För några dagar sedan lyssnade undertecknad på riksdagens partiledardebatt. På många sätt var det en välgörande upplevelse. Efter ett år där den inrikespolitiska debatten gått på sparlåga märks tydligt att valet i september närmar sig. Det var i våras nödvändigt att ägna tid och kraft åt EU-ordförandeskapet och under hösten har, av naturliga skäl, den dramatiska utvecklingen i världen stått i fokus. Därför tror jag att det nu behövs en rejäl diskussion om färdriktningen och skillnaderna i svensk inrikespolitik. Detta kräver i sin tur att partierna är beredda att öppet redovisa sin politik. Den senaste tiden har jag känt viss oro på denna punkt.

Det började med vänsterpartiets kongress som hade att behandla förslaget till valplattform. I diskussionerna kring denna dominerade det politiska maktspelet. Samtidigt som vänsterpartisterna ägnade betydande kraft åt huruvida man vill ingå i en framtida regering eller ej, sopades sakfrågorna under mattan. Det tycktes som partiet snarast ville dölja politikens innehåll. Processen kring det nya partiprogrammet togs inte upp till behandling och de känsliga frågorna om "makt och ägande" förpassades till en framtida konferens. Jag förstår möjligen om ledningen, med Gudrun Schyman i spetsen, inte hade modet att låta partiets självutnämnda kommunister få fritt spelrum under kongressen. Men något av det farligaste som finns för tilltron till politiken är när partier pratar mer om "med vem" än "vad, hur och varför".

Jag tycker mig se en parallell fara med moderaternas upplägg. I partiledardebatten härförleden  pratade Bo Lundgren inte oväntat om skatterna. Han menade, sin vana trogen, att sänkta skatter vore den saliggörande lösningen på de flesta samhällsproblem. Så långt inget nytt under solen. Däremot är språkbruket förändrat och Lundgren låter stundtals som en god vänsterman. Detta trots att moderaternas förslag är häpnadsväckande. En höginkomsttagare som undertecknad eller Bo Lundgren får en skattesänkning om cirka 60 000 kronor om året, samtidigt som en undersköterska med 14 000 kronor i månadslön får nöja sig med cirka 5 000 kronor. Tillfrågad om rättvisan i detta vred sig Lundgren som en mask på metkroken med den lånade vänsterretorik som klingar alltmer falskt. Jag misstänker att många med mig önskar att Lundgren hade modet att faktiskt erkänna vilka som tjänar på moderat politik.

Situationen är alltså den - vid ingången av valåret - att vi har ett vänsterparti som helst inte tycks vilja prata politik alls. Däremot ventilerar man mer än gärna chansen till eventuella regeringstaburetter och ägnar sig åt politiskt sällskapsspel. Vi har ett moderat parti som förvisso talar politik men på ett närmast "Orwellskt" sätt. Krig är visserligen inte fred i moderaternas värld, men däremot sägs kassabiträdet tjäna på massiva skattesänkningar för direktören. Det som inte förändras är dock substansen. En vänsterpartist är liksom alltid en vänsterpartist, även om de för närvarande inte vill tala så högt om saken. På samma sätt är Lundgrens och moderaternas lånta vänsterfjädrar endast en tafflig maskering för samma gamla högerpolitik.

Skiljelinjerna i politiken ligger fast. Min förhoppning är att den förhöjda valtemperaturen, om inte annat, kan bidra till att åter bringa fram dem i ljuset.  

Lars Stjernkvist
Partisekreterare (s)