigt.

Säkerheten i närområdet och Europa som helhet byggs idag i en allt närmare samverkan mellan Ryssland, EU och Nato. Rysslands steg mot demokrati och öppenhet bildar också grund för en framväxande värdegemenskap. Men demokratin måste fördjupas och de mänskliga rättigheterna respekteras.

Det gäller inte minst situationen i Tjetjenien. Vi ifrågasätter inte Rysslands territoriella integritet och inte heller landets rätt att bekämpa terroristdåd på det egna territoriet. Men insatser måste göras med urskiljning och så att de grundläggande mänskliga rättigheterna, och internationell humanitär rätt, inte åsidosätts. Det vi ser i Tjetjenien förskräcker. Våldtäkten och mordet på en 18-årig flicka av en rysk officer är ett fruktansvärt exempel på hur civilbefolkningen drabbas. Oviljan att ställa honom till svars kan tolkas som att militären får fria händer att använda metoder som bara tjänar till att öka hatet och misstron. Flyktingsituationen förvärras och infrastrukturen ligger i ruiner. Konflikten måste få en fredlig lösning. Det var djupt olyckligt att Ryssland motsatte sig en förlängning av mandatet för OSSE:s stödgrupp vid nyåret. Det internationella samfundet måste hålla frågan levande. Önskan om ett fördjupat samarbete får inte tysta befogad kritik. Det var allvarligt att Ryssland angrep det danska ordförandeskapet och försökte stoppa en konferens om Tjetjenien,och krävde utlämning av Ahmed Zakajev på mycket vaga grunder.

Rysslands integration i det europeiska samarbetet är en prioritet för oss. Vi ser glädjande tecken. Dess handel med omvärlden ökar kraftigt. Inom Barentssamarbetet är vi nära ett avtal om sanering av atomsopor. Vi räknar med att kunna underteckna avtalet i Sverige senare i år. Utvidgningen av EU innebär en utmaning att förhindra att nya skiljelinjer uppstår mellan de nya medlemmarna och grannarna österut, dvs förutom Ryssland även Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Nya medlemsstater kan spela en konstruktiv roll i utvecklingen av EU:s relationer med dessa länder. Men framgången är samtidigt beroende av de nya grannarnas egen förmåga och vilja att reformera sina samhällen och leva upp till gemensamma europeiska värderingar.

----

Förändringarna i Europas säkerhetsarkitektur gagnar såväl vår regions som Sveriges säkerhet. Men de ger oss inga skäl till en säkerhetspolitisk kursändring. Vårt säkerhetspolitiska läge är bättre än någonsin tidigare. Den militära alliansfriheten har tjänat oss väl och har ett starkt folkligt stöd. Ambassadör Rolf Ekéus säkerhetspolitiska utredning visar att Sverige inte förde ett dubbelspel. Vi förberedde inte någon militär operativ samverkan med andra länder. Vår politik var trovärdig.

Det finns idag inga militära hot mot oss eller våra grannländer. De globala och gränsöverskridande hot vi kan se idag måste mötas i samverkan. Insikten om detta är, tillsammans med en fortsatt militär alliansfrihet stödd på en trovärdig försvarsförmåga, utgångspunkten för den överenskommelse som slöts i februari mellan fyra riksdagspartier om vår säkerhetspolitiska linje.

Det är en linje som ger oss maximal handlingsfrihet, både i en krissituation och i det internationella säkerhetssamarbetet, till exempel i nedrustningsarbetet.

---

Framtiden ligger i samarbete, i att söka multilaterala lösningar.

Det gäller Nordkorea, som måste ta ett förnuftets steg tillbaka och åter ansluta sig till icke-spridningsavtalet. Det gäller Indien och Pakistan, som måste hitta en fredlig lösning på den segslitna konflikten om Kashmir.

Det gäller också Afghanistan, där terroristnätverkets al-Qaida baser nu är upplösta, men där kampen mot terrorism måste omfatta fortsatt stöd till landets återuppbyggnad, för att säkerställa att terrorism och extremism inte tillåts få fäste i landet på nytt.

Och det gäller Mellanöstern, där våldet och ockupationen måste få vika för förverkligandet av visionen om två stater, Israel och Palestina, i fredlig samexistens.

Det är inte självklart att rätt går före makt i världspolitiken. Det vet vi. Alltför ofta styrs utvecklingen av girighet och arrogans som sätter egenintresset i främsta rummet. Men det största hotet är kanske kortsiktighet. Utrikespolitik måste grundas på värderingar. Politiskt ledarskap i en tid av globala hot och möjligheter är att arbeta långsiktigt, att utgå från mänskliga rättigheter, allas lika värde och en rättvis och hållbar värld.