Hej och välkommen till Socialdemokraternas webbappell. Den här gången tänkte jag bara ägna mig åt en enda fråga, nämligen den som avgörs den 14 september då min och din och alla andras röst betyder lika mycket. Självklart är det euroomröstningen jag har i tankarna.

Jag kommer precis nu ifrån Waxholm där jag varit och träffat en massa kommunanställda, huvuddelen kvinnor och har diskuterat för och nackdelar. Jag fick en fråga där som jag fått på många möten under de senaste veckorna, eller fråga, snarare påstående:  "måste ni besvära oss med den här frågan? Kan inte ni som är politiker, som jobbar med det här på heltid, som tänkt länge på den här frågan, kan inte ni avgöra den? Måste verkligen vi göra det? Jag tycker den är svår!"

Och sen när de väl har sagt det kommer det en lång utläggning om alla fördelar och nackdelar. Vad betyder det här för räntan? Vad betyder det politiskt? Stärker det eller försvagar det Sveriges position? Vad innebär det för rättvisan? För freden? Och så inser jag att det faktum, att vi alla har precis samma möjligheter att påverka har startat en folkbildningsverksamhet av sällan skådat slag. Och det är just när jag deltar i de samtalen som jag förstår att det faktiskt var rätt att avgöra den här frågan i en folkomröstning. Jag tror inte att vi hade fått den här folkbildningen, jag tror inte vi hade fått igång alla de här samtalen, all den här nyfikenheten, all den här frågvisheten om det inte var så vi visste att i den här frågan har vi faktiskt allihop samma ansvar. Och jag tycker att bara debatten i sig är ett skäl i sig att faktiskt ha en folkomröstning.

Sen inser jag att det här påminner oss om vilket ansvar vi som politiker och vi som parti har. Vi har ett ansvar att agitera, att tala om vad vi tycker, att föra ut en politik och i valrörelsen handlar det mycket om det. Men vi har ett dubbelt ansvar, vi har också ett ansvar att faktiskt finnas till hands som samtalspartners. Särskilt i en sån här fråga där många av oss har haft en lång process med oss själva och inom våra partier. Då har vi en skyldighet att faktiskt finnas till hands. För att svara på frågor, för att kunna berätta om hur vi själva har resonerat, men också för att lyssna på hur andra resonerat.

Den här ansvaret och den här möjligheten att föra samtal hoppas jag att alla vi som är politiskt aktiva tar. Vi har några veckor på oss och då hoppas jag att så många som möjligt deltar. Sen är det klart att om man läser tidningarna så kan man få intrycket att det här egentligen handlar det här om någonting annat. Det är inte sakargumenten för och emot som dominerar utan snarare det att vilken sida man håller på i regeringen som ska avgöras den 14 september eller vilken sida av socialdemokratin man hejar på. Och det är klart att en del av förklaringen till att det är det dominerar tidningarnas förstasidor är det finns en del som önskar att den här folkomröstningen leder till att socialdemokratins position försvagas, att regeringens position försvagas. Jag är inte särskilt orolig för det. Av två skäl: Det ena är att vi har haft en lång process: Precis den process som nu pågår ute på gator och torg, i fikarummet på äldrecentret i Waxholm. Precis den processen har vi haft i vårt parti. 20 000 aktiva medlemmar deltog i rådslag kring den här frågan. Vi har haft en kongress där vi tagit beslut. Och det är viktigt. För det är den demokratiska processen som gör att vi nu kan mötas under den här folkomröstningen med respekt för varandras åsikter, men också i medvetenhet om att vi har ett tydligt beslut i vårt parti som ju oavsett vad vi tycker i sak om det ändå respekterar. Och det gör att jag faktiskt är övertygad om att de som hoppas att den här folkomröstningen kommer leda till att socialdemokratin splittras, att de har gruvligt fel. Det är jag inte orolig för. Dessutom så vet jag att det är nu i slutskedet när människor ska ta ställning, så är det ändå frågan om vad händer med jobben, vad händer med välfärden - det är det som är helt avgörande.

Till sist mitt eget ställningstagande. Det finns en sak som har slagit mig under de här veckorna när det gäller själva sakfrågan. Jag har mött många på nej-sidan som har argumenterat väl för sin sak, men det finns en sak som bekymrar mig lite och det är de som resonerar som om ingenting hade hänt. Som om EU och EMU var någon slags instans som inte gick att påverka och som framför allt inte har påverkats överhuvudtaget. Det där bekymrar mig eftersom det faktiskt har hänt en hel del. För det första, när vi började diskussionen kring EMU så var det i väldigt stor utsträckning ett projekt som förenade Västeuropa och i någon mening en rikemansklubb inom Europa. I dag är det en alleuropeisk gemenskap. Vi var många som trodde att det skulle vara svårt för östländerna att komma in som fullvärdiga medlemmar, men vi hade fel. Idag är tjecker, slovaker och polacker på väg in i samarbetet med stormsteg och för mig som socialdemokrat blir det då lite konstigt att säga "nej, vi vill vänta och se, vi vill följa hur det här utvecklas innan vi tar beslut, vi vill se hur det går, vi vill se om tjecker och polacker lyckas i sin förhoppning att stärka demokratin och öka tryggheten och åstadkomma en ökad ekonomisk välfärd". För att det är klart att det är de drivkrafterna som gör att de länderna nu kommer med, med bred majoritet. Jag tycker att det skulle kännas konstigt om vi skulle säga "nej, vi vill fortsätta att vänta ett tag till".

Det andra det är att det finns de som resonerar som om EMU fortfarande var någon slags teoretisk konstruktion som vi ska förhålla oss till. Men, så är det ju inte. Vi vet hur EMU fungerar. Vi vet hur det fungerar i en svår tid dessutom när vi har en ganska svårartad lågkonjunktur. Vi vet att arbetslösheten trots svårigheterna faktiskt inte har stigit särskilt mycket. Vi vet att räntorna i Finland och i övriga EMU faktiskt är lägre än i Sverige. Vi vet att en familj i Finland inte behöver betala lika mycket för sina bostadslån. Det är ju argument, kan någon säga. Men för den som lever med knappa marginaler så är halv procent eller kanske en procent inte så lite; det är ganska mycket. Och för den kommun som har ett upplåningsbehov så blir det ganska många miljoner som man självklart mycket hellre skulle använda till att höja lönerna eller anställa fler i äldreomsorgen.

Det är de här sakerna som jag tycker är viktiga och som har gjort att jag har kommit fram till, efter ett långt resonerande, till ett ja. Och om detta kommer jag självklart att berätta och jag kommer till och med att agitera. Men, framför allt kommer jag ägna de kommande veckorna åt att delta i alla de spännande samtal som faktiskt förs som har fått mig att inse att folkomröstningar har både för- och nackdelar, men efter att ha varit i Waxholm idag, och på många, många andra möten, så inser jag att det finns en väldig fördel. Vi som vill att människor ska vara engagerade, vi som vill att människor ska vara frågvisa, nyfikna, bilda sig, vi har fått ett bevis för att folkomröstningar faktiskt kan bidra till precis det.

Tack!