Debattartikel av Berit Andnor i Dagens Nyheter 2003-05-20

Berit Andnor lovar kartlägga orsakerna till att de psykiska problemen ökar:

"Flickors ohälsa negligeras"

När pojkar och flickor mår dåligt är det pojkarna som får mest hjälp och stöd. Det finns över 5 000 forskningsstudier kring adhd/damp som handlar om pojkar, bara 25 om flickor. Pojkarna prioriteras redan från förskolan, flickorna duger nästan aldrig som de är. De mår allt sämre. Ny statistik visar på en oroväckande ökning av flickor som vårdas på sjukhus för självförvållade skador. Jag ger nu Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga flickornas situation, skriver barn- och familjeminister Berit Andnor.

Sedan 1960-talet har det gjorts tusentals forskningsstudier kring adhd/damp. Över 5.000 forskningsstudier handlar om pojkar - 25 handlar om flickor.

Dessa nya siffror finns i en rapport från Riksförsäkringsverket (RFV). Rapporten visar att pojkarna får en diagnos mycket oftare än flickorna. Diagnoserna kan vara på gott eller ont, det spelar ingen roll i det här sammanhanget. Faktum är att när pojkarna kommer till läkare så utreds de noggrannare och de får fler återbesök än flickorna. Det här beror på att nästan all forskning utgår från pojkarna. Läkarna känner igen deras symptom och det innebär att det är pojkarna som får hjälp. Vi vet nästan ingenting om flickornas symptom.

Av de föräldrar som i fjol fick vårdbidrag för adhd/damp hade 85 procent pojkar, visar RFV:s rapport. Men det handlar inte bara om adhd/damp. Pojkföräldrarna får totalt sett fler vårdbidrag än flickföräldrarna. De föräldrar som får vårdbidrag kan gå ner i arbetstid för att hinna ge sitt barn extra stöd. De barn som har en diagnos får dessutom extra stöd i skolan.

Jag ifrågasätter absolut inte pojkarnas rätt till att få stöd och hjälp. Men jag undrar vem som ser flickorna? Vilka symptom visar de? I en statlig utredning (SOU 1998:138) konstaterades att flickornas symtom ofta misstolkas eller förblir osynliga. De flickor som får fel diagnos eller ingen alls har ännu svårare att få det stöd de behöver. Föräldrarna har dessutom svårare att få vårdbidrag för flickorna. Det konstaterade utredningen 1998.

Nu har vi kommit fram till år 2003 och vi prioriterar fortfarande pojkarna. Det kan börja redan på dagis, där personalen ofta använder flickorna för att hantera pojkarna. När dagisgruppen går ut på promenad placerar personalen ut flickorna "så att de lugnar ner pojkarna". Det är ingen som bryr sig om hur flickorna vill gå - de används som stötdämpare mellan pojkarna!

Tidigare i år besökte jag en fantastiskt bra förskola för barn som hade svårt att trivas i vanliga förskolan. Här fick barnen extra hjälp. I hallen satt en liten bild över varje krok. Nio pojkar och en flicka. När jag frågade varför det gick så många pojkar på förskolan kunde personalen inte svara: "Det har vi faktiskt inte tänkt på."

När flickorna kommer upp i skolan får de höra att de måste ta för sig mer. De som pratar högt får beröm. Det handlar inte bara om att kunna räkna och skriva, flickorna uppmanas att bli mer som pojkarna. De duger inte som de är.

Flickorna duger nästan aldrig som de är. De ska behaga. Deras förebilder inom musik och medier lär dem hur man kan visa både brösten och rumpan. Modet är sexualiserat och modellerna anorektiskt smala. Flickorna ska vara utmanande, sexuellt tillgängliga, de ska tala högre och vara smala. De ska lugna pojkarna, behaga och tillfredsställa. Flickorna måste alltid förändra sig. De duger inte som de är.

Samhället koncentrerar alltså sina hjälpinsatser på pojkarna och ställer kraven på flickorna. De ska lugna andra, ta för sig, banta och förföra.

I fjol ringde 500 flickor till Bris med självmordstankar. I 350 fall berättade flickorna att de skar sig i armar och handleder. I fjol fick Bris 18 000 samtal, tre fjärdedelar kom från flickor. Bris fick 7 000 e-brev, 85 procent kom från flickor. Aldrig har så många flickor hört av sig till Bris.

Hur kommer det sig att samhället koncentrerar sina insatser på pojkarna när så många flickor ber om hjälp?

Flickorna dricker mer alkohol än pojkarna. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) dricker flickorna i årskurs nionågot mer än pojkarna. Medan pojkarna dricker öl, dricker flickorna vin och sprit. Flickorna dricker faktiskt mer sprit än pojkarna. Flickor som röker är dessutom något vanligare än pojkar som röker.

Barnsäkerhetsdelegationen konstaterar att de flickor som skadar sig själva blir fler. Statistik över barn som vårdats på sjukhus visar på en oroväckande ökning av just självdestruktiva flickor. Flickorna skållar sig och skär sig med knivar och rakblad. I Bris-telefonen har flera av flickorna förklarat att de dövar sin psykiska smärta genom att pina sin kropp. Andra flickor slutar att äta normalt. Anorexin går allt längre ner i åldrarna.

Vi kan inte ha ett samhälle som tillåter att unga flickor plågar sig själva. Vi kan inte ha ett samhälle som tillåter våra barn att ta livet av sig. Jag slår på tv:n en morgon och ser en sargad flicka som vägrar att avslöja hur hon kunnat svälja rakblad.

"Det smittar", säger flickan. "Vi lär av varandra och jag vill inte lära någon hur man gör."

Vi kan inte ha ett samhälle som tillåter en enda ung flicka att svälja rakblad!

Vi kan inte heller ha ett samhälle som diagnostiserar pojkarna och struntar i flickorna.

Jag vill återigen understryka att pojkarna har rätt till stöd och hjälp. Men vårt mål är jämställdhet. Vi kräver att vuxna ska vara jämställda i hem och arbetsliv. Vi kräver att vuxna ska dela på föräldraledighet, chefsjobb och styrelseposter. Men ett samhälle som lägger all forskning på pojkarna kan aldrig kräva ett jämställt vuxenliv. Vi måste börja med barnen.

Våra flickor måste mötas med respekt. Vi måste få veta mer om flickornas psykiska ohälsa. Vi måste ge flickorna och deras anhöriga någonstans dit de kan gå med sina problem.

Jag lägger nu ett uppdrag på Socialstyrelsen för att få veta mer om flickornas situation. Hur ser det ut i andra länder? Finns det internationell flickforskning? Vilka metoder ska vi använda för att hitta de flickor som skadar sig själva? Framför allt - hur kan vi förebygga?

Vi har redan förlorat mycket tid, nu vill jag se snabba resultat.

Jag vädjar också till alla föräldrar och till alla er som arbetar med barn. Vi måste se de här flickorna långt innan de skadar sig själva. Erfarenheterna visar att flickorna sällan avslöjar några symptom i skolan. De sköter sig och agerar inte förrän de är ensamma. Lyssna alltid på flickorna. Använd dem inte som stötdämpare i en pojkvärld. Låt flickorna tala i sitt eget tonläge. Döm inte ut allt som anses tjejigt till förmån för grabbigheten. Ge flickornasjälvförtroende. Se dem som de är.