Det faktum att svensk sjukvård håller världsklass i en internationell jämförelse innebär inte att vården saknar problem. I likhet med de flesta generella sjukvårdsystemen har den svenska sjukvården allvarliga brister i tillgänglighet. Det är för svårt att få kontakt med vården och det är för långa väntetider till behandling.

Den främsta sjukvårdspolitiska uppgiften är således att göra vården mera tillgänglig och att minska väntetiderna. Målet är att hela den svenska sjukvården ska leva upp till kraven som beskrivits i siffrorna 0-7-90, det vill säga att man ska komma i kontakt med primärvården omedelbart, att man ska få träffa en läkare inom sju dagar och att man ska få beslutad behandling inom nittio dagar.

För detta krävs såväl ökade resurser som en förnyelse av vårdens organisation och arbetssätt.

Men vi behöver också bestämma oss vilken väg vi ska välja för att förnya svensk sjukvård. Ska sjukvården också i framtiden vara ett gemensamt åtagande? Eller ska den bli en del av marknaden, där vården behandlas som vilken handelsvara som helst?

För mig som socialdemokrat är det självklart att sjukvården är ett gemensamt åtagande. Den ska finansieras solidariskt och styras demokratiskt. Sjukvården ska inte överlåtas åt marknadens styrmekanismer med vinstintresset som främsta drivkraft.

Förnyelsen av svensk sjukvård ska därför ske med bibehållande av de grundläggande värden som präglar det generella sjukvårdsystemet. Stärkt ställning och ökad valfrihet för patienterna, minskade väntetider och ökad tillgänglighet, ökat personalinflytande och mer lagarbete istället för de gamla hierarkierna ska förenas med principerna om vård på lika villkor och vård efter behov. Förändringar och förnyelse får inte leda till en tudelning av vården eller till en marknadsanpassning som öppnar gräddfiler för dem som kan betala för sig.

Dessa principer har gällt inom svensk sjukvård under mycket lång tid och inte varit ifrågasatta i den politiska debatten. Men i kölvattnet av 1980-talet nyliberala marknadstänkande blåser det nu nya vindar även inom sjukvårdens område. Idag ifrågasätts vårdens grundprinciper av marknadsliberala kretsar som också får stöd från delar av borgerligheten. Under den förra mandatperioden togs en rad steg av de borgerliga majoriteterna i Stockholms län och Skåneregionen i syfte att föra in markandstänkandet inom vården.

De värderingar som en gång gällde av hävd inom svensk sjukvård, är alltså inte lika självklara idag. Därför krävs det en reglering som klargör de principer som ska vägleda förnyelsen av sjukvården.

Det är dessa insikter som ligger till grund för den överenskommelse om vårdens ägarformer som regeringen har träffat med miljöpartiet och vänsterpartiet.

Överenskommelsens kärna är att alla sjukhus som idag ägs av landstingen också i framtiden, oavsett ägar- och driftsform, enbart ska ta emot patienter med offentlig finansiering och således inte patienter med privata försäkringar.

Överenskommelsen klargör också att varje landsting ska ansvara för driften av minst ett sjukhus. Driften av något övrigt sjukhus ska endast kunna överlämnas till entreprenörer som inte driver verksamhet med syfte att skapa vinst åt ägaren.

De politiska kretsar som vill föra in mer markandslösningar har av förklarliga skäl blivit besvikna på överenskommelsen och riktar nu hårt kritik mot den. Kritikerna hävdar att privata vårdföretag skulle öka konkurrensen inom vården och leda till bättre kvalitet och lägre priser.

Dessa trossatser saknar emellertid empiriskt stöd. Internationella erfarenheter av marknadslösningar inom vården tyder på det motsatta. Flera amerikanska studier visar att de totala vårdkostnaderna blir högre utan motsvarande kvalitetsförbättringar. Samtidigt riskerar det generella sjukvårdsystemet att sönderfalla i två parallella system, en för de rika som kan betala för sig och en för de fattiga som erbjuder en elementer bassjukvård.

Visst finns det sjukvård av mycket hög kvalitet i USA där marknadsmodellen gäller, men bara för de som har pengar. 40 miljoner amerikaner saknar sjukvårdsförsäkringar.

Nya Zeeland är kanske det tydligaste exemplet på hur ett generellt sjukvårdssystem kan raseras på kort tid när man öppnar vården för marknadslösningar. Nya Zeeland har nu sedan ett antal år övergett det marknadsliberala äventyret och höjer en varningens finger för de länder som tänker i dessa banor.

Överenskommelsen innebär emellertid inte, som kritikerna hävdar, ett stopp för alternativ. Tvärtom öppnas vården för alternativa driftsformer. Men det villkor vi ställer är att vinsterna ska stanna i vården.

Lars Engqvist
socialminister