Vilken författare säger jag bara.

Visst har jag hört talas om henne. Tillsammans med Vilhelm Moberg och August Strindberg. Tills nu har jag inte förstått vilket levnadsöde hon var.

Hennes debutbok var "Kvinnor och äppelträd", skriven 1933. Boken utspelar sig 1910-talet. Kriget - första världskriget - skymtar i bakgrunden. Fulla drängar. Fjärdingsman. Ordföranden för fattigvården. Pojkar som inte blir insläppta hos bondmoran för att hon är rädd de har löss i håret, den ene pojken fryser ihjäl. Pappan som vaktar granatladan. Bonden i Vide som inte får några barn. Inavel. Hjonelag?

En partikamrat berättade att hon brukade promenerar åtta kilometer fram och tillbaka till skolan och hemmet. Detta var på 1930-talet.

I lördags var det seminarium i Folkets Hus om Torsten Henriksson. Han och familjen växte upp tio personer i två rum och kök i Torpa. Kent Andersson växte upp under liknande premisser i Rambergsstaden. I går visades TV-programmet Lindansaren i TV2. Det handlade om Jesper Odelberg. Han berättade bland annat att 1923, när Liseberg öppnades, så förekom det freak-show där för att "roa noblessen".

När vi pratar om Sverige av i dag och hur Sverige var förr så slår det mig att ibland glöms de dåliga tiderna bort. Visst ska vi vara vaksamma på sådant som är uppnått så förhållanden inte försämras. Sverige har skrivit under en ILO-konvention om att uppnådda saker inte får försämras. En gång hade Sverige inte karensdag. I dag har vi.

Moa Martinssons "Kvinnor och äppleträd" är väl värd att läsas och jag kan varmt rekommendera den.